TantAugusta

Snart dags för avresa, och dagens viktigaste inköp är gjort. Det inköp som slutligen fick mig att stressa lite inför en resa - något som jag slutat med sedan förra året. (se; Pass till Aberdeen?) Det tar för mycket energi, och den behövs till annat, som till exempel bestiga berg med pedaler på fötterna. Som också är nya, och som ställer till det för mig. Men fötterna trivs i nya skorna.

Det viktiga inköpet idag var tyglappar med svenska flaggan på. Under mina turer på Mallorca per cykel blir jag ofta tilltalad på tyska. Inte så konstigt, det dräller av dem därnere. Också. Vilket har fått mig att fundera på att skriva till Europa-domstolen och begära att det inte ska kunna befinna sig mer än en mindre (mikro?) procent tyskar utomlands samtidigt. Jag är inte rasistiskt lagd, det är bara det att de hörs så väl. Tar väldigt mycket plats. Tar gärna annans plats. Och kommer i stora klungor, även om de inte befinner sig i en cykelsadel.
Och jag har hört fler som muttrat om samma sak.

Så jag vill inte att de spanska gubbarna i bergen ska tro att jag är tysk. Åtgärden är alltså att sy på svenska flaggan på cykeltröjan eller byxorna (de sexiga...) Kommer bli super!

I snålblåsten ser jag ett och annat vårtecken urskiljas. Blå blommor i mängder, troligen sådda, i parken när jag går till Friskis vid Ringen. Jag vet inte vad de heter, men jag brukar kalla det mesta Streptokarpus. För pelargoner vet jag hur de ser ut. Bland dessa vackra blomsteransamlingar, kan man se en och annan överförfriskad finne. I sann Ferdinand-anda ligger de med näsan i rabatten - troligen inte av samma anledning som tjuren med stort F, men lika övertygande. Om att det läge de intagit för tillfället är det lämpligaste.
Ett tydligt vårtecken. Just igår hade de till och med konsert, för några hade med sig gitarrerna - tränade Vårvindar Friska? På en parkbänk lite längre bort satt tre killar i 18-årsåldern som hade börjat träna, annat, såg under luggen  längtansfullt (deras blick kan tänkas tolkas på fler sätt?) bort mot de stora grabbarna. 



Själv var jag på väg på spinning. Hurtig tant med stadig blick och ful ryggsäck går fort genom park.

Efter att ha lämnat några deciliter svett på laminatgolvet i lokalen, gick jag hem för en snabb middag - och sen på puben med väninna. En ovanligt trevlig kväll når vi träffade ovanligt trevliga människor - det vill säga några okända som man kunde ha trevligt med en längre stund.
Jag hamnade i en en diskussion, eller om det var en reflektion om varför det så sällan är bråk på konserter - och då tog min samtalspartner i ämnet death metal som exempel - men nästan alltid är det på fotbollsmatcher.

En stor anledning kanske kan vara att det vid fotbollsmatcher ju är två om saken, som tävlar, som vill vinna, som vill ha nya miljonkontrakt för att de gör så stora saker för världen med sin läderpåse. Faktum är att det gör de också - för alldeles för många barn, unga människor, överlever bara på grund av den lilla drömmen att en dag kunna betyda något på en fotbollsplan, för att man ska kunna blunda för det. Men höga summor rör det sig om - och en viss del kanske kunde gå direkt till dessa barn?

Och på rockkonserten är det kanske bara en kamp mellan Keith och Mick om vem som ska överleva den här turnén? Vem ramlar ihop först? Vems rullator för först punktering? Inte för att det skulle ge så höga odds, det är väl rätt lätt att räkna ut - men konstigare saker har ju i och för sig hänt.

 Här kunde man skriva: Personen på bilden har inget samband med texten. Det har den ju iof. Faktum är, att jag sökte på "berusad" på Eniro bildsök - och då kom den här bilden upp. Kolla får du se!

Men, i den nya grönskan kanske det inte är så dumt att fundera över saken - varför krigas det så mycket kring fotbollen? Varför ligger fulla finnar ( jag tror att det var det för att de pratade finska) i en blomsterplantering i en park i Sverige? (Och ser ut att ha gjort det ofta och länge.) Varför sitter unga killar på parkbänken med dålig sprit  istället för att vara på rockkonsert?

Och varför blir jag bakis på en och en halv öl?

Jag skojar inte. Posetiv. Gick på föreläsning idag där ämnet togs upp av fördragshållaren i sann 90-talsanda. Ni vet de där halvdagarna man fick gå med jobbet för att bli en gladare, mer tillfreds och framförallt mer medgörlig som arbetskollega. Och kanske lite klokare. Det är man också, i ungefär en timma efter avslutad föreläsning. Det existerar ännu, på den andra halvan av 2000, men det är klart - allt mode kommer tillbaka.

