TantAugusta

Jag har en fördom som jag erkänt både vitt och brett, övertygad om att den är sann, lika övertygad om att den inte är den värsta man kan ha. Den är att banktjänstemän har finnar i rumpan. För de sitter så mycket.

Det gör inte jag i mitt jobb, men väl på fritiden; i soffan och på cykelsadeln. Är lyckligt förskonad från finnar i rumpan, men ett och annat hudlager har väl blivit en smula tjockare på grund av de långa turerna på sadeln, kan man anta.

Förra veckan när vi hade gruppsamverkan en halv dag i personalgruppen på mitt nya jobb, skulle vi göra lite olika övningar. En var att gå i en ring, ställa sig på knä när musiken slutade, fria till din förutbestämda kamrat, få ett ja och sen ta kamraten i knät. Jag var den som blev friad till, av skolans kvinnliga kurator - som är finsk. Hon hann fria fem gånger under tävlingen, jag sa ja varje gång, satte mig snällt i hennes knä och vi lyckades "vinna" hela "tävlingen". Kändes stort. Att bli friad till alltså, tävlingsmänniska har jag aldrig varit.

Och ikväll när jag gick hem med min frukt och fil från Ringen ICA, ser jag en gammal man på en parkbänk nedanför Teaterhögskolan. Egentligen är det väl lite underligt att man lägger märke till en man som sitter där, eftersom det är många män (och några kvinnor) som brukar sitta där. Också har de picnic. Inte så mycket käk, men med dryck i alla fall.
Den här mannen slänger ut ena armen när jag kommer närmare och säger på sluddrig bruten finska: Pjäkla, du va vakket, ja kulle fria men du ha nok retan giftas...

Sjätte gången på två veckor alltså - och av en med finskt påbrå igen!

Det måste vara ett tecken.

Jag var ju på fest i lördags och firade fyra ting; en 40-årsdag, en 50-årsdag, en inflyttning - och som jag misstänkte - ett bröllop. Två huvudpersoner. Det var ca 90 festdeltagare där fyra var av mig kända sen tidigare, förutom den manliga huvudpersonen. Jag hade tur vid bordet, för jag fick sällskap av fyra otroligt humoristiska män. Helgrillat lamm, rött vin, mycket skratt, allt var toppen!

Som sig bör, så ska "brudparet" retas med lite, så en av festdeltagarna började klinga i glasen för att få dem att kyssas - länge. Det blev en hel del muntra kommentarer kring det, men mest över att brudparet faktiskt var förkylda. Det fick oss singlar att bli sådär mysigt bittert överens om att det var superbaciller som spreds - och att det var både upprörande och skitäckligt. Efter en lång eftertänksam tystnad kommer det med en suck från en av männen: Ja.....nog var det längesen man var förkyld alltid...  Nu var just denna bordsherre gift, så det är klart man undrar hur de har det?!

De senaste dagarnas energiflödande borgar också för en och annan åkomma, så en nästäppa kan ju alltid ha en annan anledning. 

Och ikväll kom tåren i ögonvrån över en tysk tyngdlyftare. Aschtung baby! Nånting inte så friskt är absolut på gång.

Åka med på tåget, alla ska med i båten eller ro fan i land?

De senaste åren har jag kommit till en klar insikt: Om jag inte får arbeta för en kompetent, någorlunda rättvis (medveten om att fullständig rättvisa aldrig är möjlig - däremot är påtaglig orättvisa så fruktansvärt iriterande och tom. kränkande) och medveten ledare, kan jag lika gärna arbeta för mig själv. Vilket är enkelt  eftersom jag har mitt lilla företag "vid sidan av". Jag har dock inte så stora tankar på att gå tillbaka till mitt förra yrke, utan vill på grund av studier och övrig utveckling (till det bättre eller sämre, vad vet jag) naturligtvis göra det jag studerat. Det kan ta lite tid innan den planen är klar.

Gör jag det kan jag själv ro fan i land, utan att ha med någon annan på kanske mitt livs Titanic. Och vad jag anser om tåg och det statliga företag som just nu sköter dem (eller not) är känt bland många av mina vänner. Så be nån åka med på tåget kommer inte hända, klyschor är inte heller favoriter om de inte passar väldigt bra in i sammanhang.

Men en ny insikt igår var, att jag inte på de senaste 6 åren egentligen upplevt just denna typ av chef. Bara en av 4 har kommit i närheten. Och då har de haft ofantligt mycket fler kvalitéer än de chefer jag hade innan. Vilket säger en del om mina erfarenheter. Krabbfabriken, jag säger bara krabbfabriken. Men, det som inte dödar härdar, välkänd klyscha dock sagd av en stor tänkare. Vissa upplevelser är obetalbara och kommer vara till stort nöje på ålderdomshemmet/hemmen - för jag lär väl hinna med ett par tre sådana också? Ok, jag har höga krav och är en smula orättvis. Men kraven på mig som anställd är detsamma, alltså höga och en smula orättvisa. Skillnaden är ansvaret, i vissa fall ägarskapet men framförallt lönen.

