TantAugusta

I dagarna

Publicerad 2012-11-15 21:22:00 i Allmänt,

 
...har det varit män som tagit i järnrör, hamnat i onåd hos andra män och sedan tagit timeout. Sverigedemokraterna, om nu någon råkat missa  det. Som tur är så har de ju lön ändå så att de inte behöver gå hungriga. För vem vet vad de skulle kunna ta sig till då?
 
Andra män har spelat fotboll, tack och lov, så att vi har något att glädja oss åt i novembermörkret. En lika mild november som 2009, så jag passar mig för att pendlarcykla. Det är fint att ha en stark stilig man i ett lika starkt lag att förlita sig på när det stora britannien kommer på besök och nog säkert hade planer på att mosa det svenska laget. Trevlig, är han också.
 
Sen finns det män som sätter sig på höga hästar och i positioner som de hanterar med välsmorda munläder och tillika händer. Flottet rinner och plånböckerna blir tjocka. Tyvärr ser inte alla i omgivningen på insatserna med glans i blick och med särsklit hänförda miner, men det verkar vara något som går dem förbi. Och varför lyssna på massan? De/vi är bara där/här för att utföra.
Hir hör också en och annan kvinna, som lyckats komma några trinn uppåt i stegen.
 
Till sist de män som skräms av det starka kvinnliga nätverket som kanske kan lyckas nå dit de själva inte förmår. Och gör det enda de kan, motarbeta med ord och baktaleri.
 
Men stigande ålder märker jag hur den feministiska ådran sväller. Och förstår först nu den verkliga omfattningen av min frihet, och vad den har kostat - mig och många andra.
 
Nä, just nu är jag inte så vidare imponerad. Men jag vet att det finns fina motsatser och rakryggade kloka män. Det känns bara så länge sen jag fick träffa tillräckligt många av er.
 
 

För lite

Publicerad 2012-11-09 18:02:17 i Allmänt,

 
 
Vi sågs några timmar, för första gången alla tre sedan mammas begravning. Det var mer än tre år sedan vi sågs samtidigt alla tre. Och det är klart att det blev för lite tid. Vi har en historia tillsammans, vi har minnen och vi har en hel del att bearbeta. Storasyster, mellansyster och lillebror. Tillsammans. Det kanske blir mer tid för det en annan gång. Men det var en varm och skön känsla mellan oss, det var respekt och glädje.
 
I köket när storasyster fyllde sju eller åtta år, det är lite svårt att räkna ljusen på tårtan, var det också värme. Jag kan känna smaken av mammas tårta när jag ser den. Visst är det underligt, att alla mammors tårtor smakar på sitt egna lilla vis? Under kylskåpet fanns "lekskåpet", det magiska skåp som rymde våra leksaker. Som jag tömde i en ryggsäck varje gång jag bestämde mig för att rymma, som barn gör när de inte fått det de vill.
 
Vi är samma personer idag, men med så mycket mer att ta hänsyn till. Försiktigt kliver vi fram mot varandra och närmar oss som vi gjorde i skogen när vi lekte indianer. Hoppade över bäcken till "Annas" men fick stryk av den arga gamla tanten för att hon inte ville ha några ungar på sin sida. Höll ihop, som syskon gör, retades och bråkade, som syskon gör, men med ett stark band till varandra. Vi är syskon. Vi är familj.

Den starka kroppen. Och knoppen?

Publicerad 2012-10-21 11:39:27 i Allmänt,

 
 
Ett psykiskt fenomen uppstår så gott som alltid när jag utmanar mig lite extra. Som när jag till exempel gör en lång ensamcykling, eller som igår - på sex timmar spinning för Rosa Bandet.
Det visade sig efter några timmar att jag var den enda som skulle köra i sex timmar, och då uppstod det som jag ofta känt när jag cyklar de långa turerna ensam. Det blir först en slags eufori över att jag är fysiskt stark, frisk och att jag även har den psykiska styrkan att göra det. Då lovsjunger jag hela världen, blommorna i vägkanten, de snälla bilisterna - ja, ähum, man har liksom lite lättare för att tänka väldigt positivt i just det här läget - i princip allt är fantastiskt och underbart. I cirka 5-7 mil. På spinningen igår får det väl översättas till någon timma, eller en och en halv kanske.
 
