TantAugusta

En speciell tillvaro. Vakumlik väntan. Underlig vardag. Plötsligt har jag fått kunskaper som ger mig rätten och styrkan att göra saker som jag inte trodde mig om att klara.

Glädjen just nu är en klar blick som säger: Jag är glad att du är här. Glädjen är också lusten att smaka en apelsinklyfta. Glädjen är en tydlig njutning när jag stryker över håret. Glädjen är att kunna ge.

Jag har börjat plugga igen. Dynamisk pedagogik med vetenskapsteorier, på halvfart. En väninna sa en gång att det bara fanns två lägen på mig; Full fart eller tvärstopp. Det är några år sedan det blev tvärstopp, men ska man tro vissa undersökningar så är jag i riskzonen.

Då kan man ju fråga sig hur man kommer på den mindre geniala iden att studera såpass mycket samtidigt som jag arbetar heltid, samtidigt som livet inte direkt har dansat fram på sistone och fortfarande håller mig i ett krampaktigt grepp. Det har inte dansat på väldigt länge om jag tänker efter. Det är bara hjulen som har rullat, snurrat och emellanåt blivit smorda. Mest av mig själv.

Vissa saker och vissa människor ger mer energi än dem tar, det vet vi alla. Dynamisk pedagogik och dem jag möter där tillhör den kategorin för mig. Så valet är ju självklart, även om det många gånger kommer bli tungt, särskilt med en C-uppsats hängande över mig. Jag är också fullt medveten om vad jag egentligen håller på med, men det får Doktor Hjärnskrynklare ta hand om - om och när vi ses.

Så försök inte komma med goda råd just nu, jag är medveten. Och hösten är precis i sin linda.

Nu har skolorna börjat och de flesta har tagit ner skylten "semesterstängt". Vikarierna är arbetslösa och får börja vänta sina 19 veckor på ersättning från A-kassan. Själv tänker jag att semester får det bli nåt annat bra år och att man kan vara glad att man inte är vikarie. 

I Umeå har mycket varit stängt i sommar. Blomsteraffären på lasarettet till exempel. Likaså den annars närmast belägna blomsteraffären. Kiosken på NUS, ett av våra vattenhål, har haft sommartider - betyder stängt klockan 16 på helger. Sävargården, enda restaurangen på Gammlia - en turistattraktion och ett museum, sommarstängd. Snopet för Farbror, Faster och jag som skulle äta en trevlig lunch. Fiket hade iof öppet men där var allt slut. En av de shyssta takeaway-matställen som finns centralt i stan, stängd den med. Butiker på gågatan, en öppnade kl.12 och stängde kl.16. Stängningstider överhuvudtaget var lite olika, kl.17, kl.17.30 och kl.18. Kom man in en sisådär 10 min i så visade tydliga miner att man var en idiot. Restauranger i övrigt hade stängt på söndagar, till och med under Noliamässan, största mässan norr om Stockholm. Konklusionen måste bli att Umeå klarar sig alldeles utmärkt utan turister och har inget som helst behov av utbildning vad gäller kundrelationer och service på sitt universitet.
 Självklart  fanns det även i den här stan fantastiska undantag som bekräftar regler, några mindre under i servicekänsla och kundbemötande.

Det här fick mig ändå att minnas Oslo, 1997. En amerikansk turist hade besökt stan under påsken. Det är på påsken alla norrmän har folkvandrat till fjällen (precis som svenskarna alltså) och de få som är kvar i stan går i kyrkan. Amerikanaren sa efter sitt besök: I visited Oslo once, but it was closed. Precis så kändes Umeå i somras. Lyckligtvis hade lasarettet fortfarande öppet, åtminstone den avdelning vi har vistats på.

Cyklar på fel sida eller på mest på trottoaren gör man också, i Umeå. Utan hjälm. Men de har fina blomsterrabatter.

...kommer hjälp och fina tankar. Inte så att förväntad hjälp inte finns. Men ibland dyker de upp, de man inte glömt men som liksom finns i "periferin" - den yttre ringen av bekantskap. De visar sig vara viktiga, intentionerna är äkta och frivilliga. Utan bekräftelsebehov eller stora krav på något tillbaka. Det gör mig avslappnad mitt i allt det spända.

Vi samlas på sjukhuset,  vi anhöriga. Vi pratar om vädret. Inget annat för det orkar vi inte. Vi är i det, hela tiden, pratar om det med våra egna anhöriga och då vill vi inte med varandra. Vi håller masken. Vi blir alla vänner med personalen, de som har makten och kunnandet. De är fantastiska och underbara.

Cancern kryper inpå. En vän har fått den i tungan, en skådespelare. En annan vän har just fått en tumör opererad i hjärnan, en aktiv, sportig man som lever sunt. Jag ser en ung snygg kille på avdelningen, kanske 25 år, med slangarna hängande, han har flickvännen vid sin sida. Den drabbar, cancern. Hela tiden och vem som helst.

Mest tragiskt är ändå att den drabbar barnen. Just nu cyklar mina vänner det lopp som jag egentligen skulle cykla i sommar - Ride of Hope - till förmån för Barncancerfonden. Jag är ledsen över att inte kunna vara med, men glad över att jag kan vara där jag är. Tack vare rätt hjälp kan jag det.