Jag har under cirka ett år försökt göra mig lyckligare genom en nätdejtingsajt. Jag har blivit lyckligare, men det är inte på grund av den. Den har gjort mig lite fattigare, för det är ju inte gratis. Den har också fått mig att förstå att det var en hel del män som skolkade på svenska-lektionerna. För där är det väldigt många som är posetiva. Och jag sågar och sågar. Jag klarar det inte. Jag är en språkpolis. När de skriver det magiska (omagiska) ordet krymper det som skulle ha kunnat vara min penis om jag hade haft en, och all sex-appeal är som bortblåst. (Kära vänner, detta gäller alltså endast potentiella prinsar!)





Jag var måttligt intresserad av föreläsningen, men lyssnade uppmärksamt, och tog dessutom anteckningar. Ni vet, de där man har kvar ett tag tills man glömt vad de betydde. Jag tänkte att jag kunde stjäla något till mina egna kommande kurser. Det fanns en del, jag menar, mannen var inte helt ute och cyklade (vilket jag ju gör både mentalt och fysiskt emellanåt - har jag berättat det?) så ett och annat blir användbart. Men det som var riktigt bra var att han just tog upp svårigheten med att alltid vara så positiv oavsett vad som händer. Men att det förväntas av oss.

Har ni också fått höra: Man ska lämna ryggsäcken hemma!  Tänk positivt! Ryck upp dig! Och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare...

Det är ju lätt. Om man är robot.

Jag tycker, ta med ryggsäcken och be om hjälp att bära den. Kanske till och med få hjälp att hälla ut eller plocka upp lite av innehållet och slänga? Det tycker jag borgar för lite bättre arbetsklimat - man är väl ett team? Så blir man säkert....mer...p..o...s...e?..i?...tiv.

På pluskontot idag:

Jag har ett överskott av energi - hinner mer jobb än någonsin - och har kul. Fantastiskt.

Jag har framgångar i arbetet som vida överstiger mina egna jantelagsförgiftade tankar om mig själv. Ha!

Jag är permanentad - och ser inte äldre ut än jag är. Heureka.    Glömde raka mig bara.

                                                                                                                                                                            

Jag har endast 9 (NIO!) dagar kvar innan jag befinner mig på Mallorca iförd osexiga cykelbyxorna - MED mycket god (dock icke-cyklande) väninna. Estupendo!

Jag har fortfarande en stark känsla för huruvida god service skola utföras. Efter två nätter på två olika hotell (Falun och Uppsala) finner jag att det fortfarande finns en enorm marknad för kundservice-kurser. Otroligt.

Jag har en tro på att jag skulle ha kunnat stoppa den kommunanställde galne gasmaskprydde man som iförd även diverse andra skyddskläder, med ett slags "blåsmonster" till maskin (och en jättemotor om går efter ljudet!), höll hela Faluns innerstad (jag vet, den är inte stor, men ändå) vaken natten till tisdag. Men jag gjorde det inte.

Jag fortsätter på banan - smal-snygg-framgångsrik, och inser - det funkar!  Även om det kanske kan jämföras med definitionen på kärlek i min hemby: 1% inbillning och 99% kåthet.

Jag har förstått trenden i landskapsarkitektur, om man går efter "min" park, Rosenlundsparken. Stavas lösgrus, sten, och oranga (!) mjuka stora mattor. Vi snackar dubbla basketplansstora mattor alltså. Gräs är numera kraftigt överreklamerat. Kanske något man hittat på för att barn inte ska råka ut för traumat; den gräsmatta jag lekte på som barn har jag dödat med flygresor och hårspray. Bra ide´.

Det funkar - bara man är pooosssseeeeetivvvv.

Det är väl lika bra man fortsätter i ämnet. cyklingen alltså, jag bränner på med lite till och hoppas att ni orkar?!
Jag blev nämligen smått uppfylld av energi när jag upptäckte att min cykelvänner från i fjol kommer att bevista samma ställe samtidigt i år igen.

Vi pratar om gamla goda Mallis, Mallorca, som blivit något av ett cykel-Mecka för fantaster. I fjol lyckades jag hitta dessa vänner, två tjejer (tanter?) i min ålder, som ville med på bergstur. Berg fins det gott om på Mallorca. Vi gjorde en tur på 14 mil en dag, och det är i sig inte särskilt mycket för en cyklist. Men vi gjorde också ca 2200 höjdmeter under dessa mil. Jag är imponerad, och det borde ni också vara. Vi var nämligen inte så tränade som man borde inför dylika strapatser. Så det tog sin tid - men vi gjorde det! Under turen frös vi uppe i bergen, man kunde se andningen pga kylan. Vi svettades. Vi blev riktigt trötta på alla kurvor, både upp och ner. Och sen, fick vi vinsten - 3 mil i medvind och solnedgång hela vägen hem till den godaste middagen den veckan.




Det händer något speciellt när man upplever något sådant tillsammans. Man känner sig stolt över allas kamp och vinst över berget. Härligt!