Sen kommer ett matande av asfalt eller då på spinningcykeln matande av svett och ett affirmerande av fina vägar eller bara tankar som kommer och går.
 
Men det är efter det som det händer, vid cirka 13-15 mil i mitt fall, och igår sammanföll det efter två och en halv timma med musik av ett av världens bästa band. Musik som går rakt in, en text som betyder så mycket. Och jag fick verkligen kämpa för att hålla tårarna borta. Tankar kom på familj och vänner som har det svårt. På mamma, och hennes verkligen vidriga cancer. På hur skört livet är, och hur kort. På ensamhet och värdelöshet.
 
Det tror jag dels beror på kemin i hjärnan, plötsligt har man en brist på till exempel kolhydrater eller annat (har inte sett några vetenskapliga belägg för det här, ska söka vidare) som gör att man även blir psykiskt utmattad. Men också på att man har den tiden för sig själv, tid utan iPhone, dator eller andra människors tankar och funderingar, så att man kan helt gå upp i sina egna och bearbeta sorg, oro och få ha sina djupa funderingar i fred. Det är då det kommer, för det händer då i alla fall aldrig mig när jag cyklar med andra. Och det är nog en bra grej. Helt naturlig. Bara lite jobbig, ibland.

Fullpackat

Publicerad 2012-10-18 09:20:46 i Allmänt,

 
 
Nog har jag undrat hur mycket det ryms. Och när jag vänt och vridit på den funderingen ett tag har jag ibland kommit fram till; för lite. Och ibland; för mycket. Ofta har jag fått skuldkänslor över det första, eftersom jag tycker att så många andra får plats med så mycket mer - och klarar av att hantera det. Jag pratar om skallen, hjärnan, huvudet.
 
Jag varit i en snabb kontakt med den berömda väggen tidigare, så jag är ganska uppmärksam på eventuella symptom. Jag vill inte träffa den igen. Så jag kämpar emot, men det tar också energi. Vart man än vänder sig så har man rumpan bak och med den tänker man inte så bra. Den ska sitta på en sadel. Det kanske är så enkelt att det är den balansen, den så sköna fysiska aktiviteten kontra en hanterbar psykisk påfrestning, som är rubbad, och inte jag.
 
Men i rävsaxen sitter man ändå, och jag vill inget annat än jobba - en tillvaro utan elever omkring mig, i en halvrörig etta utan tv och för mycket olästa böcker vill jag inte vara i för många timmar på dygnet. I det här läget blir jag till och med stressad över just de olästa böckerna; jag borde ha.., jag skulle ha..., för allmänbildningens skull...och så vidare. Jag kan inte heller låta bli att jobba, ingen har råd att vara hemma idag. I synnerhet inte en som lever ensam.
 
Så hur hanteras vägg-känningen? Träning, och ett envist byggande av pansar - så det inte ska göra för mycket skada om det blir ett tvärt kast in i den. Förtränga, intala sig att man inte kan vara bra på allt och göra som många andra och stoppa huvudet i sanden. Och hanka sig fast vid den klenaste trösten av dem alla - att så många andra sitter fast i samma rävsax. Men det blir ju så trångt.

Trängsel eller trygghet

Publicerad 2012-10-13 19:14:00 i Allmänt,

 
 
Vi tar vår plats på gatan. I tunnelbanan, i varuhuset, på vägen. Vi medmänniskor, vi miljötänkande, ofta upprörda över orättvisorna i världen. EU är plötsligt fredspristagare och vi hyllar eller skakar på huvudet. Vi betalar vårt "tionde" till Amnesty, Läkare utan gränser, Barncancerfonden, Djurens rätt och många andra organisationer.
 
Men vi orkar inte se, orkar inte veta något om dem som är så nära att vi "råkar" stöta till med en ganska hård armbåge i trängseln. Vi låtsas som om alla är osynliga med blicken riktad på en punkt långt bort, som om vi gick balansgång på en glödande kolbädd. Fort, hårt och egoistiskt självmedvetet. Så rädda för att beröras eller bli berörda söker vi ändå en slags bekräftelse genom en hård och ovänlig kroppskontakt. Aldrig ett förlåt eller ursäkta, det fyller ingen funktion längre.
 
