Hälsningar
På ett annat forum, en cykelklubbs bloggsida, läste jag igår en hel del av mina gamla inlägg. Det var allt från panik när jag skulle byta krans på min Cube Frans tlll glad över Sthlm - Doroteaturen 2008 till den sorgliga när mamma dog. Det som slog mig mest var alla glada tillrop men också allt stöd och den medkänsla jag fått genom åren av människor jag knappt kände då, men där också några av dem nu är de absolut värdefullaste av vänner.
När jag såg bilden på bloggen på min mamma, bakifrån i en rullstol i en park utanför Umeå lasarett, tänkte jag förstås på hennes sjukdom. Cancer. Den vill jag inte ha. Risken är stor att drabbas, varannan svensk får det och när så många av kvinnorna i min släkt redan haft det så får jag nog räkna med en liten släng. Men det är inget jag går och tänker på faktiskt. Tvärtom så har jag nog vid väldigt få tillfällen varit i så bra fysisk form som nu, och aldrig varit så smärtfri.
Jag har alltid förknippats med en dålig rygg. Det började när jag var 13 år, och fick "domen" att jag aldrig skulle kunna arbeta som frisör när jag var 20 år och nyutbildad. Jag har fått två erbjudanden om akut diskbråcksoperation och flera jular legat över en stol med tallriken på golvet för att överhuvudtaget kunna vara med på julmiddagen. Den grymma smärtan som följer ett diskbråck kan bara en drabbad förstå, men en sak är säker - den gör en galen. Man upphör existera, det finns bara den. Den gjorde också att jag under dessa år aldrig kunde tänka på att ha en man på närmare avstånd än ett par meter. Om tandborstning är ett problem så förstår ni vad det skulle kunna innebära.
Men nu är allt det borta! Jag har knappt ont nånstans och har aldrig varit starkare. Jag har heller aldrig varit så tillfreds med livet. Så nu får det bli så ett tag tycker jag, smärtfri, frisk och lycklig över livet. Det är ju så skönt.
