TantAugusta

Som jag ser det ska man försöka bry sig så lite som möjligt om tiden. För att istället bara tänka nu. Nu är det enda vi verkligen har.

Jag lämnade in mormors gamla klocka idag, en Svalan som fungerat utan anmärkning i många år. Nu hade den troligen fått slut på batteri och behövde nytt. I butiken säger biträdet - som väl tycker att jag borde varit där lite tidigare än en minut i sex, men hon vet ju å andra sidan inte var jag varit under dagen så sura miner kan jag tåla - att den ju fortfarande går. Ok, säger jag , men den gick inte tidigare idag. - Nej, men om batteriet är slut så brukar den stanna tvärt, inte gå fel som den här gör. Spelar ingen roll säger jag, byt batteri i alla fall, medveten om att det är det enda vi kan prova med den gamla klockan för tillfället. - Jaha, men jag kan inte garantera något, kan inte garantera att det kommer fungera, får jag till svar. Jag förstår, bara byt ,säger jag.

Just nu är det det enda vi kan göra och då gör vi det. Byter den del som troligen inte fungerar. Sen, är en annan sak, en annan dag, en annan tid.

Det är så många olika människor som sitter omkring mig, när jag äter lunch i lasarettets restaurang. Hittills har jag bara vågat mig på de vegetariska alternativen, nötköttgryta och pizza ser skumt ut. Grönsaker är alltid grönsaker. Någon bredvid har ett bandage om handen. Ett par har ett nyfött barn. Några har sina jobbskjortor på sig,  de är väl läkare eller sköterskor.
 
I en rullstol sitter ett barn på kanske sju år, utan hår och med dropp i armen. I en säng vid utgången ligger en kvinna som fyller den till brädden och hon ser för tung ut för att kunna gå själv. Någon har en tub inopererad i halsen och väser istället för att prata. Allt känns annorlunda och främmande, själv har jag aldrig behövt tillbringa en enda natt på sjukhus på grund av den egna hälsan. Ta i trä.

Vätternrundan avklarad och det med den äran. Kanske. Det var ett blött och lite blåsigt lopp i år, förutom starten och en bra bit ner till Jönköping när det som mest duggade lite. Vindarna var ljumma under cyklingen men stod man stilla så började kylan komma. Enda sättet att hålla sig varm var att trampa. Ibland mycket, ibland lite. Ibland lite för lite. Det regnade nog mer än jag reagerat över, men är man redan blöt inifrån och ut så spelar det ju ingen roll.

Rundan i år handlade bland annat om ledarskap. Kommunikation. Inofficiella regler och vedertagna begrepp. Mindre lyhördhet. Regler som alla tyvärr inte fått ta del av, som kanske gjorde att gruppen cyklister under loppet blev mindre och mindre. Ungefär som det är i alla system med grupper - på jobbet, i relationer och i organisationer. Väldigt vanligt och väldigt mänskligt. Eller också blev gruppen helt enkelt mindre för att man ville trampa från regnet och kylan så fort som möjligt. Någon ville inte ens med gruppen i mål för kärlekens skull. Alla anledningar är tänkbara, alla är värda att åtminstone respekteras även om man inte förstår. 

Jag cyklar nog "eländet" nästa år igen, min femte runda, med samma goda humör oavsett väder. Med goda cykelkamrater och med en strävan om att utmana mig själv och att ha så kul som möjligt under loppet. Den grupp jag cyklar i då kommer nog också att vara vanlig. På vätternmått mätt.

Under de senaste veckorna har huvudet varit så överfullt att något allvarligt kunnat hända. Men för att undkomma det så har jag sprungit runt runt istället för att springa in i. Det har varit fullständigt omöjligt att skriva annat än en kort rad på Fejjan. Nu har det lugnat ner sig och logistik plus övrigt inför sommaren har antagit form.

Ni ska vara glada att allt inte kommit på pränt. Å andra sidan börjar jag bli lite sugen, så en liten rapport från Vätternrundan är nog att vänta. Ska bara köra den först.