Att brisera
Det var längesen jag hade så mycket som vill ut, så mycket att säga, som nu. Inget av det vill jag skriva ner. Inget av det vill jag skrika ut. De enda som orkar lyssna är ett par riktiga vänner och det finns gränser för vad man utsätter dem för. Det var också längesen som så mycket kändes så meningslöst och idiotiskt. Bakåtsträvande och underutvecklande. Nej, jag är inte på randen av ett sammanbrott. Jag är inte heller i rikszonen för att börja slå och sparka omkring mig. Jag är bara så förbannat trött på att vänta på något annat, något bättre - eller bara på något punkt.
Det är defintivt dags för en ny krabbfabrik. Dags att ta tag i saker och ting. Jag tror jag börjar med att städa lite.