TantAugusta

Ibland har man så mycket att skriva att de inte blir skrivet nåt alls. Två veckor på Mallorca har fyllt på energinivån, men gjort låren trötta. Jag cyklade över 100 mil på 12 dagar, men det kändes egentligen mindre. Tills den sista dagen, då jag i sista stund bestämde mig för, nämligen vid vägkorsningen, att jag skulle ta Sa Calobra igen. Helt solokvist, vilket inte är lika kul, men började jag min väg ner. För det är neråt. Och kurvigt. Min höjdrädsla gjorde att jag mådde illa hela vägen. Omkörd hela tiden av diverse fordon och till och med ett proffslag från Tyskland.

Sen tog jag, med mina värkande armar (för det är de som får jobba på vägen ner - med bromsen) en kaffe och en cola och sen började jag trampandet uppåt igen. Det gick så fint i början, längst ner i berget där det är lite skog. Men sen kom motvinden från h-vetet i varannan kurva och kämpandet blev nästan övermäktigt. Men, jag kom upp efter tre stopp med energi/vatten-påfyllning och kunde sen känna mig nöjd med att åka hem.

Men, det här ensamma kämpandet känns också symboliskt. Något jag gör, måste göra och får lov att göra i mitt liv. Jag blir stark av att ensam trampa motvind. Men det är också så härligt att susa fram i medvind, i sällskap. Jag har gjort det, så jag vet hur de kan vara.

Och ibland önskar jag att det skulle sluta blåsa helt. Bara vara lugnt.