Glass i stora lass
Är precis hemkommen från en liten utflykt till COOP. Bristen på lust till matlagning fick mig att gå dit för inspiration. Den infann sig inte. Tyvärr blev den kurrande magen en vinnare och jag köpte en frusen Pizza - Mozarella. Smaskens. Och tyvärr igen så insåg min mage att näringsinnehållet i en sådan nog inte skulle tillföra det Tant behövde ikväll - så det åkte med en liten glassbunke. Det är ju ändå lördag...skit också!
Nej, jag har inte gett viktminskning som nyårslöfte. Ett begrepp som funnits som ett stort svart moln sedan tre års ålder kan inte plötsligt omvandlas till ett nyårslöfte. Det är ett allerstädes omfattande ångesttillstånd, som efter så många år inte längre har någon verkan. Det är således att det har blivit till ett accepterande av förfallet. Så det så.
I kassan försöker jag se ut som ska bara köpa lite kvällsgodis till ungarna, och inte stackars medelålders ensam kvinna söker man för trevliga träffar. Skådespelartakterna infinner sig lika lite som inspirationen. Och i kassan skämtar det manliga kassabiträdet med en kund om att han inte kan räkna och prata samtidigt, du vet, blinkblink, simultankapacitet och män, blinkblink. Hur gammalt är det skämtet? Hur är det ställt med humornivån i vårt land? Och grejen är den att när jag kommer till kassan så hänger jag PÅ! Hur pinsamt är inte det? Men jag tänker att det nog är så att vi är så ovana att ta kontakt, faktiskt se varandra, så till och med en uselt skämt gör att vi enar oss i en mysig stund i kvartersbutiken. Cynisk? Kanske det. Trevligt? Jamen visst! Och jag inser att den som äger problemet är JAG och ingen annan. Snorkfröken! Himmelochpannkaka när ska man bli en mogen och insiktsfull människa? Och hel och allt det där? Sätter mig framför TVn med min pizza och glass och tar ett glas vin och ser om jag hittar några svar där. Ha.
Nej, jag har inte gett viktminskning som nyårslöfte. Ett begrepp som funnits som ett stort svart moln sedan tre års ålder kan inte plötsligt omvandlas till ett nyårslöfte. Det är ett allerstädes omfattande ångesttillstånd, som efter så många år inte längre har någon verkan. Det är således att det har blivit till ett accepterande av förfallet. Så det så.
I kassan försöker jag se ut som ska bara köpa lite kvällsgodis till ungarna, och inte stackars medelålders ensam kvinna söker man för trevliga träffar. Skådespelartakterna infinner sig lika lite som inspirationen. Och i kassan skämtar det manliga kassabiträdet med en kund om att han inte kan räkna och prata samtidigt, du vet, blinkblink, simultankapacitet och män, blinkblink. Hur gammalt är det skämtet? Hur är det ställt med humornivån i vårt land? Och grejen är den att när jag kommer till kassan så hänger jag PÅ! Hur pinsamt är inte det? Men jag tänker att det nog är så att vi är så ovana att ta kontakt, faktiskt se varandra, så till och med en uselt skämt gör att vi enar oss i en mysig stund i kvartersbutiken. Cynisk? Kanske det. Trevligt? Jamen visst! Och jag inser att den som äger problemet är JAG och ingen annan. Snorkfröken! Himmelochpannkaka när ska man bli en mogen och insiktsfull människa? Och hel och allt det där? Sätter mig framför TVn med min pizza och glass och tar ett glas vin och ser om jag hittar några svar där. Ha.
