Saffransbröd
Jag köpte en saffranslängd i söndags, låtsades som jag skulle ha "främmande". Lustigt uttryck egentligen, främmande. Precis som man inte skulle känna dem som kommer på besök. Finfrämmande. Storfrämmande. Långväga främmande. Ungefär som en invandrare då väl? Och då är det ju bra att ha lite kaffebröd.
Sanningen var den att det var Lucia-dagen. Mamma skulle ha fyllt 70 år i söndags. Och ingen har någonsin bakat så goda saffransbröd som hon gjorde. Åren framöver kommer de bara bli godare och godare i minnet - så goda att jag inte har någon större lust att prova på att baka egna. Sen var det likörtopparna. Obeskrivligt goda, små vackra bakelser. En spritsad biskvibotten, spritsad smörkräm med smak av grön curacao och en klick mörk choklad på toppen. När kakfatet skulle fyllas och någon var tvungen att gå ner i källaren för att hämta mer, så var det flera av oss som erbjöd sig. Då kunde man passa på att stoppa en extra i munnen nere i källaren och som var uppäten innan man kom upp.
Minnen av Lucia. Minnen av jul. Vemod och längtan, glädje men saknad.
Jag åt en bit av den inköpta längden, men inte dövade den det som gjorde ont.
