TantAugusta

Sista veckan har gått lite som i ett töcken, en dag i taget, ett kliv i taget. För lite vila förra helgen på grund av bland annat studierna har nog gjort att mycket glömts bort. Julkort och paket som ska skickas långväga, telefonsamtal som inte blir ringda, med mera, med mera.

Det viktigaste är nog gjort i alla fall, det vill säga det som hör till jobbet och det som berör de som tar väldigt illa upp om de glöms bort vid jul. Andra ser jag som "de som förstår" och detta att paketet eller kortet kommer lagom till nyår istället, inte blir en personlig förolämpning eller katastrof.

Just i år är vår traditions jul viktig även för mig, men andra jular hade jag nog helst suttit på cykeln i ett varmt land och ätit allt annat än skinka och köttbullar. Men cykling får det lov att bli något annat år.

Jag köpte en saffranslängd i söndags, låtsades som jag skulle ha "främmande". Lustigt uttryck egentligen, främmande. Precis som man inte skulle känna dem som kommer på besök. Finfrämmande. Storfrämmande. Långväga främmande. Ungefär som en invandrare då väl? Och då är det ju bra att ha lite kaffebröd.

Sanningen var den att det var Lucia-dagen. Mamma skulle ha fyllt 70 år i söndags. Och ingen har någonsin bakat så goda saffransbröd som hon gjorde. Åren framöver kommer de bara bli godare och godare i minnet - så goda att jag inte har någon större lust att prova på att baka egna. Sen var det likörtopparna. Obeskrivligt goda, små vackra bakelser. En spritsad biskvibotten, spritsad smörkräm med smak av grön curacao och en klick mörk choklad på toppen. När kakfatet skulle fyllas och någon var tvungen att gå ner i källaren för att hämta mer, så var det flera av oss som erbjöd sig. Då kunde man passa på att stoppa en extra i munnen nere i källaren och som var uppäten innan man kom upp.

Minnen av Lucia. Minnen av jul. Vemod och längtan, glädje men saknad.

Jag åt en bit av den inköpta längden, men inte dövade den det som gjorde ont.

"Visst ska man älska varandra i nöd och lust, men när det är som vanligt då?"


Funderingarna kring detta kommer av att jag har börjat bli lite mer målinriktad. Med karriär och familjebildning. Sluta skratta.

I övrigt kan jag meddela att jag är på banan när det gäller universitets-studierna, likaså med det dagliga arbetet.

Jante motas i vanlig ordning och dumma människor hålls även de på avstånd. En armslängd ungefär.

Däremot så tryter tålamodet. Om jag inte kommer igång med den så viktiga träningen av lekamen kan jag lika gärna strunta i att hämta ut en ny cykel istället för den alltför skadade Folke. Jag kommer kunna rulla fram för egen maskin.

På nätterna värker höft/ländrygg/ljumske. Morgon och kväll värker skenbenet. Dagtid känns benet lite som en stum stock - men fungerar nästan som ett ben ska. Framgångar alltså. Men dåligt med tålamod. En gnällkärring helt enkelt.

Men snart så är det ju jul igen, så Hej tomtegubbar.