TantAugusta

 

Det summeras och funderas och lovas, både här och där. Några väljer att inte lova för att de inte kan hålla sina löften. Jag är av den tron att tänker man så, så blir det så och då är det väl lika bra att låta bli. Själv ger jag gärna några extra löften, de är ju till mig själv så skulle jag bryta nåt så är det ju inte hela världen. Jag kan förlåta mig själv lite svagheter. Och då har jag ju i alla fall en liten stund trott mig om några små storheter och tilltag.

 

I världen omkring mig ser jag de som som alltid ser ljust på sin tid. Både de som har anledning att göra det men även de som har stora anledningar att göra det motsatta. Men de lyser vidare, i stark motsättning mot det som skulle kunna förmörka deras tillvaro. Jag ser också de som ser mörkt på den, som har sina starka anledningar till det men som gör det likaväl även om anledningarna skiftar. Ibland är deras anledningar demsamma som de som ändå ser det ljusa. Det är alltså inte själva anledningen, utan hur vi ser på den, som är "the clue". Ingen bomb, ingen nyhet. Det är något vi vetat länge. Men svårt att lära sig, svårt att ta till sig. Ibland vill man liksom vara i det tillstånd man är van, bara för att det känns tryggast och känns igen - av både sig själv och omgivningen.

 

Så bitterhet får råda där bitterhet råder. Glädje får lysa där glädje vanligtvis ska lysa, om än svagare när den inte är äkta. Ett år är till ända och det nya kommer, med hopp, tro och kärlek. Och eftersom allt snurrar fortare och fortare ju äldre man blir så gör jag ingen större affär av det utan kliver in i 2013 och tänker att det vore trevligt om jag kunde cykla lite fortare nästa år. Igen.

 

Imorgon är det tisdag och då ska jag som jag har planerat leva hela dagen. Jag ska träffa äkta vänner och träna så att jag svettas och äta broccoli. Och jag ska tänka att dagen efter är det onsdag och då kan jag göra ungefär samma sak och att det är värdefullt. Jag ska vara glad. Någon annan får sköta det där med bitter.