TantAugusta

Det händer allt oftare att jag undrar över hur jag är funtad egentligen. Längtan efter att kunna dra på sig stövlarna, de vinterfodrade, kunna gå ut i bara långkalsingar och en helly hansen lookaliketröja och andas - är STOR. Men här är jag, mitt i sveriges största stad och andas avgaser så näsan är svart på insidan och hjärnan börjar mossa ihop som alla andra självupptagna stockholmares.

Min systerdotter som varit på besök i helgen kände sig i vägen på t-banan. Och i rulltrappan. Ja, sa jag - här är man i vägen bara för att man finns till. Och jag är själv lika trött på alla människor som de är på mig. Vi är för många. För många som inte lärt sig trängas på det sätt man måste i större städer, troligen för att Stockholm inte varit stort tillräckligt länge. Hur lång tid ska det då ta för att vi ska lära oss uppföra oss som medmänniskor och inte motmänniskor? De kan det ju i NY och i Hongkong. Kurser? Eller är det bara så att de nordiska folken har haft så mycket utrymme så lång tid att det tar minst lika lång tid för oss att vänja oss vid trängseln?

Jag vet att jag har skrivit om det förut, men jag är fortfarande lika fascinerad över vårt beetende när det gäller utrymme. Och kanske är det helt enkelt så att jag har svårt att släppa det eftersom jag själv har ett stort behov av just  det egna utrymmet.  

Det är nog dags att börja fundera över vilken norrlandskommun som blir mitt nästa hem.