Fullpackat
Nog har jag undrat hur mycket det ryms. Och när jag vänt och vridit på den funderingen ett tag har jag ibland kommit fram till; för lite. Och ibland; för mycket. Ofta har jag fått skuldkänslor över det första, eftersom jag tycker att så många andra får plats med så mycket mer - och klarar av att hantera det. Jag pratar om skallen, hjärnan, huvudet.
Jag varit i en snabb kontakt med den berömda väggen tidigare, så jag är ganska uppmärksam på eventuella symptom. Jag vill inte träffa den igen. Så jag kämpar emot, men det tar också energi. Vart man än vänder sig så har man rumpan bak och med den tänker man inte så bra. Den ska sitta på en sadel. Det kanske är så enkelt att det är den balansen, den så sköna fysiska aktiviteten kontra en hanterbar psykisk påfrestning, som är rubbad, och inte jag.
Men i rävsaxen sitter man ändå, och jag vill inget annat än jobba - en tillvaro utan elever omkring mig, i en halvrörig etta utan tv och för mycket olästa böcker vill jag inte vara i för många timmar på dygnet. I det här läget blir jag till och med stressad över just de olästa böckerna; jag borde ha.., jag skulle ha..., för allmänbildningens skull...och så vidare. Jag kan inte heller låta bli att jobba, ingen har råd att vara hemma idag. I synnerhet inte en som lever ensam.
Så hur hanteras vägg-känningen? Träning, och ett envist byggande av pansar - så det inte ska göra för mycket skada om det blir ett tvärt kast in i den. Förtränga, intala sig att man inte kan vara bra på allt och göra som många andra och stoppa huvudet i sanden. Och hanka sig fast vid den klenaste trösten av dem alla - att så många andra sitter fast i samma rävsax. Men det blir ju så trångt.