Mitt sökande går vidare, ännu har jag inte träffat min senaste chef, men efter vad jag hör så låter det lovande. Efter den senaste veckan och den första för mig på nya jobbet så har jag däremot haft farhågor. Men den mentala styrka jag så kaxigt lovprisade mig själv för under min cykeltur får visa färg nu. Och den är faktiskt användbar.

I övrigt så var musklerna i större behov av massage än jag var medveten om vilket inte gjorde att den var så väldans skön. Men ack så välgörande.

Konsten att inte använda några pengar har nu kommit till punkten konsten att råna sin egen sparbössa. Det är lite svårt eftersom hålet pengarna kommer ut ur, i botten, är för litet för femmor. Det var däremot inte hålet man stoppar in pengarna i. Blir nog till att ta till burköppnare.

Det hindrade mig inte att äta ute igår, på indiska restaurangen på hörnet,  för jag blev bjuden av god vän.

Det hindrar mig heller inte från att gå på massage på fredag, present från annan god vän. Det blir nog en höjdare för låren, de protesterar lite nu när jag går omkring på Stockholms gator som en helt vanlig kvinna.

Och ikväll fick jag erbjudande om att vara med på frågespalt på nätet och kan vinna 1000kr. Verkar lovande, jag har ju en ofantlig tur i spel...

Nu ska jag på 40 och 50års + deras inflyttingsfest på lördag och det är väl brukligt med present? Bergis har de gift sig hemligt på semestern också, eller gör det på lördag. Gåvobrev på fönsterputsning utförd av Firma Tantaugusta?

Långhårig, nån?.................under armarna då?

Det är inte bara som det verkar, att jag gillar cykling. Utan, det är verkligen så. Det betyder att jag tänker mycket på det, på hur jag ska kunna göra det mer och framförallt bättre. En lite vriden och kanske smått negativ verkan av det är att jag, som många andra med samma hobby, har blivit beroende av en viss blogg som finns på en viss cykelkubb på nätet.

Det är såklart inte negativt, det är supertrevligt och man lär sig mycket. Men ibland undrar man över hur frisk man är som måste läsa varje dag. Ibland är det inte så väldigt intressant, precis som de blogginlägg jag själv kommer med ibland och som jag bara måste berätta för de andra på klubben.

Andra gånger engagerar ett inlägg mer för att det är så trist och dumt än ett som är logiskt eller humoristiskt. Som till exempel huruvida det var rätt av svenska pressen att skriva superlativer om vår kära cyklande Emma Johansson. Som tur är tyckte de flesta ungefär såhär att: Strunta i om pressen skriver upp det lite, så länge som cykling (och då i synnerhet damcykling) får så mycket uppmärksamhet! Det är väl bara bra och jättekul?!

Jag tycker lika och struntade i att kommentera.

Men, så såg jag ett av svaren i bloggen - och fick livmoderframfall och sprickor på revbenen. För en av dem som svarade tyckte att ; Äntligen har vi fått en på toppen som är både lättsam och glad. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Har hon gjort sig mer förtjänt av medaljen för att hon är lättsam och glad? Och vilken topp menas egentligen? Damcykeltoppen? Den största vi har haft förutom Emma på senare tid är väl Susanne Ljungskog, och då skulle hon alltså inte vara lika mycket värd sina framgångar för att hon inte är så glad och lättsam? Eller tyckte vederbörande att Charlotte Kalla, Carolina Klüft , Sanna Kallur, Magdalena Forsberg eller kanske Renata Chlumska är riktiga surskallar, om det är någon annan topp som menas?

Jag känner varken Emma eller Susanne, så jag vet inte hur de är personligen. Medan han som skrev detta kanske gör det. Vad jag däremot vet är att bägge är väldigt duktiga cyklister som jobbar hårt för sina framgångar. Och jag hoppas verkligen att bägge fullständigt struntar i om de blir beskrivna som glada och lättsamma, eller som något annat lika oväsentligt för den delen, i ett OS-sammanhang.

Suck.



(Och förklaring för dig som missat den - ur Filmen Omaka par med Peter Dalles numera klassiska replik, kommer den  förkortade titeln på det här inlägget.)

Segare kropp får man leta efter. Den enda den vill är att ligga ner och bara vara. Men det får den inte utan dagarna har tillbringats framför datorn och den övriga tiden vet jag inte ens. Inte läst bok, inte tittat på TV, en liten sväng till Konsum. Iof lunch med tre vänner varsin dag, men det tar ju liksom inte så mycket tid. Lat? Ja, mycket troligt. Trött? Ja, det också - de andra veckorna på semestern gick ju i ett saligt tempo. Fundersam? Javisst, som alltid.

Även om det säkert inte verkar så, så har sommaren innehållt mer än cykling. Jag har ju vänner också, en och annan galenpanna som orkar med mig. Jag har föräldrar och syskon. Jag blir påverkad av andras väl och ve precis som alla andra, och just den här sommaren har det varit mycket.

