TantAugusta

...kommer hjälp och fina tankar. Inte så att förväntad hjälp inte finns. Men ibland dyker de upp, de man inte glömt men som liksom finns i "periferin" - den yttre ringen av bekantskap. De visar sig vara viktiga, intentionerna är äkta och frivilliga. Utan bekräftelsebehov eller stora krav på något tillbaka. Det gör mig avslappnad mitt i allt det spända.

Vi samlas på sjukhuset,  vi anhöriga. Vi pratar om vädret. Inget annat för det orkar vi inte. Vi är i det, hela tiden, pratar om det med våra egna anhöriga och då vill vi inte med varandra. Vi håller masken. Vi blir alla vänner med personalen, de som har makten och kunnandet. De är fantastiska och underbara.

Cancern kryper inpå. En vän har fått den i tungan, en skådespelare. En annan vän har just fått en tumör opererad i hjärnan, en aktiv, sportig man som lever sunt. Jag ser en ung snygg kille på avdelningen, kanske 25 år, med slangarna hängande, han har flickvännen vid sin sida. Den drabbar, cancern. Hela tiden och vem som helst.

Mest tragiskt är ändå att den drabbar barnen. Just nu cyklar mina vänner det lopp som jag egentligen skulle cykla i sommar - Ride of Hope - till förmån för Barncancerfonden. Jag är ledsen över att inte kunna vara med, men glad över att jag kan vara där jag är. Tack vare rätt hjälp kan jag det.