Äntligen!!!
I en och en halv månads tid har jag kämpat, mina ögon varit rödkantade, och förtvivlan hemsökt min boning. Men nu är det över!
Jag har precis läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod.
Jag brukar säga att om en bok inte är bra, så varför läsa ut den? När det gäller deckare så är det ju någon som är mördare och vem det är vill man ju liksom veta. Så jag har tragglat på, envist - men oj vad tröttsamt. Det är sällsynt att jag känner så lite med personerna i en bok, i den här fanns det ingen som helst samhörighet med någon. Jag får ingen bild av hur de ser ut, deras liv utanför beskivs lite torftigt för att man ska ha en aning om vilka de är. Språket är trist och många av dialogerna osannolika. Alltså, vilken kille i nian skulle by-the-way säga till polisen, som förhör dem, att "morsans nya kille är rätt okej faktiskt." I samma mening som - "nej, vi har inte skjutit genom någons glasruta" och utan att ha blivit tillfrågad? Tyvärr, som gymnasielärare så vet jag, det händer inte.
Dessutom får man inte reda på svaret till kärnan i historien, men det kanske man får i den nya boken Sommardöden? Eller kanske i nästa....Höstskriet? ...Vårmorden?
En av mina andra gillaringetvidareförfattare, Camilla Läckberg, recenserar:
"Språket i Midvinterblod bjuder på en tät och sinnrik väv, med en ofta hjärtskärande vacker svärta. Högsta spänning! Läs den!"
Ja, jag kan förstå att Camilla tycker det, hennes böcker är ju exempel på det motsatta så vid en jämförelse väljer jag nog Mons i alla fall. Men just språket är det jag har mest svårt för, det tänder mig inte, det flyter inte, jag får ingen känsla. Tät och sinnrik väv...jo jäklar. Den vackra svärtan har för mig blivit en tjockflytande trycksvärta som flutit ihop på varje sida, så svårt att få att klargöra sig. Ja, ja, jag kanske inte ska säga något så mycket om skrivande, men så tjänar jag inga pengar på att skriva heller! Än! Ha!
Men hur kan den gode Magnus Utvik i ICA-kuriren säga: "Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre" Har han helt missat förra sommarens läshysteri? Där svartrockare i 17-års ålder satt bredvid Tant Augusta 85 år, i T-banan, och bägge läste Stieg Larsson? Utan att ha en aning om omvärlden? Lika uppslukade, och missade stationen där de skulle av?
Nej, sorry, men en sådan saknad som när böckerna om Lisbeth och Mikael tog slut (som ju blev nära vänner under tiden jag läste, och med en dessutom död författare), är det inte ofta jag känner. Så glad över att något så trist som Midvinterblod är över var det också längesen jag var.
Nu väntar en tegelsten, Carsten Jensen, Vi, de drunknade. Ska vara bra, så jag hoppas på sköna stunder i solen. Men den åker inte med i ryggsäck på cykelresor, det får bli en tunn pocketdeckare för det.
Jag har precis läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod.
Jag brukar säga att om en bok inte är bra, så varför läsa ut den? När det gäller deckare så är det ju någon som är mördare och vem det är vill man ju liksom veta. Så jag har tragglat på, envist - men oj vad tröttsamt. Det är sällsynt att jag känner så lite med personerna i en bok, i den här fanns det ingen som helst samhörighet med någon. Jag får ingen bild av hur de ser ut, deras liv utanför beskivs lite torftigt för att man ska ha en aning om vilka de är. Språket är trist och många av dialogerna osannolika. Alltså, vilken kille i nian skulle by-the-way säga till polisen, som förhör dem, att "morsans nya kille är rätt okej faktiskt." I samma mening som - "nej, vi har inte skjutit genom någons glasruta" och utan att ha blivit tillfrågad? Tyvärr, som gymnasielärare så vet jag, det händer inte.
Dessutom får man inte reda på svaret till kärnan i historien, men det kanske man får i den nya boken Sommardöden? Eller kanske i nästa....Höstskriet? ...Vårmorden?
En av mina andra gillaringetvidareförfattare, Camilla Läckberg, recenserar:
"Språket i Midvinterblod bjuder på en tät och sinnrik väv, med en ofta hjärtskärande vacker svärta. Högsta spänning! Läs den!"
Ja, jag kan förstå att Camilla tycker det, hennes böcker är ju exempel på det motsatta så vid en jämförelse väljer jag nog Mons i alla fall. Men just språket är det jag har mest svårt för, det tänder mig inte, det flyter inte, jag får ingen känsla. Tät och sinnrik väv...jo jäklar. Den vackra svärtan har för mig blivit en tjockflytande trycksvärta som flutit ihop på varje sida, så svårt att få att klargöra sig. Ja, ja, jag kanske inte ska säga något så mycket om skrivande, men så tjänar jag inga pengar på att skriva heller! Än! Ha!
Men hur kan den gode Magnus Utvik i ICA-kuriren säga: "Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre" Har han helt missat förra sommarens läshysteri? Där svartrockare i 17-års ålder satt bredvid Tant Augusta 85 år, i T-banan, och bägge läste Stieg Larsson? Utan att ha en aning om omvärlden? Lika uppslukade, och missade stationen där de skulle av?
Nej, sorry, men en sådan saknad som när böckerna om Lisbeth och Mikael tog slut (som ju blev nära vänner under tiden jag läste, och med en dessutom död författare), är det inte ofta jag känner. Så glad över att något så trist som Midvinterblod är över var det också längesen jag var.
Nu väntar en tegelsten, Carsten Jensen, Vi, de drunknade. Ska vara bra, så jag hoppas på sköna stunder i solen. Men den åker inte med i ryggsäck på cykelresor, det får bli en tunn pocketdeckare för det.