Livet är inte så rättvist mot mina vänner just nu, och jag är bekymrad. Mycket av tankarna tas upp av frågorna kring liv och död och de prövningar som några råkar ut för, för tidigt i livet. Släktingar har smärtor. Andra separerar, på gott och ont. Mitt i allt blir jag förvirrad över hur jag ska tänka kring mitt eget liv och hur jag ska hantera det. Lever jag som jag lär? Lever jag efter en moral jag kan stå för? Lever jag så att jag kommer vara nöjd den dagen det är dags för mig? Finns jag tillräckligt för de som behöver mig? Har jag rätt att trampa på när andra inte får eller kan? Sista frågan har ett självklart svar, lika självklart som att vi ibland ifrågasätter det. Men rättvist kan det aldrig bli.

Men luften gick som sagt ur, nu när energin ska vara på topp och jobbet börjar på måndag.

Det blir till att komma sig ut och krama träd i morgon. Inget läker som en dos natur.

Jag kokar havregrynsgröt hos min syster på morgonen och känner mig både pigg och förväntansfull över sista etappen till Dorotea och de sista 17 milen. Jag inser att jag har optimisträknat från början, de 70 milen kommer att bli 87 innan jag är framme. Cykeln har fått en ny växelvajer dagen innan hos min absoluta favoritcykelmekaniker i Östersund och det ska bli skönt att känna flytet. Det har krånglat lite på vägen. Dessutom säger han att det är dags att byta kedja snart, något som jag gjorde innan jag åkte - men har tydligen köpt lite för dålig kvalité på nätet. Suck. Snålheten bedrar visheten...
Men den fina service och behandling både jag och min Cube får här ger mig väldigt mycket energi.

Jag hann också med en fika med några ickecyklande killkompisar under min vilodag och får senare veta att den ena har inspirerats att börja cykla några mil i veckan efter att ha hört om min tour. Det gör mig jätteglad!

Jag pratar med mamma och pappa på morgonen och pappa är bekymrad över Kånkbacken som ligger utanför Östersund. Det är en lång uppförsbacke, som inte är någon som helst match egentligen - den bara ser skrämmande ut. Men, som mental peppning behöver jag bara tänka Sa Calobra så flyger jag uppför. Det lustiga är att på toppen av just den backen hittar jag en annan pappa och hans son. De har cyklat från Vimmerby och är på väg till Kiruna för att gå Fjällräven Classic! Jag börjar skratta, för plötsligt känns min lilla sträcka Sthm - Dta lite kort... Fantastiskt kul att träffa dem, och imponerande av dem med all sin packning! Vilken grej att göra det far och son. 

                                                                             
   
Jag cyklar vidare och det känns bättre än på länge - både ben och cykel är som de ska. Jag har lite motvind men efter tidigare blåsväder känns det som en sval bris. Jag har en plan om lunch i Strömsund som ligger 10 mil från Östersund. Det är lite speciellt att cykla den här sträckan som jag åkt bil så ofantligt många gånger, jag känner till varje kurva och raksträcka men det gör att det känns som om det går fortare.

Jag tänker igen på vad mycket det gör att bara prata lite med andra cyklister på vägen och hur mycket det sporrar. Under den sista mördande sträckan när jag kom till Östersund mötte jag två cyklister som inte bevärdigade mig med en blick ens, och det tog ner mig ännu mer. (Senare ska jag upptäcka under en kortare tur runt Östersund veckan efter, att det inte är helt vanligt att cyklister hälsar på varandra i Jämtland - otroligt trist!) Bara en liten nick eller en liten vink med handen kan man väl kosta på sig, vi är väl kompisar?

På vägen till Hammerdal tror jag mig få svaret på varför anden  i flaskan inte dykt upp - butiken är stängd!  Men det är nog en rejäl ande om han kommer ur en gammal mjölkflaska...
 


I Hammerdal ser jag en skylt som visar vägen upp till hembygdsgården, och sugen på hembakt fika som jag är så svänger jag upp. Det är en vinstlott, för det är jättefint och just denna vecka är det en skolklass som säljer fika för att kunna åka på en musikskolresa. Fikat är lite väl dyrt, men eftersom det går till dem så betalar jag glatt. Tunnbröd med mesost och en våffla får bli min lunch denna dag så struntar jag i stopp i Strömsund.

Vädret är på min sida, lagom temperatur och inte så mycket vind även om den har svårt att bestämma sig från vilket håll den ska blåsa. Även efter denna sträcka åker det diverse fordon med mer eller mindre vana förare och jag undrar igen hur jag som är rädd för bergochdalbana logiskt tänker när jag ger mig ut i semestertrafiken?

Bara någon kilometer efter Hammerdal händer det jag väntat på hela resan! Mina riddare dyker upp! Cykelguden har snackat med anden och de har kommit överens om att jag ska få lite "cred" för min insats! Plötsligt har jag två pigga och fräscha racerkillar bredvid mig och jag hojtar till att jag vill åka med. De är väldigt vänliga och drar mig genom alla dessa fruktansvärda raksträckor som finns just här, en är över 7 km lång!



