Förökande förödelse
Snart blir min tanke om smal,snygg och framgångsrik bara ett dj-vla tjat och ingen som helst sanning. Upp som en sol och ner som en pannkaka som jag gapade för mycket över. Tydligen. Med nya galna mål som kanske är lite för långt bort tidsmässigt är det ändå oroväckande vad allt förfaller. Men skam den som ger sig och det är i motbacke det går uppöver.
Det är nästan så att jag kan höra mina nya springskor sucka i oredan i hallen, inklämd mellan de svarta långa stövlarna från i fjol och Santa Cruz tofflorna jag har på mig till tvättstugan.
När lusten äntligen infann sig, tack vare att jag släpat mig iväg till spinning två gånger och tyckt att det var riktigt kul igen, så dyker en alldeles oväntad förkylning upp. Va! Jag! Förkyld! Hmrpff... Så kanske den sista sköna cykelturen för året blev för min del inställd.
Apropå spinning så är det ju lite komiskt hur psyket fungerar i den lilla träningshallen, jag menar, hur lätt det är att försvinna bort i tanken, i svetten. Hux flux är jag på en liten väg med stenmurar på Mallorca, eller vid en kurvig lummig väg på Sjaelland - eller den nya favoriten - skogtätt mellan Ljusdal och Östersund. Det är lätt att tänka sig motvinden, så fort glömmer jag inte och det innebär att jag tar i desto mer. På min position längst fram vill jag dessutom gärna visa "ungdomarna" bakom mig vilken dynamittant jag är. Så jag tar i, och tar i.
Det är nog ingen fara vad gäller kraften och viljan - men tiden, energin och lusten har liksom plötsligt ett annat fokus. Som elevärenden, arbetsmiljö och då den psykosociala i synnerhet, tankar på respekt och bristen av den, vem blir ny president i Amerikat, vinna en svampbok genom Systembolagets tidning, Kan jang, livet som rusar, gråtmild över kungaparets besök i Ukraina och vad sjutton ska man göra sen. I vanlig ordning är allt i oordning i hjärnan liksom i hemmet, två flyttlådor står kvar i hallen efter renoveringen i somras, höstkappan hänger på vinden - och sandalerna tar plats i skohyllan.
Nej, jag tror jag tar mig en liten whisky.
Det är nästan så att jag kan höra mina nya springskor sucka i oredan i hallen, inklämd mellan de svarta långa stövlarna från i fjol och Santa Cruz tofflorna jag har på mig till tvättstugan.
När lusten äntligen infann sig, tack vare att jag släpat mig iväg till spinning två gånger och tyckt att det var riktigt kul igen, så dyker en alldeles oväntad förkylning upp. Va! Jag! Förkyld! Hmrpff... Så kanske den sista sköna cykelturen för året blev för min del inställd.
Apropå spinning så är det ju lite komiskt hur psyket fungerar i den lilla träningshallen, jag menar, hur lätt det är att försvinna bort i tanken, i svetten. Hux flux är jag på en liten väg med stenmurar på Mallorca, eller vid en kurvig lummig väg på Sjaelland - eller den nya favoriten - skogtätt mellan Ljusdal och Östersund. Det är lätt att tänka sig motvinden, så fort glömmer jag inte och det innebär att jag tar i desto mer. På min position längst fram vill jag dessutom gärna visa "ungdomarna" bakom mig vilken dynamittant jag är. Så jag tar i, och tar i.
Det är nog ingen fara vad gäller kraften och viljan - men tiden, energin och lusten har liksom plötsligt ett annat fokus. Som elevärenden, arbetsmiljö och då den psykosociala i synnerhet, tankar på respekt och bristen av den, vem blir ny president i Amerikat, vinna en svampbok genom Systembolagets tidning, Kan jang, livet som rusar, gråtmild över kungaparets besök i Ukraina och vad sjutton ska man göra sen. I vanlig ordning är allt i oordning i hjärnan liksom i hemmet, två flyttlådor står kvar i hallen efter renoveringen i somras, höstkappan hänger på vinden - och sandalerna tar plats i skohyllan.
Nej, jag tror jag tar mig en liten whisky.