Ändå är sanningen den, att vi inte skulle klara oss utan varandra.
 

Den gamla tishan...

Publicerad 2012-10-07 21:04:00 i Allmänt,

 
Det är inte bara i fotboll det är skillnad. Det är ju det bland cyklister också. Jag menar, nån kör på nyaste finaste karbonhojen - nån annan kör på aluhojen som köptes från början och nöter vidare, mil efter mil. Och däremellan, mellanskiktet, största gruppen, medelsvensson. Som kanske uppdaterar nån gång. När det är rea.
 
Många av oss som känner varandra spelar ändå verkligen inte i samma lag, inte i samma klubb och inte under samma förutsättningar.
Det slog mig hårt när jag gick förbi Presstop idag och botaniserade bland blaskor, tidskrifter och magasin. Några killar stod vid en hylla och imponerades av en riktig tjock och fet tidskrift om båtar. Det var troligen inte så många artiklar om svenska roddbåtar i trä i den. Själv sökte jag efter en särskild tidskrift, och fann den. Det fanns ett nummer kvar, som jag inte köpte. För när jag bläddrade i den kom känslan av ett stort misslyckande över mig, när jag såg storheten och det för mig grandiosa liv människor lever, så nära inpå. Så perfekt, så genomgott och krysmyntadoftande välartat.
 
Då blev lite tungt att komma hem till lilla hyresettan och se karbonhojen hänga med slokande styre över de andra, uppallad på en hopvikt trasmatta för att inte skada lacken eller nöta strylinda. Tävlandes om yta med en överfull låda med cykelkläder som mest ser ut som en hoptryckt avokado där inkråmet letar sig ut genom sprickorna.
 
Mitt i eländet inser jag mitt ilandsproblem och biter ihop. Kontentan av det hela blev i alla fall att den som det kändes hyfsat nya och fräscha "tishan" ju faktiskt var en ganska urtvättad sunkig. Och jag vet att den skulle skava under armarna så det enda den kommer användas till är att torka kedja med.
 
En klok kvinnas insikt är värd mer än slott och herresäten.
 

Tillbakablick?

Publicerad 2012-09-21 10:02:00 i Allmänt,

 
Man kan ju inte låta bli att undra vad "hon" tänkte, den där tjejen, med den allvarsamma blicken. Och vad var det som fick fotografen, troligen min far, att ta just den bilden just då. Ålder? Jag gissar på ca tre år. När jag var tre år gick jag ensam för första gången 2,8 km upp till morfars, utan någons vetskap förstås. Självständig och äventyrlig. Ensam och stark.
 
Livet gick vidare och jag kommer ihåg min 30-årsdag med glädje och värme - det var en överraskningarnas dag där mina vänner gjort dagen till en av de mest minnesvärda i mitt liv. Det var riktigt roligt och faktiskt skönt att fylla 30 och jag kände själv stor tillfredställelse över att slippa unga, osäkra, vilsna och smärtsamma år. Jag var fylld av tillförsikt över att det skulle komma, det där stora, det där fina, det där livet som skulle bli så bra.
 
Så fyllde jag plötsligt 40, hur fort det gick och hur mycket mindre uppmärksammat det blev. Min önskan var att jag hade kunnat bjuda på en stor fest för tidigare nämnda vänner, men ekonomin var sämre än den varit vid 30 - så de planerna fick skjutas på framtiden. Framtiden ja, jag hade fortfarande stor tillförsikt att det skulle komma, det där stora, det där fina. Som skulle bli så bra.
 
Nu är jag med stormsteg på väg mot 50. Jag har för längesen insett att man inte ska vänta på det stora, det fina och det som ska bli så bra. Den gamla klyschan stämmer; att de dagar som kom och gick, var och är livet. Man ska inte vänta. Man ska inte förvänta. Man ska älska sig själv. Man ska inte låta dålig energi komma nära. Man ska bry sig. Om. Då är det stort, då är det fint - och det är det som är så bra.
 
Men jag hade gärna velat våga vara mera kär.

