TantAugusta

Igenkännade var det med det vassa, mellan en meter och en meter och 20 centimeter ovanför markytan. Ännu en halvmeter upp kom det gnällande gnisslande ljudet.

Jag skulle bara, inte julhandla, men köpa dammsugarpåsar och kanske en julstjärna att hänga i fönstret. Jag hittar inte den gamla i min stora våning. Det var då de dök upp, de vassa. Hur kan de bli så många och så hårda plötsligt? Varje år drar jag på mungipan åt de gnällande, tänker att ibland är det skönt att gå omkring ensam på gatorna - som en helt vanlig kvinna.

På Botick Olens träffar jag på Lancome-experten/expediten som utbrister: Men där är du ju, jag har tänkt på dig! Hur är det med dig? Jag kände mig lite VIP då och såklart väldigt välkommen. Efter att jag handlat av henne fick jag en julkram och det värmde. En ung man värmde för att han med ett leende klev åt sidan för Tant som haltade fram genom det dimgrå på götgatan, med sina dammsugarpåsar, en julstjärna och en lussekatt. Det värmde igår att jag blev hembjuden på middag en helig lördag till ett riktigt hem, bara jag.

Plötsligt blir de vassa inte så svåra att parera och smilbanden åker ännu längre upp när jag hör gnäll och gnissel.
Så, God advent på er!