Det blir en jättehärlig cykling där vi susar fram i 30 till 40kmh tack vare att de drar hela tiden. Jag är otroligt tacksam för dessa 3 lättsamma och roliga mil! Vi skiljs åt i Strömsund där de bor och jag hojar vidare med påfylld energi.



"Flatariddarna" på sina springare! (Strömsund kallas för Flata, har inget med flata att göra...)


Jag har nu 7 mil kvar till Dorotea och nästa delmål är en camping 2 mil bort där jag tänker ta en kaffe. Där är det stängt så jag får cykla vidare 3 mil till, till Hoting. OKmacken är öppen så jag köper en drickyogurt och vilar lite. Det känns nästan som om jag inte vill vidare eftersom jag vet att det snart är slut. Men, medveten om att mina föräldrar väntar med mat så kliver jag upp och fortsätter.

Det här är en väg jag känner utan och innan, Hoting var en av de ställen vi åkte till och dansade "i ungdomens" dagar. Jag tänker på de gånger vi packade PVn med varma kläder och åkte iväg 7 mil på dans i 40 graders kyla. Galet.
Jag kommer snart till skylten som förkunnar att jag nu befinner mig i Lappland, och jag känner mig hemma!

                                                                                          

Jag ringer mina föräldrar så de vet när jag är framme, jag vill att de ska möta mig vid Doroteaskylten så jag får ta en bild där. Den sista milen är underbar att cykla, jag känner mig så pigg att jag skulle kunna fortsätta till Vilhelmina och köra backrace där! När jag närmar mig korsningen före Dorotea ser jag min mamma och pappa stå där och vänta och det är så härligt att se dem! Jag blir riktigt rörd, men är samtidigt förvånad och lite ledsen över att resan är över. Min mamma har köpt en liten flaska skumpa som jag blir jätteglad över och jag firar med ett par klunkar vid skylten.
Jag är lite trött, mycket hungrig, känner mig glad, lite tom - men är jättenöjd! Jag konstaterar att jag har starka ben - och starkt psyke!

(Spanska är ett av projekten "mindre lyckosamma".)

Jag hoppar ur min väninnas bil mitt i skogen utanför Färila, och det blåser. Det är kallt. Inget stoppar mig nu, det blir säkert bättre framåt natten? Jag börjar cykelturen i mellan 14-17 kmh och försöker göra allt för att inte tänka 22 mil framåt och Östersund som är näst sista stopp. ( för ickecyklister - jag brukar cykla i 25-30 kmh i genomsnitt utan packning) Delmål är verkligen grejen, så jag satsar på Kårböle som ligger 3 mil bort, en kaffe där kanske - och sen, sen är det säkert mindre vind?

Jag minns också att jag vid något tillfälle skämtar om "moonande raggare i Ljusdal" på en annan blogg, och vips så dyker de upp! De moonar inte, men är av typen som garanterat gör det när andan faller på. Åtminstone låter bilarna så, och fördomsfull som jag är så bestämmer jag mig för att det är ligister. Som gillar att skrämma tanter. Som säkert har finnar i rumpan. Sådetså.

Vägen är trist, det är mycket skog och ganska mycket trafik som inte tar så mycket hänsyn. Värst är husbilar och husvagnar som i blåsten svajar förbi så jag nästan får mina nylindade styren uppfläkta. Överdrifter gör alltid alling mycket intressantare. Men faktum är att det under denna sträcka åker upp ett långfinger som sitter på min högra hand fler gånger än tidigare under färden. Jag gissar och hoppas att förarna till de bilar med utländskt registreringsnummer också har koll på vad det betyder, annars har mitt behov av agressionsavreagering inte fått det önskade resultatet. Nämligen långa, mörka, ångestladdade mardrömmar om en i ansiktet groteskt förvriden galen tant med lite/mycket för tajta cykelbyxor på tysk (ja, det är ju skämmigt) cykel som gör obscena gester.

Många gånger önskar jag också att det ur någon av de ölflaskor slängda i dikeskanten ska hoppa ut en ande. Alla tre önskningar skulle då bli; frisk, pigg (gärna snygg) racercyklist som kan dra ett tag. Med tre stycken skulle jag ta mig till Östersund i ett nafs? Men flaskorna ligger där, sida vid sida med en och annan stackars överkörd räv. Och skog. Och skog.

Plötsligt blir jag omkörd av fyra motorcyklister och på ryggen läser jag Fridas. Det är en MC-klubb från Dorotea och jag har lust att skrika: Ta mig med! Haaallllllåååååå! Trampar vidare i blåsten och försöker tänka på de stigande bensinpriserna. "Nu har jag tjänat 13 kronor igen".

När jag kommer till Kårböle träffar jag först ett gäng från Holland på sina MCs, som ska göra hela skandinavien runt. På konditoriet Pilgrimen går jag in för kaffe och där sitter gänget från Dorotea som jag genast kastar mig över, svältfödd på social gemenskap efter vägen som jag är. De är också på väg till Östersund och menar att jag ju kan ligga bakom dem efter vägen - men vi kommer överens om att sådant tålamod nog inte finns ens hos en Doroteabo. Vi får en trevlig pratstund, min svägerska är dessutom med i samma klubb så vi har mycket att prata om.
Den lilla positiva stunden gör att jag får mer energi och orkar vidare med gladare min.