Annat tramp

Publicerad 2012-08-31 16:37:00 i Allmänt,

 
Jag fick lunchträna idag igen, underbara lyx! Det är nog bäst att passa på, det lär inte bli en vana tyvärr. Man har ju liksom ett jobb som ska göras och det som ska göras på fredagar görs helst före och under lunch.
På vägen från träningen regnade det som det normalt gör på Ride of Hopes sträcka Göteborg - Skövde. Normalt för att det gjort det under alla 5 åren som "Riden" gått. Det vill säga ymnigt, våldsamt och utan avbrott. Dessutom lite snett från sidan så att det är i princip omöjligt att undkomma oavsett vilken sida man vänder till.

Det var alltså ner i bocken med huvudet, fast utan cykel. Jag fegade ur i blötan och tog bussen. Då finns det möjligheter att se lite mer av vad som finns under skosulorna. Bland hundskit och cigarettfimpar så kunde jag urskilja ett och annat skrutt, tuggummi förstås och ett kvitto. Och brunnslock. De som man som liten tjej bestämt trampade på om det var ett K och som man bestämt undvek om det var ett A. K, stod för kärlek - men vad A stod för kommer jag inte ihåg. Det var väl inte så viktigt.

Just idag trampade jag hårt på bägge två. På K av en annan anledning, på A för en eventuell blivande anledning.

Höstcykling

Publicerad 2012-08-29 22:06:07 i Allmänt,

                        Men när man ser en sån här bild så längtar man ut. Jättemycket.
 
Det går verkligen i vågor, lusten till och syftet med cyklingen under året. Uppbyggnad från januari och gradvis framåt våren med mer och mer långpass spinning - fram till dess man äntligen kommer ut i skogen eller ut på landsvägen igen. Inte att förglömma vårträningen utomlands - det som är ett gift numer och som jag inte kan tänka mig leva utan. Sen cyklar man hela sommaren, eller det som åtminstone enligt almanackan kallas det, lopp här och lopp där och så en massa fikacykling däremellan. Just nu kommer jag inte ens på tanken att cykelpendla, men det skyller jag på den stress som påverkar stort vid varje skolstart. Det måste liksom bli lite rutiner innan det går börja krångla med extrakläder, gömma dator, glömma dodoranten och allt annat man kan skylla på när latmasken sätter in.
 
Men jag tränar ändå, har börjat jaga bokningar på Friskis igen så jag får gå på mina favoritpass. De fylls som regel redan första halvtimman på morgonen - EN VECKA innan passet. Jodå, så är det! Tur man är morgonpigg. Cirlkelfysen är ju jättebra, där kan man utmana sig vid sidan av de som både är mer tränade och de som knappt orkar lyfta en 6 kilos kettlebell. Jag ska så småningom hänga på låset på HIT-passen, men än så länge är det för få pass för att det ska finnas plats.
 
Men till helgen får det bli lite cykling igen, benen vill fiortfarande trampa. Hösten är lång, och den kan till och med bli cykelvänlig.

Sommarlov Del.3

Publicerad 2012-08-17 20:50:12 i Allmänt,


Jag var orolig länge, för att komma hem i söndags. Gruvade mig, tänkte att det skulle bli tårar. Men det blev inte så. Jag hade sällskap hela vägen in i lägenheten av Juliaresan, och det kanske var det som var medicinen mot min eventuella självömkan. Juliaresan, sommarens största cykelhjältinnor.

Jag kom alltså hem från Ride of Hope, detta lilla stora äventyr där jag haft rollen som en av ledarna i år. En ära, ett för mig stort uppdrag och något som jag kände att jag inte direkt gjorde med en spd-spark. Jag skulle cykla på för mig helt nya vägar och leda gruppen så säkert som möjligt i den svenska naturen och semestertrafiken och samtidigt sprida gemenskap och glädje, trots väder och vind. Det gick bra. Det var fantastiskt roligt och givande! Jag mötte helt otroliga människor som jag aldrig kommer glömma. En upplevelse som är värd allt och lite till.