Det går faktiskt inte förklara hela tjusningen med att dra på sig de osexigaste plaggen i världen för att ge sig ut och svettas som vi gör. Men det är alltid värt det. Och jag gör det liksom inte för att fånga prinsar på vägen, så jag struntar ganska blankt i att cykelbyxor är - som de är.

Det är kanske dags nu. Dags att sälla sig till den skara som vågat berätta, som tagit steget, "kommit ur garderoben". Varför jag inte gjort det tidigare  på denna blogg är på grund av att jag tillhör ett allmänt hatat släkte. Jag har också undanhållit denna delikata information av hänsyn till mina nära och kära. De har accepterat mig såsom jag är med denna "skavank", dock är det ett ämne vi sällan diskuterar närmare. Detta kan i och för sig bero på ett visst ointresse, men eftersom det är något som är oerhört svårt för mig att förstå, så kan jag inte tänka mig att svaret är så enkelt.

Jag har också undikit ämnet för att inte mista de läsare jag ser att jag har när jag kontrollerar statistiken. Men nu går det inte hålla tillbaka, jag tar mitt ansvar, jag inser att det inte dröjer förrän informationen ändå skulle läcka ut.




Jag är cyklist.

Med hela min kropp och själ är jag cyklist.





Sådär ja, så var det sagt. Det känns som en lättnad, för plötsligt kan jag lätta mitt hjärta på bloggen i ännu ett så kärt ämne. Jag har avslöjat mina sambos, de två vilddjuren, Scott och Cube.

        Har bara bild på min yngste, den äldre kom före digitalkamerans tid.

När jag framför eleverna tar cykelloppen som liknelse när vi pratar gruppsamverkan är det inte alltid jag känner att de är med mig. Att likna sin väg till avslutad utbildning med Vätternrundan får nog andra associationer än höga avgångsbetyg för alla i gruppen. Troligare är höga smärtljud för ont i rumpan i guppen. Men jag kör på, både med associationerna och cykeln. Och de är så snälla och låter Fröken hållas.

Men det är inte lätt, det här med cykling. Ganska osexig är man väl i andras ögon, se bara på Onoffs reklam med rapparen som jag glömt namnet på och som hade tagit min plats på tåget från Åre en vår för längesen. Jag mötte...hunden....som hette...
Igår när jag cyklade hem från jobbet, 1,3 mil, i snöblask med min racer = landsvägscykel med smala däck, önskade jag att jag hade följt min första tanke på morgonen. Nej, inte T-banan, utan min andra cykel, en MTB, med grova däck. Men jag blev lat, och det fick jag för!  Allt hade varit enklare om andra cyklister också hade det som lagen kräver, dvs. lyse. Men det har inte alla, och jag hade snösörjiga glasögon och tunna däck. Jag halkade mig hemåt, vilket tog tid och använde fingervantarna som vindrutetorkare. Och önskade att jag hade sett ljuset, och att andra hade sett insidan av sin lägenhetsdörr.

Det kommer garaterat mera, men rekommenderat är att tillämpa mindre doser vid tillvänjningsfas för icke initierade.

Jag lyckades ungå att bli lurad 1 april. Åtmnstone vad jag vet. Och  apropå detta datum som man ska luras på, och luras av -  Var kommer det ifrån? Sökte och fann att det var pga att man ändrade Nyåret från 25 mars till 1 januari, och då blir alltså 1 april oktaven. Det vill säga den åttonde dagen när festen "kulminerade och avslutades". Eftersom några gamla uvar vägrade acceptera detta nya datum - 1 januari - som möjligt partyanimalevent så blev de hånade, förlöjligade och skämtade med. På första april april.

En annan teori är/var att i Cerealia sprang lilla Proserpina ut på ängen och lekte, blev lurad ner i underjorden av Pluto och väl där så skrek hon så mamma Ceres också sprang ut, letade på ängen, men förgäves. På grund av detta kallades det alltså att hon ropade på göken eller på dummerjöns. April april. I Finland säger man bara: Aprilla, aprilla, oyö silliä, jou kuravettä päälle. Skönt med finska ord man förstår och då menar jag naturligtvis de första två...

Det betyder ungefär april, april, ät sill och drick lervatten. Hm. Finnar.

Men det roliga den här dagen var alltså en strof i en artikel i Stockholm City, en av de gratistidningar man "lusläser" under de 40 min det tar att komma på jobbet. (om man åker T-bana, vilket jag nu i det vackra vädret slutat med - cykel - äntligen!) Till saken, det står i artikeln som handlar om just aprilskämt;  " En dag om året tillåter sig journalisterna att fabulera fritt". Ordagrant. Visst är det kul? Och jag tror det räcker så för idag, kommentarer överflödiga. Jag vill bara tillägga att jag innerligt hoppas att dagens nya gymnasieelever har förstått att det kanske inte är första yrket de ska satsa på. Eller, om de vet att det är riktigt duktiga, utbilda er snabbt för sjutton, det är kris!