                                                                     


Jag cyklar i förväg, har ju inte så mycket att ta på mig men blir snart omkörd med glada vinkningar. Mitt nästa delmål är Ytterhogdal och så småningom Åsarna, där jag när jag planerade turen hade tänkt stanna över natten. I efterhand kanske det hade varit klokt, men å andra sidan spelade det ju ingen roll var jag tog min vila. I Ytterhogdal äter jag en glass och vilar en kvart, men fortsätter sen vidare mot Överhogdal. Där får jag reda på att det är cirka 6 mil kvar till Åsarna så jag bestämmer mig för att cykla vidare och äta där. Det är ju ändå bara 6 mil. Konstigt hur perspektiven ändras med tiden.

Det går ganska bra men jag blir hungrig och är så trött på vinden i öronen hela tiden. Det gör att jag inte hör bilarna så bra och jag får mig en hel del obehagliga överraskningar emellanåt. Men jag kommer till Åsarna, ser ingen Mogren och ingen Wassberg, men jag får min efterlängtade hamburgare. Det är skönt med ett lite längre stopp och jag passar på att smörja in en del muskler med mirakelsalvan från Mallorca och tar på mig mina extraben och tröja för nu känner jag kylan i vinden. Mätt och glad sätter jag iväg igen och tänker att nu är det inte långt kvar! Bara 7,5 mil! Men vilka mil... Dels är kroppen trött nu, vinden ökar och jag är less. Det går ganska bra fram till Svenstavik, men sen är det ett enda långt mördande trampande. För de som någon gång cyklat Storsjön Runt är det möjligt att ha en aning, men faktum är att backarna - som är långa och seeeeega - är värre från Svenstavikshållet. Och inget någon någongång försöker säga kommer ändra min uppfattning!

Jag vet inte vad jag tänker, jag vet inte vad jag ser, jag bara trampar. Till slut, något som känns som en evighet, kommer jag till en korsning innan Brunflo där jag kan vika av och komma via Vallsundsbron in till Frösön där min syster med familj bor. Nästan hemma alltså, bara 2 mil. Trodde jag ja. Då sätts dödsstöten in. Värre än värst. Hysteriskt skrattande tar jag mig konstigt nog fram men får stanna vid ett par tillfällen för att käka energibar och trycka in gele. Ungefär 100 gånger är jag på väg att ringa min systerson och be honom komma med bilen. Men nej, tjurig, envis och fast besluten att vinna över den f-bannade väderguden som tydligen bestämt sig för att göra sitt yttersta för att få mig sluta cykla. Ha! Skit på dig! (Som jag leende brukar ropa till Aschtung-tyskarna på Mallis)

Till slut, efter att ha bekämpat även den sista backen upp till min syster som är cirka 12% lutning (för mycket efter en sådan tur) så jag kommer jag in på deras fina garageuppfart. Där väntar min äldsta systerdotter som har  fyllt badkaret och kokat kaffe lite för tidigt pga min tidsoptimism, och min systerson. Jag tror inte att de någonsin har hört en liknande ramsa läsas av någon, fylld med så många fula ord. Tack gode cykelgud att de bägge är myndiga, för jag är inte stolt över mitt framförande. Klockan var mycket, de 22 milen tog 11,5 tim. jag inser då att en fortsättning till Dorotea dagen efter inte är varken möjlig eller trevlig och bestämmer mig för ännu en vilodag.



Tack för badet! Såååå skönt!

Min Farbror ledsagade mig ut ur Sandviken med sin EUmoppe på morgonen, jag kände mig som om jag var i början av ett Vätternlopp eller något annat lite större. Det var i alla fall skönt, för jag var rätt trött på att inte hitta genom städer med vägarbeten od. Och i Sandviken bygger Sandvik en jättearena för det som liknar ishockey men som jag inte kommer på namnet på just nu. Stor sport i Sandviken i alla fall. Runda bollar istället för puckar. Jag är ett pucko.

Himlen såg riktigt tung ut av regnmoln omkring mig, men det höll sig ifrån mig under hela turen upp till Ljusdal. Vinden var däremot närvarande även om den inte var kraftig. Den här sträckan skulle visa sig bli rätt tuff, varför är egentligen svårt att förstå, men en anledning kan vara två glas vin källen innan. Och bara lte trötta tantben?

På vägen upp passerade jag bland annat Ockelbo, tänkte ett tag att jag skulle söka upp Victoria och Daniel. Men, de är kanske inte så cykelintresserade. En sak som slog mig var att det är många som är trötta på sina prylar i de trakterna - jag har aldrig sett så många loppisskyltar på några mil som där! Felstavade, fula, kladdiga, trasiga och fullständigt hopplöst not inbjudande. Jag lekte först med tanken att ta bild på alla skyltar, men det skulle ha inneburit att jag inte skulle komma fram förrän på morgonkvisten till Ljusdal. En annan tanke är att köpa hus i trakten, för det är många tomma och garanterat till överkomliga priser. Men sen tänker jag också - nej. Så rik och snygg och ledig man finns inte.