Jag var rädd för att komma hem för att jag bor i ett singelhushåll. Ensam, som det heter. Det känner jag mig väldigt sällan som - ensam. Jag gillar mitt eget sällskap. Men det klart att det oroar när man fått vara i en så stor varm familj i över en vecka. Där många har familj och vänner hemma som väntar, som möter upp, som får dem känna sig välkomna hem och som ger applåder, kramar och pussar när de kommer i mål.
Men så får jag små meddelanden där jag förstår att jag också är saknad, några tycker att jag också borde vara på en annan plats. Det värmer och jag kan borsta bort både självömkan och sorgsenhet. Det är ändå inte mig allt har handlat om, det har handlat om vår mål - att kunna hjälpa sjuka och försöka stoppa det fruktansvärda. Cancer.

Så det var vad min tredje del av sommarlovet kom att handla om, och det blev också den viktigaste delen. Allt det andra, möten med släkt, vänner, cykling runt Vättern och i höga berg i Sundsvall - allt har varit väldigt roligt och gett mig en innehållsrik sommar. Det har varit utmaningar både fysiskt och mentalt, precis som jag vill ha det. Men Ride of Hope var det stora.

Och nu har jag börjat jobba.

Sommarlov Del.2

Publicerad 2012-08-02 00:21:14 i Allmänt,


Jag är väl egentligen en väldigt lyckligt lottad människa som kan dela in semestern i ett sommarlov i olika delar. Jag är på inget sätt omedveten om det. Det är det som är det finfina i kråksången med att vara lärare. Alla som provoceras av det hälsar jag glatt välkommen till vårt skrå. Det behövs fler så sätt igång och plugga pedagogik. Kanske är just du den som får eleverna att tycka att skolan är det mest intressanta och roliga man kan tänka sig. När de är 16 år, har fjuniga överläppar, planerade bröstförstoringsoperationer som kommer innebära sjukskrivning och det största dramatiska problemet just innan terminsstart var att piercingstudion hade semester.

Hur blev då Del.2? Jo, det är ju just det. Jag kommer nästan inte ihåg, för det blev så hittit och hattit alltihopa. En dag här, två dagar där, plantera på mammas grav, buss hit, buss dit. Cyklat. Och lite tåg. Ensam. Hela tiden ensam. Men på varje anhalt fanns det nån fler. Klippte pappas hår och Ingeborgs gräsmatta. Svor ve och förbannelse över vädret, men just den informationen känns ganska onödig. Hälsade på fd svärföräldrar och fler.

Men jag vet att jag träffat två kusiner - en i Dorotea och en i Tåsjö, av vardera moster född. Jag träffade mostrarna också, och lite familj kring dem som till exempel min ena kusins nya kille, som jag känner från ungdomens dagar i styrdansträsket/bli full i baksätetträsket. Min kusin, hon som träffat ny (igen, får jag lov att tillägga) utryckte det som så att; man måste ju få nån ordning på livet. Det var därför hon skaffat man nr.3? 4? Har inte riktigt koll på det men jag förstår att det kan ha att göra med att jag då alltså inte har nån ordning på mitt liv. Att jag inte har koll, alltså. Ingen ordning för jag har ju ingen man.

Jag träffade två kusiner till, i Sandviken, samt farbror och faster. En riktig familj, skönt "häng" och god middag. Det kändes välkommet. Överhuvudtaget har jag träffat så många i sommar, fikat, ätit, druckit - så det har flutit ihop till ett enda stort kalas.

Men jag har cyklat också.
Cykeln har ju räddat mig många gånger, och det har den kanske gjort i sommar också. För mitt i allt hitt och hatt så har tankarna varit på annat som egentligen är jobbigt men som jag vill skjuta ifrån mig. För jag kan inget göra och behöver energin själv. Men det är så svårt, bägge händerna är bakbunda och hjärtat vill bry sig. Det blir slitet hur man än försöker med balsam och mjuka betydelselösa ord.

Men, nu är det dags att borsta av igen. Putsa kedjan och pumpa däcken. Jag får helt enkelt skriva mer om cyklingen sen. Nu är det natt och från fönstret blåser faktiskt en kylig höstvind.

Sommarlov Del 1

Publicerad 2012-06-23 18:40:02 i Allmänt,




Bilden har för övrigt inget att göra med att jag tyckte
att det här var den trevligaste Vätterrundan hittills.



