Vänd dig aldrig i din grav.
Hjuleljus i mitt hus
Det är Luciadagen och det är en dag att minnas mamma lite extra. Doften av saffranskrans, pepparnötter och de trekantiga med syltade apelsinskal dyker upp men jag kommer aldrig få smaka det igen. Inte hennes. Runt om i landet går luciatågen, mest de traditionella med den långhåriga tjejen först i tåget och de lufsande killarna i tomteluva eller med en tratt på skallen längst bak. Men några vågar bryta och visa något annat, har modet och humorn att göra tvärtom. Vi kan välja vad vi vill uppleva, se det vi vill se, lyssna på det vi gillar mest. Vi har det valet i Sverige, än så länge. Men jag är för första gången riktigt orolig över vårt lands hälsa och välgång. Allt kan förändras så fort.
Vi hade tydliga traditioner i vår egen familj. Det skapade trygghet och det var vackert. Det var mamma som gjorde det fint. Det var mamma som orkade, som bakade och pyntade. Det är inte konstigt att hennes kraft tog slut för fort.
Men traditionerna förändrades hos oss också, familj och släkt splittrades och inget blev som förr. Orsakerna var flera, men med nya viljor och gamla oförätter i kombination med ovilja och oförmåga att försöka förenas så blev det omöjligt att reparera. Det är inte ovanligt, men man kan tycka onödigt. Mitt ansvar i det hela har jag tagit, försökt göra tillvaron så bra som möjligt för de som velat ta emot. Men till slut tog min ork slut också. För ett kunna ge måste man också få, åtminstone någon gång ibland. Min största önskan och min egen kamp är att aldrig landa i graven med bitterhet eller grämelse över mitt eget levda liv. Det är mitt och jag väljer så långt det går så ljusa tankar som möjligt. Och väljer bort det som förmörkar. Natten går tunga fjät men mitt hem lyser den finaste symbolen upp mörkret.
Den här julen firas i kärlek och på en plats där jag får precis lika mycket som jag ger. Det är en ny känsla och den är överraskande och total. Den är ärlig och innerlig. Att kunna öppna upp och ge plats för det kan ha mycket att göra med att ge upp om kampen om att få känna en förälders trygga och självklara kärlek. Det är inte en slump. Det kom sent, men det är min tur nu.