I Bollnäs har jag en plan på att äta en hamburgare. Det är den slags föda min mage stiftar bekantskap med cirka en gång i halvåret och just nu var det vad jag var sugen på. Tyvärr hittar jag bara Max, iof en bättre alternativ än Macke D, men kön var hur lång som helst och jag kände mig rätt uttittad. Titta mamma, en tant på cykel, ungefär. Så jag hojade vidare, helt övertygad om att det snart skulle dyka upp ett gatukök. Det gjorde det inte.

Så lite för sent för vad min kropp ville så kommer jag till Träslottet i närheten av Arbrå och får en vegetarisk paj, men med extra salami. Jag känner att jag behöver proteiner. Härifrån är det cirka 5 mil kvar till Ljusdal och det enda som händer efter vägen är att jag får se en enormt stor överkörd grävling, känner doften av den också - hugaligen. Någon bilist/nybliven förälder har tyckt samma om en barnblöja som ligger mitt i vägbanan. Miljö, hört talas om? Överlag är det inte så farligt med nedskräpning, men att det är det överhuvudtaget tycker jag är konstigt. Själv får jag dåligt samvete när jag spottar ut tuggummi. (För att inte tala om det småfågeldödande riset som ska slängas på brudpar...)


God mat är otroligt viktigt!


När jag kommer fram till Ljusdal lyckas jag cykla lite fel där också, trots vägbeskrivning, och jag är trött. Min goda väninna som är hemma hos sina föräldrar på besök kommer och möter mig med bilen, så jag fuskar och åker med henne sista 3 km. Det var jätteskönt att sätta sig i en bil, lite hårt att erkänna bara. Hennes mamma och pappa väntar med middag och det är så otroligt skönt att komma till ett hem, med en dusch och härlig husmanskost - dillkött och potatis! Jag börjar förstå hur mycket dessa höjdpunkter betyder, vad det gör för att det ska vara lätt att komma iväg igen. Nu bestämmer jag mig iof att stanna en dag i Ljusdal hos min väninna. Dels för att hinna umgås med henne lite, men också för att vila benen lite som är ganska möra och behöver återhämtning. Ett bra beslut visar det sig i efterhand när jag cyklar nästa etapp.

Sträckan Sandviken - Ljusdal blev 17 mil och tog 7,5 tim.

Vi tillbringar dagen med att gå på Järvzoo och får se de fem stora, myskoxe, järv, varg, älg, björn och en massa fina ugglor och andra djur. Väldigt fint och seriöst  zoo, där man tar hand om skadade djur och där de har stora fina ytor att gå på. Det betyder iof att man inte alltid ser djuren, men så länge de har det bra är det ändå viktigare. Resten av dagen går åt till fika och grillning på kvällen.

Dagen efter vill min väninna skjutsa mig en bit förbi Färila, för, som hon säger, det är en trist sträcka att cykla. Jag kommer att vara tacksam för denna mil i bilen många gånger under dagen.
Innan jag ska cykla iväg vill jag ta en bild av mina värdar även här, något som visar sig vara lättare sagt än gjort...


Nej, vovven, här!          Såja, vänd på dig nu!                Nu kanske....hehe...

       

Och jag ska gå fotokurs vilket år som helst.

Dagen efter min första "etapp" kände jag mig lite seg och trött. Cyklingen var inte så farlig förutom väder och skräck för trafiken, men jag skyllde själv på all stress och för lite sömn innan. Men jag gav mig iväg till den blivande bruden och fixade hår, gick på bröllop med fd arbetskamrater och allt gick bra. Alla som skulle det sa ja och alla som borde hålla truten gjorde det både i kyrkan och under middagen. Inga pinsamma tal alltså och jag njöt av att kunna äta ohejdat av en fantastisk bröllopstårta. Däremot så var jag förstås återhållsam med dryckesvaror och gick och la mig tidigt. Präktig tant.



Avfärden gick  kl.11 från Öregrund till Sandviken där min Faster och Farbror bor. Jag behövde inte starta så tidigt eftersom jag räknat ut att dagens etapp skulle bli ca 11,5 mil. Det skulle visa sig bli mer då Gävle kommun har följt de södra kommunernas exempel vad gäller besparingar, men det var ändå bara fråga om ett par mil så det blev en lättsam cykling. Vädret var jättebra, lagom varmt och inte så mycket vind - optimalt.

På vägen mellan Öregrund och Östhammar möter jag resans andra LVGcyklist. Och viken cykel! Jag kände mig som kusinen från landet i jämförelse, vet inte vad det var för det hann jag inte se, men han hälsade i alla fall och vackert var det!  Den första jag mötte var på samma väg på kvällen när jag kom till Öregrund och han hälsade också. Vad kul det är och vad det betyder mycket!

