Grundat en kanske lite för tidig men ändå svagt närvarande oro för att Tant ska få brott på lårbenshalsen när hon studsar nedför trapporna på sitt nya jobb - så inköptes nya "springskor" idag. Trotsande ett tvåsiffrigt antal läkare och sjukgymnaster, väl medveten om att det även var ett tvåsiffrigt antal år sedan sist, begav jag mig iväg ner till Årstaviken för att jogga. Snart infann sig känslan av 80-tal, då jag först gjorde bekantskap med rörelsen. Samma verkade mina lår tycka, ovana vid dessa stötar mot marken. Jag avverkade ca 5 km joggandes på grus, men gick där det var asfalt. Lite får man nog ta råden på allvar. Så ca 3,5 km blev jogg, resten powerwalk. Hurtig Tant.
Inser efter rundan att "milen under timmen" som kära systerdotter klarar, är något jag kan glömma. Men faktum är, att jag
inte ens blev anfådd! Det var musklerna som protesterade. Inte högljutt, men lite gnäll var det allt. Framförallt gav det mersmak, och av ryggont känns intet.
Nä, det är inte Tant, det är en annan tant. Men hon har nog också varit med på 80-talet.