Jaja, Vätternrundan blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig - men väldigt trevlig ändå. Många känslor rusade genom kroppen efter den sömnlösa natten/kvällen innan (och sömnlös är den alltid, konstigt att kan aldrig vänjer sig) när jag upptäckte att min cykel var alldeles ocyklig. Ekerhaveri på mina fina karbonhjul, de enda jag hade med. Efter en mycket lätt rull med det skeva hjulet till starten och lite besviket snack med mina för rundan klungkompisar, så fick jag parkera i mek-tältet med grabbarna där. Fyrtio minuter efter de andra kunde jag starta, och efter ytterligare en halvtimmes funderande så stack jag iväg - mot det tyngsta regnmoln jag sett på länge.

Rejält blöt blev jag, och det blev alla andra också. Tio mil av ihållande regn gör ingen lycklig. På något mirakulöst sätt så blev jag aldrig särskilt kall, men jag såg andra som fick lyftas av cykeln, som skakade så att kaffet i koppen sprutade som ur en champagneflaska, antalet som bröt uppnådde rekordsiffror. Det andra omtalade rekordet var snabbast runt Vättern, otroliga 6.37 av Bäckstedt och hans gäng som också trampade för Ride og Hope. Min tid brydde jag mig inte om eftersom jag redan vid start visste att sub 10 var uteslutet, jag ville bara trampa det jag orkade och kunde. Jag fick "åka med" en hel del klungor men sista 10 milen stod jag själv för det mesta av dragjobbet. Och jag hade väldigt roligt! Så det blev en riktigt bra Vätternrunda i alla fall - och plötsligt fick jag lust på fler. Underligt.

Många blev funderingarna på hur det fungerar i psyket på oss alla när det händer oförutsedda saker, när ovädret överraskar och man sätter sig själv närmast. Det enda man kan vara helt säker på, i alla lägen, är att man inte kan vara säker på någonting. Den enda man i det läget kan lita på, kanske inte till 100%, men i alla fall mest - är sig själv. Besluten man tar i dessa lägen är helt och hållet ens egna, sina egna att ta ansvar för - och ingen som inte just då är i samma blöta cykelskor kan verkligen förstå eller veta. Eller döma.

Cykla. Pausa. Cykla. Pausa.

Publicerad 2012-06-13 21:49:55 i Allmänt,


Vad jag ska göra i sommar? Jo, just det. Cykla. Pausa. Försäsongen har varit intensiv med mycket cykel, jag är starkare än på länge. Men vill mer. Jag har i alla fall klarat Halvvättern under fem timmar och nu stundar den långa varianten, Vätternrundan. Min femte runda, som ska göras på under tio timmar. Just nu vill jag mest sova.

Jag vet att de fantastiska tjejerna i Subxx är laddade för sin tur runt sjön. Men liksom mig, och en hel del andra, så tycker nog de också att det ska bli skönt när det är över. För det är ju sen den riktiga cyklingen kan börja. Den som kvällens föreställning på Parkteatern, Cyklisten, kom fram till. Det handlar ju om att cykla. Och pausa.

Balansen

Publicerad 2012-06-03 10:57:23 i Allmänt,


Det är något att fundera över. Balans i tillvaron. Uttrycket "Aldrig får man vara riktigt glad", som är något jag egentligen inte gillar att varken säga eller höra, kommer till mig i helgens ångest över för lite aktivitet för både mig och andra.
Mellan ljuspunkter och solskenshistorier kommer tragiska besked och livets ibland outgrundliga vägar. Till det ett samhälle/sjukvård som snabbare tar hand om en lite kraftig förkylning än andra allvarligare tillstånd.

Ett annat uttryck kommer också till mig, som jag hörde på TVn en dag; "En mor är aldrig lyckligare än sitt minst lyckliga barn".

En moster kan känna på samma sätt.

Svajigt nu

Publicerad 2012-05-28 21:21:56 i Allmänt,


Nej, det har inte skrivits mycket. Men hänt desto mer. Saker och ting som inte hänt på väldigt länge har hänt, och om det är bra eller dåligt får tiden utvisa. Jag har inte haft ork heller, allt tog slut av kraft och lust så det blev inga ord att pränta ner, helt enkelt.