Mellan Östhammar och Gävle på väg 76 möter jag ett gäng cyklister från en klubb men hinner inte se vilken, ingen av dem hälsar, inte ens en knyck på nacken och jag tänker att de är tråkiga. Förstår de inte vilken järnlady jag är? Hm. Skit i dem, hoja vidare! Snart kommer jag till avtagsvägen till Lövsta Bruk som jag har hört talas om så mycket av en väninna vars släkt bodde där. Jag bestämmer mig för att svänga in och titta eftersom jag knappast kommer till de här breddgraderna i en nära framtid. Jag blir inte besviken - det är så häftigt och vackert, som en liten stad med så organiserade gator och en herrgård som är som ett litet slott. Det visar sig att det just den dagen är en 1700-talsdag, så jag hittar några operasångare "från den tiden" som tycker att min cykel är en väldigt konstig farkost.

            (Ja, bilen är också från 1700-talet...)


Senare fikar jag på gamla Läkarvillan som är ett Bed&Breakfast, jättemysig trädgård och väldigt gott fika. Rekommenderar ett besök!




Jag fortsätter mot Gävle och cyklingen är så kul, det går fort och benen bara går runt runt. Det är inte så intressanta omgivningar när jag kommer en bit på väg, men det gör inget eftersom det går fort. Jag tänker att jag kommer vara framme tidigt hos min Farbror och ser fram emot att träffa dem och förstås middag! Jag struntar i lunch och äter lite medhavd energibar på cykeln i farten.

Men så kommer jag till Gävle.

Hedrad andra plats var det alltså. Här hittar jag ett gäng 17-åriga killar och frågar efter vägen till Sandviken. Oj, det är långt säger de. Jaha, säger jag, men viket håll ska jag cykla? De vet inte riktigt (Sandviken ligger ca 2 mil från Gävle, hur är det ställt med geografilektionerna egentligen?) men tror att jag måste tillbaka in i Gävle. På en gångbro hittar jag en stilig man som visar hur jag kan cykla runt ett bostadsområde. När jag gjort det kommer jag till en mack där jag frågar några till, kommer vidare förbi en kyrkogård och in på en mindre väg vid sidan av motorvägen. Rätt väg känns det som. 

Efter att ha cyklat genom några små mysiga byar kommer jag till en korsning där det står Mackmyra på ena skylten, på den andra Bäck eller nåt i den stilen. Wiskyälskare som jag är har jag förstås lust att cykla den första, men får rådet av lokala bybor att ta den andra genom skogen. Plötsligt känns det som om jag vore hemma i Dorotea redan. Min Farbror ska möta mig med sin EU-moppe men vi missar varandra eftersom vi inte känner igen varandra med hjälmarna på, så jag hamnar i Sandviken och får vänta in honom som kört nästan till Gävle vid det laget.

Dagens etapp blev 13.19 mil på 5.45 tim med det låååånga fikastoppet i Lövsta Bruk inräknat.

Hemma hos dem väntade dusch och en härlig middag, potatisgratäng och rostbiff som var helt underbart. Mina kusiner var också hemma så det blev en mysig "släktträff" och det är inte så ofta vi ses så vi hade en del att prata om. Vi gick också ner till min kusin Fredriks lägenhet och hälsade på ormen och lyssnade på Death metal eftersom han sjunger i ett band. Hm, förstår inte hur de får till rösten på det sättet och är väl ingen fan av den musikstilen - men imponerad över det han kan. 
                                                                                                

Dagen efter började min resa mot nästa delmål Ljusdal, och hela familjen vinkade av.

På två och en halv vecka kan mycket hända, åtmistone när man lever livet i det tempo jag gör. Därför känns det lite tungt att sammanfatta händelser, upplevelser och känslor "i ett nafs" - faktiskt helt omöjligt. Men jag gör ett försök, börjar från början:

Efter en hel del planerande, som i sista sekunden ändå kändes hoppöst oplanerat, så var jag, cykel och packning klara för avfärd. Tanken slog mig att jag faktiskt aldrig cyklat mer än två mil med såpass tung ryggsäck och därför inte visste om jag skulle ta mig särskilt långt. Med tre diskbråck som envisas med att göra sig påminda med jämna mellanrum (lyckligtvis med år mellan) så är det läge att ta det lite försiktigt. Men säcken var lagom, lånad av käraste väninnan i Oslo, på 12 liter. Jag hade också en liten väska på styret med ca 1,5 kilo och en sadelväska modell större med regnkläder, reservdäck och slangar och lite annan smått och gott. Jag vägde aldrig packningen men tror att den vägde ungefär det jag själv har lyckats gå ner i vikt sen sista "påminnelsen" av diskbråck, dvs ca 10 kilo. Intressant att testa hur mycket det faktiskt skiljer.
                                                                                                                                     




Jag gav mig iväg ner till Götgatan på Södermalm i morgontrafiken, lite senare än jag tänkt mig från början. Jag cyklade genom Gamla Stan till Kungsträdgården för att komma till Birger Jarlsgatan. När jag kommer till Norrmalmstorg så ser jag att det hänger en stor reklambanderoll i tyg över en hel byggnad, som säger: Tänk stort! Jodå, tänker jag. Just nu tänker i alla fall jag att Sverige är jättestort och att jag är på väg att cykla ungefär en tredjedel av det. Det var en häftig känsla och jag kände mig rätt speciell där jag cyklade fram i trafiken. Det kändes som om jag hade lite mer rättigheter än vanligt på grund av jag var en fri kvinna på väg att genomföra sin lilla utmaning för den här sommaren. Ensam.

