TantAugusta

Diskuterade med vän om skillnader kring och om kärlek häromdagen. I det singliga liv jag lever är det väl inte ett begrepp jag lever i om man säger, men jag kan känna. Kärlek till livet, till vänner, kollegor, elever och familjen. Till cykel. Till Oslo, Mallorca, fjällen hemma. Till böcker, skrivande, musik , vackra naturen. Lyckoruset i kroppen rusar när jag tar mig tid att känna.

Och det är ju just det - att ta sig tiden. Vara lite mindful. Uppmärksam.

Ibland luras man att tro att man är kär. Eller åtminstone förälskad. Men upptäcker att det egentligen rör sig om en förtjusande förhoppning. Det kanske gör ont när den grusas, men ärligt talat - blev det mer än ett skavsår?


Då är det här allt du behöver...

...och lite konstsim, drabbas jag av gång efter annan. Människor som lovar runt och håller tunt, gör att man gapar efter mycket men mister hela stycket. Men varför gråta över spilld mjölk, när man bara har haft modet att ha spänt bågen en gång till. Inte stått på ett ben utan vågat ta steg - som man återigen lär sig samma läxa av.

Men nu ska det bli ändring på torpet, för nu har  jag köpt en självhjälpsbok (till) och den ska ge svaren på varför man gör samma misstag flera gånger om.

Så, veckans boktips får bli:

(O)Logiskt, av Dan Ariely.



Kan inte recensera den än, har bara kommit till sidan 18.

Snart ska det pysa, skvittra, stönas, stånkas. Suckas, smackas och smöras. Mysas. Och diskuteras om inte förra årets var bättre. För ikväll äter vi i "Jämtlandsgänget" surströmming. Härligt! Bästa vännerna och bästa maträtten alla kategorier. Kan det bli så mycket bättre?



Och Oscars har blivit utsedd att vara årets höjdare.

Under veckan kastas jag från föräldramöte som genomförs med hjälp av egen styrka och motivation att få dem att förstå att jag vill deras barns bästa - till den värld jag tidigare gett hela mitt hjärta och all energi. En värld som mer och mer känns ganska meningslös och blaskig. Ibland fantastiskt vacker och färgstark, lika ofta kylig och ointressant.

Ändå vet jag så väl vilka kunskaper, krafter, resurser som krävs för att genomföra till exempel den frisyrvisning jag sett ikväll. Jag har bara svårt att hitta något wow eller ooooahhh eller ens ett lite starkt: Häftigt! Jag tog en massa bilder, för elevernas skull - jag vet att det för dem är precis den reaktionen som kan komma. Om den inte blir det omvända; Usch vad fult! Grejen är ändå den att de åtminstone reagerar. Något som jag på ett sätt saknar att jag inte gör själv. Det är väl helt enkelt så att den "värld" som jag är i färd att lämna, är för liten. Trots att alla människor har en relation till den på ett eller annat sätt, så är den verkligt kreativa och konstnärliga delen av den så stängd eller bara omöjlig för den vanliga "dödliga" konsumenten.

Det känns inte som om jag kommer sakna den nämnvärt.

Ja må jag leva, ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade år!



Det får man ju hoppas, så mycket projekt och önskningar jag har kvar att göra. Struntar nog i fortsättningskurs i spanskan i höst - har ju inte fått in det jag skulle på de två förra terminerna än. Och lite får man ju tänka på kurskamraterna, en som bara sitter och säger Qué och He perdido mi bolso hela tiden blir en mindre intressant person att föra dialog med.

Mål, har jag försökt utforma en längre tid, men de vill inte riktigt stabiliseras och ta form. De kortsiktiga har jag inga större problem med, men nu när jag börjar förstå att jag är en medelålders kvinna känns det liksom moget och nödvändigt att ta itu med de långsiktiga också.

Tanken är att först och främst börja jobba med ett projekt som varit en dröm länge. För det behöver jag lugn och  ro en helg eller helst en vecka, en dator, och lite papper och målarfärg och pennor. Låter väl inte så svårt att få till va? Nä, det är ju inte det. En vecka är väl inte helt lätt, men det kan ju räcka med den där helgen alltså. Helst "på annan ort", det vill säga en stuga eller ett pensionat där jag inte kan cykla, städa, diska, rensa garderober, ja - ni hör ju, man kommer på en massa måsten man plötsligt förvandlar till vill. Sen, när jag har haft min helg, så lämnar jag in detta mästerverk av barnbok till förläggaren och allt blir ljusare och gladare. Den ges ut och sen kommer Disney och köper den och jag blir ekonomiskt oberoende (ett tag).



Förresten, det betyder: Jag har tappat min väska. Det andra ordet tar jag för givet att ni vet.

I väntan på att cykelsällskapet ska hinna med bestyr, så att vi så småningom kan ses vid "starten", tar jag fram lite poesiböcker. De åker fram ibland, jag läser en eller två och funderar lite. Låter sådär lagom tungt och djupt.

En dikt som figurerat i hjärnan på sistone är en jag läste på en väninnas bröllop. Vigseln ägde rum i en gammal träkyrka i Hälsingland, och bland gästerna var det en hel del journalister, en liten kändis, den gamla vanliga släkten och alla gäster från Skottland - brudgummens hemland. Jag var toknervös! På den tiden var jag (shit - nu är det allvar, jag börjar tom säga: på den tiden. Aschtung!) fortfarande kraftigt nertyngd av en ryggsäck full med jante, men ändå med den spirande skräckblandade förtjusningen över att göra något ovant och skrämmande. Annars hade jag ju aldrig gjort det.