Men nu är jag på gång igen, även om det är på en ganska slak lina. Lättirriterat och lättsårat, dock fortfarande djupt medveten om det så att jag ber om ursäkt för mina svagheter, går jag genom dagarna. Och de går, och går tillräckligt bra. Men jag är just nu riktigt irriterad över det svala intresse från mina vänner som visas det här projektet: Juliaresan

En av mina älskade systerdöttrar, mina enda, mina "barn", min familj, är en av de fyra tjejer som driver projektet - allt till minne av sin fina vän Julia som dog i cancer. Något de förstås gör för sin egen sorgbearbetning - men mest för att hjälpa till att förhindra att andra ska behöva drabbas av samma sorg som dem.

Engagemang är styrka. Det är lätt när andra gör det, att bara hänga på. Det är svårt att vara föregångare - och det imponerande när fyra väldigt unga tjejer gör sådant som många erfarna äldre inte alltid lyckas med. Bara därför förtjänar de allt stöd. För det är sådana som dem som gör att jag vågar bli äldre utan ångest i magtrakterna.

Värme

Publicerad 2012-05-04 17:36:10 i Allmänt,


En stund fick jag hålla en hand. Det är inte så längesen så värmen sitter nästan kvar. En självständig stark kvinna upplevs nog stå emot både stormar och andra oväder som drabbar oss både mentalt och kroppsligt. Det gör jag, oftast. Men jag veknar och blir svag jag också ibland. Då är Folke, Frans och Fritz-Ibrahim lite hårda. Kalla, de bryr sig inte. I deras värld får man inte vara det. Och så blänger de på mig från sin plats i hallen.

Men jag fick hålla en hand en stund, och det var så skönt att veta att det enda den ville göra just då var att hålla just min.

Män och sånt

Publicerad 2012-04-26 16:25:11 i Allmänt,

När jag klev på t-banan idag så var jag med om en väldigt ovanlig händelse; En man erbjuder sin plats till en kvinna, bara för att hon är kvinna. Hon var inte en äldre dam, inte gravid, inte ens särskilt snygg - bara en vanlig kvinna. Han var förstås inte svensk, och pratade engelska med en liten brytning, så var han kom ifrån vet jag inte. Och han var säkerligen ovetande om vilken ovanlig handling han "gjorde sig skyldig till". Han kan ju inte veta att det i det här landet inte är kutym att lyfta på häcken för vare sig gamla skröpliga tanter, dito farbröder eller höggravida.

Men det fick mig att fundera över jämlikhet. För varför ska han stå, när hon kan? Det är ju hur som helst en fin handling, och han erbjöd sen en annan man platsen eftersom hon inte ville ha den.

Senare upptäcker jag att det i min närhet är en man som fått fördelar som en kvinna inte fått. Mannen, en irriterade energislukande slacker som sällan svettas och bara bryr sig om sina allra närmaste. Kvinnan, en hårt arbetande, lojal duracellkanin som alltid gör det hon ska och mer därtill och dessutom hinner bry sig om andra på vägen. Någon som känner igen scenariot? Hänt förut?

Varför? Jo, för att han är man. Så enkelt är det. Och så förbannat irriterande är det. Men jag står gärna i t-banan jag med, för att jag kan och för att jag orkar. Men jag kommer fortsätta stå och undra över det här med jämlikhet.

Nya erfarenheter

Publicerad 2012-04-22 11:35:52 i Allmänt,



Jan-Erik, 80 år. Försten uppför en 3km lång backe tillsammans med guiden.


De grå molnen och det ruggiga vädret hängde med hem från Mallorca. Vi hade inte tur med vädret alla dagar, den här gången. Men det är bara väder, resten var ju finfin cykling och glada nunor ändå. Allt från äkta leenden till ansträngda, av olika orsaker, men mest uppförsbackar eller motvind. Och som det kämpades. Man måste ödmjukt komma ihåg att alla inte är i samma goda form, men det blir lite förvirrat i min hjärna när de med högsta åldern kör fortast och många gånger starkast. Enda problemet var att få en någorlunda jämn grupp vilket gör att det blir roligast för alla, och med alla valmöjligheter som fanns så var det egentligen inte ett problem. Det satte sig det också till slut.
Jag kände mig ganska bekväm i rollen som ledare och guide, prestige och annat tjafs har jag lämnat kvar i en ryggsäck som jag slängt för längesen så jag tror att jag lyckades behålla en lagom balans mellan avslappnat och kontrollerat.

