Trottoarkultur del 2
Att bo i Sveriges största stad och inte under ämnet "Trottoarkultur" nämna Tunnelbanan är ju att göra det lite fattigt. För här finns det mycket att dryfta... Här är det i det närmaste en dödssynd att stå på fel ställe när dörrarna öppnas och folk väller ut. Ja, det kan ju faktiskt vara en överhängande risk för skada på din egen person eller på medhavda värdesaker. För ingen bryr sig om du står i vägen, det är ditt eget fel. Och, javisst, det är lite korkat, att stå i vägen. Men vid rusningstid är det inte så mycket att göra åt problemet. Bara glöm att du inte är ensam, kör ditt eget race och framförallt - se cooool ut. Det sista har jag lite problem med, med blå kappa, och väskan snett över ena axeln så det ska sitta fast och inte ge mig ont i den. Axeln alltså. Och jag tror att det trots åren här i stan syns att jag är en lantis.
Men, som Tony skulle säga, ibland händer det grejer som får en att omvärdera saker och ting. Ibland är det till och med värdefullt att åka med den grå, skitiga och deprimerande "tuben".
Jag skulle på middag hos goda vänner i fredags, och eftersom de har småbarn så var jag tidigt ute. En station efter att jag klivit av kommer det på en tjej i 7-års ålder och sätter sig mittemot mig. Hon har ryggsäck, en liten nalle med guldtäckjacka, och en liten liten rosa handväska i lack. Hon har en alldeles för stor stickad luva, och ser precis sådär cool ut som man ska. Det är troligen hemväg från skolan så hon ser ut att ha gjort den här resan själv förut. Tre tjejer i 14-års åldern kommer in och står vid dörrarna. De har alla Fjällräven-jackor (i olika färger) och jeans. Och ser precis så coola ut som 14-åringar alltid gör. De studerar den lilla tjejen med nallen, och ser ut som om de tänker: Vad längesen man var sådär liten. Och gör det med en faktiskt lite sorgsen men längtansfull blick. Det här är mina teorier, och vad jag tyckte att jag såg. Men vad är väl ögonen om inte själens spegel?
Efter en stund tar hon upp en mandarin ur sin lilla fina rosa väska, och skalar och äter den. Hon håller skalet i sin hand men råkar tappa en bit ner på golvet. Hon försöker se var den har hamnat , för att hon vill ta upp den lilla skalbiten från golvet, men lyckas inte. Nallen och packningen skymmer sikten. Men hela vägen med T-banan håller hon skalen i sin hand för att slänga dem sen. Och jag tänker på hur många i min ålder som skulle bry sig? Skulle jag bry mig om jag hade tappat en liten bit skal i T-banan? Troligen inte. Efter ett tag kommer jag på att jag har extra plastpåse i min väska och erbjuder henne att slänga sina skal där. Och när hon gjort det så säger hon: Tack så mycket! Hm. Det värmde i Tants hjärta, och hela resan blev plötsligt väldigt värdefull, för jag hade varit med om något ganska unikt och annorlunda.
En liten tjej som äter mandarin på T-banan - annorlunda? Nej, men det som var annorlunda var att jag såg det, blev berörd av det, och orkade tänka vidare på vikten av att en så liten tjej brydde sig. Och det fick mig också att tänka på 14-åringarna, som såg ut att snart ha slutat bry sig. Hm. Trist, men ändå hoppfull Tant på middag.
Men, som Tony skulle säga, ibland händer det grejer som får en att omvärdera saker och ting. Ibland är det till och med värdefullt att åka med den grå, skitiga och deprimerande "tuben".
Jag skulle på middag hos goda vänner i fredags, och eftersom de har småbarn så var jag tidigt ute. En station efter att jag klivit av kommer det på en tjej i 7-års ålder och sätter sig mittemot mig. Hon har ryggsäck, en liten nalle med guldtäckjacka, och en liten liten rosa handväska i lack. Hon har en alldeles för stor stickad luva, och ser precis sådär cool ut som man ska. Det är troligen hemväg från skolan så hon ser ut att ha gjort den här resan själv förut. Tre tjejer i 14-års åldern kommer in och står vid dörrarna. De har alla Fjällräven-jackor (i olika färger) och jeans. Och ser precis så coola ut som 14-åringar alltid gör. De studerar den lilla tjejen med nallen, och ser ut som om de tänker: Vad längesen man var sådär liten. Och gör det med en faktiskt lite sorgsen men längtansfull blick. Det här är mina teorier, och vad jag tyckte att jag såg. Men vad är väl ögonen om inte själens spegel?
Efter en stund tar hon upp en mandarin ur sin lilla fina rosa väska, och skalar och äter den. Hon håller skalet i sin hand men råkar tappa en bit ner på golvet. Hon försöker se var den har hamnat , för att hon vill ta upp den lilla skalbiten från golvet, men lyckas inte. Nallen och packningen skymmer sikten. Men hela vägen med T-banan håller hon skalen i sin hand för att slänga dem sen. Och jag tänker på hur många i min ålder som skulle bry sig? Skulle jag bry mig om jag hade tappat en liten bit skal i T-banan? Troligen inte. Efter ett tag kommer jag på att jag har extra plastpåse i min väska och erbjuder henne att slänga sina skal där. Och när hon gjort det så säger hon: Tack så mycket! Hm. Det värmde i Tants hjärta, och hela resan blev plötsligt väldigt värdefull, för jag hade varit med om något ganska unikt och annorlunda.
En liten tjej som äter mandarin på T-banan - annorlunda? Nej, men det som var annorlunda var att jag såg det, blev berörd av det, och orkade tänka vidare på vikten av att en så liten tjej brydde sig. Och det fick mig också att tänka på 14-åringarna, som såg ut att snart ha slutat bry sig. Hm. Trist, men ändå hoppfull Tant på middag.
