Carmina Burana
Duktig Tant gick på spinning i morse och gick dessutom tidigt för att hinna ro (inte vara i, utan fysiskt utöva) och hinna träna axlar, armar och rygg. Det var en hel del andra Tanter och Farbröder där, även en och annan sevärd 35-åring. Trevligt.
Spinningledaren, en tjej, kan beskrivas som klämkäck med Björne-röst och då är vi inne på avdelningen underdrifter. Det känns konstigt att sitta och fnittra samtidigt som man ska upp i "position tre" och öka motståndet. Med sina muskulösa armar och spretiga fingrar försökte hon visa hur vi andra skulle slappna av i dessa lemmar under passet. Det var jätteroligt.
I slutet av passet, i en "uppförsbacke", spelade hon ett stycke ur Carmina Burana. Just det stycket låter ungefär som "nu-ska-vi-cykla-till-Afghanistan-och-där-blir-vi-arkebuserade-när-vi-cyklar-i-mål". Jag råkar gilla det väldigt mycket och såg dessutom Carmina Burana i Reykjavik på deras minimala operahus i slutet av 90-talet. Jag var där på kurs med en väldigt duktig tekniker som tyvärr inte lever längre, frid över hans minne. Men varför man drar iväg på frisörkurs dit är lite underligt, eftersom när frisörer är på kurs, så är de på kurs. Det vill säga - man jobbar hela tiden. Vi hade en hel och en halv dag ledigt (på en vecka) såvitt jag kommer ihåg. Den halva dagen ägnades åt shopping, jag köpte japanska kaffekoppar, fullt logiskt...
Den hela lediga dagen skulle vi naturligtvis ut på islandshästar nedför vulkanbranterna. Jag, som knappt kunde skilja bak från fram på den lille pållen, fick den segaste tröttaste "islänningen" på hela ön. Men iväg for vi, rättare sagt de andra gjorde det och jag stumpade fram i sakta mak. Om jag hade vetat då det jag fick veta när jag kom hem så skulle jag ha sagt att det var Guds försyn eller något i den stilen. Jag hade nämligen ett begynnande färskt och elakt diskbråck. Och de gillar inte ridning något vidare. Så att jag fick just Trötter kanske var min räddning.
En annan positiv sak med detta var att isländska fotbollslandslaget bodde på samma våning på vårt hotell. Ok, de har kanske inte så många spelare att välja mellan, men de som var med i laget var i alla fall snygga. Om jag minns rätt, men ibland vill man ju gärna försköna minnen lite - de blir liksom värdefullare då. Jag fick hjälp av hotellpersonalen att förklara för deras massör mina problem och sen gav han mig genast ryggmassage. Oavsett om det gjorde diskbråcket bättre eller sämre så är det ju en rolig händelse att berätta på hemmet sen. På samma hotell bodde dessutom just då Morten Harket från Aha och jag har väl aldrig varit så nära att låtsas svimma i hissen när han klev in, för att samtidigt trycka på nödstoppknappen eller något i den stilen. Tror Tants ansiktsfärg blev lite rosigare då minsann.
Ja, ja. Det är inte ofta de reaktionerna kommer numera. Men trevliga minnen skola icke förkastas.
Spinningledaren, en tjej, kan beskrivas som klämkäck med Björne-röst och då är vi inne på avdelningen underdrifter. Det känns konstigt att sitta och fnittra samtidigt som man ska upp i "position tre" och öka motståndet. Med sina muskulösa armar och spretiga fingrar försökte hon visa hur vi andra skulle slappna av i dessa lemmar under passet. Det var jätteroligt.
I slutet av passet, i en "uppförsbacke", spelade hon ett stycke ur Carmina Burana. Just det stycket låter ungefär som "nu-ska-vi-cykla-till-Afghanistan-och-där-blir-vi-arkebuserade-när-vi-cyklar-i-mål". Jag råkar gilla det väldigt mycket och såg dessutom Carmina Burana i Reykjavik på deras minimala operahus i slutet av 90-talet. Jag var där på kurs med en väldigt duktig tekniker som tyvärr inte lever längre, frid över hans minne. Men varför man drar iväg på frisörkurs dit är lite underligt, eftersom när frisörer är på kurs, så är de på kurs. Det vill säga - man jobbar hela tiden. Vi hade en hel och en halv dag ledigt (på en vecka) såvitt jag kommer ihåg. Den halva dagen ägnades åt shopping, jag köpte japanska kaffekoppar, fullt logiskt...
Den hela lediga dagen skulle vi naturligtvis ut på islandshästar nedför vulkanbranterna. Jag, som knappt kunde skilja bak från fram på den lille pållen, fick den segaste tröttaste "islänningen" på hela ön. Men iväg for vi, rättare sagt de andra gjorde det och jag stumpade fram i sakta mak. Om jag hade vetat då det jag fick veta när jag kom hem så skulle jag ha sagt att det var Guds försyn eller något i den stilen. Jag hade nämligen ett begynnande färskt och elakt diskbråck. Och de gillar inte ridning något vidare. Så att jag fick just Trötter kanske var min räddning.
En annan positiv sak med detta var att isländska fotbollslandslaget bodde på samma våning på vårt hotell. Ok, de har kanske inte så många spelare att välja mellan, men de som var med i laget var i alla fall snygga. Om jag minns rätt, men ibland vill man ju gärna försköna minnen lite - de blir liksom värdefullare då. Jag fick hjälp av hotellpersonalen att förklara för deras massör mina problem och sen gav han mig genast ryggmassage. Oavsett om det gjorde diskbråcket bättre eller sämre så är det ju en rolig händelse att berätta på hemmet sen. På samma hotell bodde dessutom just då Morten Harket från Aha och jag har väl aldrig varit så nära att låtsas svimma i hissen när han klev in, för att samtidigt trycka på nödstoppknappen eller något i den stilen. Tror Tants ansiktsfärg blev lite rosigare då minsann.
Ja, ja. Det är inte ofta de reaktionerna kommer numera. Men trevliga minnen skola icke förkastas.
