Från Mallorca till Lycksele
Utanför fönstret lyser aprilsolen och jag gissar att alla cyklande vänner i skrivande stund pumpar däcken för en härlig tur. Själv kastas jag omkring i känslovärlden, tänker på det sanna i att så kluven och osäker åka till en av mina favoritplatser för att cykla - för att sedan fast besluten och med frid i själen, trots oron, åka till ett sjukhus i Lappland. Omkring mig sover alla i det varma rummet och jag har plötsligt tid att tänka. Helikoptern landar för andra gången utanför, troligen något akutfall från fjällen.
I drömmarna inatt har minnen av mormor på samma sjukhus, plötsligt blivit tillsammans med en av kompisarna från Mallorca. Hon står med honom på en bar vid hotellet och cyklisterna susar förbi. Inte konstigt alls, vare sig det eller känslorna. Ibland blir livet lätt surrealistiskt.
Troligen har jag på grund av alla flygresor sista veckorna också dragit på mig en rejäl förkylning och är mest orolig att jag ska smitta de som ligger här. De behöver inte mer att kämpa med. Det enda jag har att kämpa med är gråten, och klockan halvtolv måste jag gå. Livet borde vara lite mer rättvist.
I drömmarna inatt har minnen av mormor på samma sjukhus, plötsligt blivit tillsammans med en av kompisarna från Mallorca. Hon står med honom på en bar vid hotellet och cyklisterna susar förbi. Inte konstigt alls, vare sig det eller känslorna. Ibland blir livet lätt surrealistiskt.
Troligen har jag på grund av alla flygresor sista veckorna också dragit på mig en rejäl förkylning och är mest orolig att jag ska smitta de som ligger här. De behöver inte mer att kämpa med. Det enda jag har att kämpa med är gråten, och klockan halvtolv måste jag gå. Livet borde vara lite mer rättvist.
