TantAugusta

Jag har väl insett att min humor inte alltid går hem hos alla. Men jag glömmer det lika ofta som insikten infinner sig, som den ju gör ögonblickligen efter det så kallade skämtet. Ofta ironiskt,sarkastiskt - men aldrig illa ment. Humor är lika farligt som det är kul, och hur många berörs eller upprörs inte av den?

Efter mitt inlägg igår blev jag via mail kallad för Gtb-rasist. Med humor naturligtvis, jag tror att vederbörande har en hög intelligensnivå, så mitt syfte var nog ganska klart även för honom (?)

Det är inte alltid positivt att ha en hel dags tänktid för sig själv, som jag har haft idag. Och analysen över att vara en eventuell rasist var en av de saker jag funderat på. Jag kom förstås fram till att jag inte är det, visste det ju innan, men det tål att tänkas på ändå. Däremot, kom jag fram till att jag fortfarande är fördömande, trots ålder och antal högskolepoäng. Synd att åldern inte kan påverka det eftersom det är nåt som händer en hur man än bär sig åt.
Men jag har lyckats bli irriterad på 2 st egotrippade "klimakterietanter" (och bara det, att kategorisera kvinnor så, är otroligt ointelligent, omoget och väldigt lite insiktsfullt!) som inte kunde bestämma sig för var de skulle sitta under bion. Jo, jag var på bio på efm, såg Tuyas bröllop. (Underbar, se den!) Jag fick ställa mig upp 5 ggr, varav en gång i ca 5 min, så jag hade väl en liten anledning. Men i det stora hela, vaddå då?! Jag till och med fick till en ljudlig suck! Det är  inte likt mig alls, och nej, jag har inte pms.

På vägen hem med allas vår kära T-bana, som jag har upptäckt tar betydligt mer energi och tankeverksamhet än vad som både är nyttigt eller särskilt intressant. Men det är ändå inte avfärdat till kategorin "Värdelöst vetande" ännu, så jag lär återkomma i ämnet. Jag tar om det: På vägen hem med allas vår kära T-bana, sitter jag i "godan ro" (längesen man såg det i skrift...) och ensam med djupa funderingar. Då kliver ett gäng (och här borde jag skriva öfverförfriskade, med tanke på ålder ocgh tidigare nämnda poäng, men det funkar inte som beskrivning) skitfulla killar i 20-årsåldern. De är på hemväg från, enligt mig, sin första Ålandsbåtsresa, första gången de är utsläppta av sina föräldrar på dylik förlustelse, och sitter och skålar i färdigblandad gin&tonic på burk. En av dem fäller en kommentar om att: Titta vad hon ser irriterad ut, hon som sitter bredvid! Ja, det var jag det. Det satt en till tjej där men jag bara vet att det var jag han menade. En anledning till varför jag vet det är att jag är född med det utseendet och det är dessutom ett ansiktsuttryck som slipats till förfining i vår släkt genom tiderna. Med det inte sagt att det är något som jag stoltserar över.

Skålande och skrålande, högljudda struntande i oss andra, planerar de sin kväll på krogen. Och precis här, här har jag lust att skämta. Eftersom jag strax ska kliva av. Jag har lust att fråga om de ska ut och flirta ikväll? (Ja, på Tants tid var det det man gjorde, men jag har mina aningar om att man kallar det nåt annat numera) Och om de skulle svara ja, skulle jag säga, med eftertryck: Lycka till! Och jag skulle fnittra hejdlöst på min väg ut ur tuben. Kanske. Om de inte springer efter för att ge Tant en läxa. Då har jag kanske fnittrat färdigt. Så det blev inget dåligt skämt, och här sitter jag med mina obearbetade irritationer.

Måste nog äta lite mörk schjooookla ikväll.