Nära nog.
Minnesbilder dyker upp, grundade det nya tillståndet. En olivgrön kastrull med mönster från tidigt 70-tal kokar mandelpotatisen till den fantastiska älggrytan. Den som vi åt med HP-sås. De gröna huvuddukarna och förklädena vi fick för att kunna baka pepparkakor utan att mjöla ned oss för mycket. En uppmaning att skura trappan, en syssla min syster och jag delade från tidig ålder. Något som min bror naturligt slapp göra. Symaskinen som slamrar, Husqvarna, den nya med mönstersöm som sydde likadana kläder till oss. Lekskåpet, alltid med dörren öppen, alltid i oreda. Leksakerna jag packade alla gånger jag skulle rymma. Källargubben, som skrämde oss när vi skulle hämta läsk från källaren på helgerna. Hårrulle-asken, en vacker skokartong med vinrött mönster. Doften av Hemanent. Picnick med hela familjen. Katten jag gömde i magasinet för att få behålla den. Och det fick jag.
Otillräcklig. Mina föresättningar att vara bra nog faller. Jag är plötsligt inte bra nog för något, för någon. Men värst av allt, inte ens för mig själv.
