Avslöjanden
Det är väl lika bra man fortsätter i ämnet. cyklingen alltså, jag bränner på med lite till och hoppas att ni orkar?!
Jag blev nämligen smått uppfylld av energi när jag upptäckte att min cykelvänner från i fjol kommer att bevista samma ställe samtidigt i år igen.
Vi pratar om gamla goda Mallis, Mallorca, som blivit något av ett cykel-Mecka för fantaster. I fjol lyckades jag hitta dessa vänner, två tjejer (tanter?) i min ålder, som ville med på bergstur. Berg fins det gott om på Mallorca. Vi gjorde en tur på 14 mil en dag, och det är i sig inte särskilt mycket för en cyklist. Men vi gjorde också ca 2200 höjdmeter under dessa mil. Jag är imponerad, och det borde ni också vara. Vi var nämligen inte så tränade som man borde inför dylika strapatser. Så det tog sin tid - men vi gjorde det! Under turen frös vi uppe i bergen, man kunde se andningen pga kylan. Vi svettades. Vi blev riktigt trötta på alla kurvor, både upp och ner. Och sen, fick vi vinsten - 3 mil i medvind och solnedgång hela vägen hem till den godaste middagen den veckan.
Det händer något speciellt när man upplever något sådant tillsammans. Man känner sig stolt över allas kamp och vinst över berget. Härligt!
Det går faktiskt inte förklara hela tjusningen med att dra på sig de osexigaste plaggen i världen för att ge sig ut och svettas som vi gör. Men det är alltid värt det. Och jag gör det liksom inte för att fånga prinsar på vägen, så jag struntar ganska blankt i att cykelbyxor är - som de är.
Jag blev nämligen smått uppfylld av energi när jag upptäckte att min cykelvänner från i fjol kommer att bevista samma ställe samtidigt i år igen.
Vi pratar om gamla goda Mallis, Mallorca, som blivit något av ett cykel-Mecka för fantaster. I fjol lyckades jag hitta dessa vänner, två tjejer (tanter?) i min ålder, som ville med på bergstur. Berg fins det gott om på Mallorca. Vi gjorde en tur på 14 mil en dag, och det är i sig inte särskilt mycket för en cyklist. Men vi gjorde också ca 2200 höjdmeter under dessa mil. Jag är imponerad, och det borde ni också vara. Vi var nämligen inte så tränade som man borde inför dylika strapatser. Så det tog sin tid - men vi gjorde det! Under turen frös vi uppe i bergen, man kunde se andningen pga kylan. Vi svettades. Vi blev riktigt trötta på alla kurvor, både upp och ner. Och sen, fick vi vinsten - 3 mil i medvind och solnedgång hela vägen hem till den godaste middagen den veckan.
Det händer något speciellt när man upplever något sådant tillsammans. Man känner sig stolt över allas kamp och vinst över berget. Härligt!
Det går faktiskt inte förklara hela tjusningen med att dra på sig de osexigaste plaggen i världen för att ge sig ut och svettas som vi gör. Men det är alltid värt det. Och jag gör det liksom inte för att fånga prinsar på vägen, så jag struntar ganska blankt i att cykelbyxor är - som de är.
