Döden
Jag läser just nu Göran Rosenberg; Plikten, profiten och konsten att vara människa. Bra bok, rekommenderas varmt. Av alla ämnen han tar upp så är döden ett av dem. Och jag fastnar för en del meningar han skriver, t.ex: Inför döden reduceras vi till de spår vi satt i andra människor. Är det därför vi håller på som vi gör? Är det därför vi bloggar? Nån har läst mig, alltså har jag funnits. Är det därför människor "roar" sig med att slåss? Jag har satt mitt skoavtryck i pannan på någon, alltså har jag funnits. Varför i såna fall? Är det bara behovet att bli sedd, eller en mycket större oro av att inte ha uträttat nåt innan det är försent. Jag kan bara tänka för egen del, och visst, barnlös och billös och huslös, inte med vägglus men med silverfiskar - visst känns det futtigt att bara "gå hädan" utan att ha lämnat ett litet skoavtryck i gruset på vägen till kyrkan. Eller var jag nu hamnar, den dan det är dags. 
Allhelgonakyrkan på Södermalm, Stockholm
Begreppet Döden, om man nu kan säga att det är ett begrepp, ett ord som är förknippat med alla känslor man kan komma på, då känns det inte rätt att säga begrepp. Det är till och med förknippat med lycka, tänkte jag på igår när jag såg den underbara spanska filmen Att gråta med ett leende. Om nån missade den - se den!
Lite kort om den om du inte har sett den, den handlar om en man som ligger förlamad efter en dykolycka och har gjort så i 28 år. Hans brors familj och den gamla pappan sköter om honom. Och han kämpar hela tiden för rätten till dödshjälp, då han anser att har rätten till sitt eget liv. Svår fråga. Men självklart håller jag med honom när jag ser filmen. Däremot så ser jag ju svårigheten att bestämma var gränserna går när det gäller dödshjälp.
Just nu har döden varit i ett litet fokus för mig, och det är klart det sätter igång funderingar. Och ju äldre man blir desto mer kommer den att visa sig. Den skrämmer, såklart, och den gör mig nyfiken. Och jag kommer envist hävda att det finns något efter, för det känns bäst så. Och när man nu ändå håller på och gör livet så svårt för sig, varför inte åtminstone tro det - att det kommer nåt efter, eller fler liv, eller att man blir en myra, eller vad som helst?
Det enda jag kan vara säker på, med stöd av statistiken, är att jag nu har levt cirka halva mitt liv. Och utan att komma med klyschor som börjar på carpe och annat - så gäller det väl att göra det bästa av resten?