Jag hade varit med bruden i två dagar innan, på grund av hennes sjukdom så behövde hon lite extra hjälp. Själv hade jag köpt en turkos klänning och turkosa remsandaler med skyhög vass klack. Tjohejsan. Det var också ovant. Och skrämmande.

När den stora stunden var inne för mig att göra mitt framträdande som brudens poesiäsande frisör och därtill Bästa Väninna, var jag illamående. Jag klev fram på de knöliga breda golvtiljorna på mina alldeles för höga klackar. Jag tog ett djupt andetag och jag läste. Så sakta jag kunde. För är det något som händer, så är det att jag läser för fort när jag blir nervös. Under tiden jag läste började mina knän skaka. Spasmiskt. Kanske inte så synligt, men i min värld var det tillräckligt mycket för att bli riktigt orolig för att klackarna skulle kila fast sig i mellanrummen mellan bräderna. Tanken på vad som skulle hända när jag sen skulle gå och sätta mig blev till en Låt-kameran-gå-historia på TV. Eller betalningskyldig på grund av att ha sabbat golvet i en kulturhistorisk byggnad från 1600-talet. Men det gick bra, och jag kunde sätta mig och försöka få loss mina "stödord" så osynligt och tyst som möjligt från fingrarnas stela och handsvettskladdiga grepp.
 



Här kommer dikten:

The whole world is a market-place of Love,
For naught that is, from Love remains remote.
The Eternal Wisdom made all things in Love:
On Love they all depend, to Love all turn.
The earth, the heavens, the sun, the moon, the stars.
The center of their orbit find in Love.
By Love are all bewildered, stupified,
Intoxicated by the Wine of Love.
From each, a mystic silence Love demands,
What do they all seek so earnestly? ´Tis Love.                       
Love is the subject of their inmost thoughts,
In Love no longer ´Thou´and ´I´ exist,
For self has passed away in the Beloved,
Now will i draw aside the veil from Love,
And in the temple of mine inmost soul
Behold the Friend, Incomparable Love
He who would know the secret of both Worlds
Will find the secret of them both, is Love.

                       ATTÂR

Plötsligt dyker det upp vänner från förr. Många. Ja, många om man räknar på en hand alltså. Men eftersom det handlar om många år sen också, så känns det som många. De tillkommer, försvinner, kommer tillbaka igen. Sporadiska förhållanden blandat med de över längre tid. En del dyker upp fysiskt, andra som bitterljuva men tydliga minnen.

Det dyker också upp nya. Välkomnar det in i mitt liv eftersom det också ger nytt liv i tankarna.

Men hjärnan har gått i spinn över gamla minnen blandat med nya intryck - och vet snart inte vad den ska tycka. Det är nog bara att åka med och se glad och lättsam ut, så ordnar sig det mesta. Kan man tänka.





Och dagens boktips får bli; Förhäxad av Foucault  av Patricia Dunker.

Grundat en kanske lite för tidig men ändå svagt närvarande oro för att Tant ska få brott på lårbenshalsen när hon studsar nedför trapporna på sitt nya jobb - så inköptes nya "springskor" idag. Trotsande ett tvåsiffrigt antal läkare och sjukgymnaster, väl medveten om att det även var ett tvåsiffrigt antal år sedan sist,  begav jag mig iväg ner till Årstaviken för att jogga.  Snart infann sig känslan av 80-tal, då jag först gjorde bekantskap med rörelsen. Samma verkade mina lår tycka, ovana vid dessa stötar mot marken. Jag avverkade ca 5 km joggandes på grus, men gick där det var asfalt. Lite får man nog ta råden på allvar. Så ca 3,5 km blev jogg, resten powerwalk. Hurtig Tant.

Inser efter rundan att "milen under timmen" som kära systerdotter klarar, är något jag kan glömma. Men faktum är, att jag inte ens blev anfådd! Det var musklerna som protesterade. Inte högljutt, men lite gnäll var det allt. Framförallt gav det mersmak, och av ryggont känns intet.  


Nä, det är inte Tant, det är en annan tant. Men hon har nog också varit med på 80-talet.                                                                    

Jo tack, man ska ju som bekant inte klaga. Men nog är det en del som är på fallrepet. Till exempel smal. Blir jag ju aldrig eftersom det inte går att krympa en kropp hur mycket som helst. Men lite mindre mjuk är ju önskvärt. Då kan jag inte äta grosshandlarns chokladmousse nån mer gång det här året.

Snygg? Det kan man enligt sägen "supa sig", men det var det längesen jag gjorde. Och jag vill minnas att det jag såg i spegeln då var rödmosigt, glansigt, förvridet och helt enkelt "nuärdetdagsattgåhemfult". Så det gjorde jag.

Framgångsrik? Ja, det är jag väl, men det har väl inte riktigt känts så på sistone. Avvaktar med ett riktigt svar där tror jag, för tidigt att säga.


Att allt är i betraktarens öga - håller jag inte med om. Det handlar om känsla, helt och hållet om känsla - och då ens egen. Det är den enda jag kan gå efter och det som gör att jag går framåt, och bakåt, ibland.

Just nu känns det sådär.