Så kom då första misstaget, att inte kolla cykelvägskartan lite grundligare innan jag gav mig i kast med Danderyd och Täby kommuner.


Danderyd och Täby - you win!

Dandrrrrchyd och Teeeeeby har av en enhällig och enväldig jury utsetts till årets vinnare i tävlingen Kommuner som minmerar vägkontorens kostnader.
De bägge kommunerna har delad förstaplats med samma motivering: Att med innovativa metoder som genomförts ha sänkt kostnaderna samtidigt som innevånarantalet ökat på grund av de befintliga kommuninnevånarna inte hittat ut ur kommunen och de tillresta som lyckats hitta in har blivit boende; detta har alltså ökat skatteintäkterna och sänkt kostnader för onödig skyltning efter vägar. 
Gävle kommun kom på hedrande delad andra plats med liknande motivering.

Jag förvirrade mig in i Djursholm. Kom senare på att jag borde ha svängt in till Mörby, men jag skulle ju till kusten och svänga västerut kändes väldigt konstigt. Väl inne i Djursholm kom tankar på begrepp som kontraster och ytterligheter. Jag var ju på väg till Dorotea. Och jag kan lova att inte den minsta knutbräda går att sammanlikna. Kan inte ens minnas att jag ens såg en knutbräda i Djursholm vid närmare eftertanke. Efter att ha frågat en tatuerad engelsk byggnadssnickare (fina bisceps) ,en trädgårdsarbetare, två stockholmare i bil, en mamma med barnvagn, en joggande lättskrämd man, en kvinna i pennkjol och knytblus, en präst ute i skogen samt en äldre dam i Chaneldräkt (typ; fvitt fvin) om vägen till Åkersberga så insåg jag att det är kompassen i näsan jag får lita på. När jag nämnde Dorotea vid frågan om vart jag skulle så såg de som frågade ut som - du menar Hertzberg?

Jag kom till Åkersberga, men insåg att den lilla turen på ca 4,5 mil hade tagit väldigt lång tid. Ungefär en timma mer än beräknat. Men vem har bråttom? Bröllopet jag skulle närvara vid var kl.15 nästa dag, men då skulle jag ju iof göra brudens hår innan också.

Jag stannade en stund i Åkersberga på en lite mindre fräsch pizzeria med uteservering för en kaffe. Nästa delmål var Norrtälje, vilket var raka spåret på väg 276. Vad jag inte visste var att den var smal och livligt trafikerad. Misstag nummer två. Att tro att man är odödlig. Vid två tillfällen hade jag kunnat få en halvsidas ansiktspeeling av vägdammet på buss/lastbil om jag bara hade blåst ut kinden lite. Jag blev så skraj att jag var nära att skita på mig, på ren svenska. Men, nu var det Dorotea jag skulle till, med första anhalt Öregrund och det duger inte att ge upp nu.

Norrtälje passerades utan minnesvärd eller nämnvärd upplevelse, förutom den goda lunch jag åt vid Brostugan efter Norrtälje.     Minnesvärt blev däremot vädret efter. Det började regna, uppifrån, nerifrån, från sidan och med iblandat hagel. Jag skyndade mig ta på mig mina regnkläder, jacka och regnbenen (fantastiska, inköpta på Vätternrundan) och plockade fram mina lampor. För det blev mörkt - regnet gjorde att jag knappt syntes - och trafiken var lika livlig och inte särskilt mycket mer hänsynsfull. Jag blev alltså både blöt och kall, och regnjackan hade nog kunnat få en liten dusch av impregnering efter Vätternrundan. Den var utan verkan. Så småningom avtog regnet och solen tittade fram mer och mer ju närmare Östhammar jag kom.

Ungefär 8 km innan Östhammar kom jag till en liten by med en konstnärsgård som hade café. Jag tvärbromsade och gick in och hittade en jättetrevlig konstnär som hade en fin utställning av sina egan akvareller. Hon hade också supergoda wienerbröd och kaffe, som jag tyckte att jag kunde unna mig just då. Delmål är viktigt! Jag kunde förstås inte handla tavlor, men skulle nog gjort det om jag hade haft bil. Och pengar.

         Konstnär Moa Gällström, finns annars på Lövsta Bruk
           

 

För fullt för nytt inlägg. Men inser att nu är det selektering som gäller,  jag kanske får börja med slutet för att hålla koll. Men så händer det här som kallas Livet, och plötsligt får tankarna annat fokus än cykelturer och växelvajerbyten.

Får väl se i morgon hur det känns.