Programmet var fulltecknat innan jag åkte, med Spin of Hope med mina elever som var enda skolklassen i Sverige som deltog, övertid trots redan inarbetad tid och en mängd andra sociala händelser. Jag var som en duracellkanin när jag åkte till Mallorca och det tog några dagar innan jag förstod att jag var där.

Och nu stundar den sköna våren och sommaren med en massa cykling. Mellan alla cykelplaner försöker jag planera in besök hos släkt och vänner, men det optimala är ju att det sammanfaller. Oslo, är på önskelistan i år. Jag var ju på väg dit i fjol men det sprack pga tid.

Men, jag sitter ändå med en känsla av förlust och att jag bivit lurad på nåt. Att befinna sig bland så många fina människor med samma intresse och med samma glädje över kroppens och psykets fantastiska möjligheter ger mersmak. Det är tur att jag har Ride of Hope att se fram emot, annars skulle nog en liten microdepp infinna sig. Och trots andra mindre goda erfarenheter så tänker jag fortsätta tänka gott om alla leende människor. Men bara för att man upplevs som stark både till kropp och sinne så betyder det inte att man inte har känslor. Man kanske bara har lärt sig dölja dem.

Färdigpimpat för i år?

Publicerad 2012-03-29 22:33:28 i Allmänt,



Nu är Fritz-Ibra klar för våren, och med lite tur så får han följa med till Mallorca om några dagar. Jag är väldigt sugen på att prova de nya (fast med några år på nacken, dock aldrig använda) hjulen med tubdäck. Så nu är jag en av de coola som kör omkring med punkagucka i bakfickan, ungefär så tufft som snusdosan var i bakfickan på killarna på högstadiet. Jag måste nog anlägga en lite ballare gångstil också, typ Macahan?

Riktigt roligt är det i alla fall, även om det nog är svårt för de ickecyklande att förstå fascinationen över den lätta karbonen och den välklädda styrlindan. Det susar fram lite fortare, det viner lite om hjulen och själv känner man sig som om man svävar fram över dansgolvet i en virvlande vals. Fast rakt fram, då.

Livet har de sista veckorna varit en transportsträcka fram till vårens Mallisresa, och på grund av den har veckorna varit lite för innehållsrika och med arbete välfyllda än vad som är hälsosamt för hjärnan. Så jag tar det lite lugnt några kvällar, tränar inte ens, men hämtar lite energi genom att rensa i röran och vattna mina tre blommor.

Och tittar på Fritz-Ibra - och blir alldeles varm i hjärtat. Visst blev det lite skillnad?

Pimp my bike

Publicerad 2012-03-17 18:44:43 i Allmänt,




Opimpad Fritz-Ibra


Nu kommer den igen, våren. Och med den en ständig ström av blogginlägg om hur fantastiskt cykling är. Ja, ständig är nog att ta i, med mer cykling blir det mindre tid för skrivande. Faktum är att jag tycker att det jobbas lite för mycket, men jag är verkligen inte den som ska klaga - eftersom jag är så lyckligt lottad att jag på grund av att jag jobbar så pass mycket att jag har rätt till extra ledighet. Och då är jag ju ändå lärare. Hur går det till tror ni? Jo, man jobbar med eleverna på tider som man normalt kanske inte gör, kvällar och helger + har för mycket lektioner under veckan. Slår två flugor i en smäll och får en så kallad win-win för alla. Verkligen för alla. För en lördag ska mina fantastiska elever köra Spin of Hope med mig, jag är rörd över deras engagemang. Men, jag hade inte kunnat jobba mer, det känner jag.

Och nu är det inte långt kvar till nästa resa, två veckor kvar och sen står jag på flygplatsen i Palma de Mallorca och väntar oroligt vid bagagebandet på Fritz-Ibra, min fina cykel, som åker med. Just nu får han nya flaskställ och sen blir det nya hjul (karbon med tubdäck, vad annars?) och ny kassett och kedja. Cykelporr.

Det kommer en ny bild så småningom...

Om

Min profilbild

TantAugusta

Tränar för välmående och för att behålla mina skitsnygga ben. Äter nyttigt men för mycket choklad. Gillar det här med ord, ibland svänger det! Cyklar.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela