TantAugusta

Årsdagar

Publicerad 2013-08-17 14:15:00 i Allmänt,

Bilden är lånad av Årstiderna.com, ekologisk mat levererad till dörren. Finfint!
 
Jag inser att det inte är ens en månad kvar till min födelsedag. Jag har aldrig tyckt att det varit nåt som är så speciellt att fira med det, men det är ju ändå inte en dag som går obemärkt förbi. Ett höstbarn. Jag har alltid älskat hösten, alla färger och den klara luften. Årsdagen av mammas död närmar sig också och jag tänker på blåbärsriset som jag plockade in som bukett till henne den sista veckan hon levde.
 
Jag känner inte samma sköna känsla för hösten längre. Våra årstider står för så mycket, våren med sitt spirande liv, sommaren med sin värme och sitt ljus, hösten med dramatisk färg och förruttnelse och sen vinter, med vila under kalla snötäcken. Parallellen med livets gång är ju för självklar för att ens nämna egentligen, men det kanske är just den som gör att hösten inte är så välkommen längre för min del. För livet går ju, fort som fasen.
 
Den gångna veckan har en väldigt fin kille blivit begravd, under berg av blommor och kransar. Han kommer bli så oerhört saknad och jag har redan kommit på mig själv flera gånger att tycka mig se honom i kretsen av cyklister omkring mig. Naturligtvis gör det att man tänker mer på döden än annars, man inser att det kommer ta slut en dag. Tunga tankar som sakta dalar ner som de gula löv som redan tappat greppet om sin kvist och livlina. Det är ju så sorgligt och tungt när man inte har de finaste omkring sig längre.
 
Men jag inser också att det enda jag har att göra är att fundera över hur det ska bli. Hur ska mina sista år, månader, veckor, dagar eller kanske bara timmar se ut? Vad ska jag göra, hur ska jag tänka? Om jag visste att jag bara hade en vecka, vad vore det viktigaste då? Ska jag gräma mig över att jag varken har hus, volvo eller barn varannan vecka eller ska jag glädjas åt min materiella frihet och rätt så kärlekslösa tillvaro? Ska jag känna lugn över att ingen behöver betala mina lån efter min död eller vara ledsen över att jag inte har något av värde att lämna efter mig? Poff, så är allt slut och med den tro jag har haft sedan liten tjej som låg och tittade på molnen så kommer jag återfödas. Antagligen som ett ännu mer alldeles hopplöst hurtigt hälsofreak som planterar sin egen mangold och spenat. För det har jag ju inte hunnit med, hittills i alla fall. Eller så blir man bilskollärare, som lär ut trafikvett och ödmjukhet. Det kanske vore nåt.
 
I alla fall, jag vet hur jag vill ha det sen när jag har gått vidare. Donera allt som går använda, bränn upp resten och häll ner askan i en nedbrytbar urna innehållande ett frö till ett träd (ta nåt slitstarkt, ingen bräcklig växt) och trampa iväg med den i en cykelkorg nånstans och plantera. Strunta helst i att ansöka om tillstånd, om det går undvika. Sjung Get here för full hals och skåla i nåt rödtjut eller annat valfritt. Grejen är den att vi ska alla den vägen trampa, och jag är helt övertygad om att vi gör det av en större anledning. Och då kommer vi ses igen, right?
 
Men just nu är dagens mål att dammsuga lite. Livet går trots allt just nu vidare.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

TantAugusta

Tränar för välmående och för att behålla mina skitsnygga ben. Äter nyttigt men för mycket choklad. Gillar det här med ord, ibland svänger det! Cyklar.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela