TantAugusta

Så har jag gjort ännu ett besök i Umeå. Ett snabbt, för att hämta och lämna hyrbil. Jag hann sova en natt där också, fem timmars sömn innan planet till hufvudstaden och jobbet.

Att se en stad vakna är bland det intressantaste jag vet. Jag älskar se hur gatorna sakta får några ensamma trampande människor. Morgonrutiner, som att busschauffören stannar vid en korsning och byter tidning, redan färdigläst vid frukostbordet ungefär som Personliga Persson, byter med sin pappa (tror jag i alla fall att det var) som kommer med en annan sort. Det känns hemtrevligt, nästan exotiskt.

Det var väl ungefär summan av de positiva känslorna för staden med de många björkarna, förutom återseendet av god barndomsväninna med plats för en övernattande Tant. I övrigt fick jag ännu en gång känslan av Östberlin före muren, grått, trist och allt annat än hemtrevligt. Förmodligen med minnen kvar av min första bostad - ett rum med kokvrå för 325 kronor i månaden. Jag var 15 år, rummet luktade kattpiss och min hyresvärdinna nyss hemkommen från psyket sprang näck i trappan och sjöng opera. Det hade jag inte sett förut. Hennes dotter spelade piano och trumpet på nätterna men hennes son, utvecklingsstörd (ja, på riktigt) var den enda som verkade någorlunda vettig i huset. De andra grannarna minns jag inte och det är väl inte så konstigt. De flesta människor från den perioden bleknar i jämförelse.

Så jag trivdes inte så bra. Jag var ensam och olycklig. Alltför ung och för rädd för att våga. Jag flyttade till Jämtland, till Östersund och genast hände något som kan kallas liv för en ung tjej: kollektiv med fyra andra tjejer, fester, disco, min älskade syster i samma stad, allt var toppen.

Jag beklagar, men Umeå får aldrig min röst och västerbottning kommer jag aldrig kalla mig själv. Nu ska jag troligen tillbringa en del tid där och det är också av en negativ anledning. Björkstan har liksom ingen chans. Det är väl lite orättvist det också?

Snaran dras åt och livet tillbringas lite som på lina, krossat glas eller gungfly. Samtidigt som allt starkare ben vill trampa, långt, mycket, hårdare, så att lungorna drar in mycket syre till musklerna. Ett sätt att mota bort allt ont, man låter musklerna värka.

Sinnelaget konstlat opåverkat under arbetstid. Sällan har så mycket anledningar till irritation, eller rättare sagt frustration, flutit så oberört förbi. Det fysiska och det psykiska jobbar sida vid sida och hittar egna lösningar, vägrar släppa fram känslor som stör. Det får komma sen. Energi ska hushållas med i motvinden, det vet varje cyklist.

Vi har inte tid till att fundera för mycket just nu.

Som ett litet avbrott i de vanliga lektionerna hade jag och min mentorsgrupp en diskussion kring våra och andras beteenden. Vad vi accepterade och vad vi tyckte mindre bra om. Vi hade förvånansvärt lika åsikter trots den stora ålderskillnaden. Påltliga vänner ville vi ha. Att folk menade det de sa, att de vågade vara ärliga utan att vara för ärliga och att de inte pratade "skit". Vänner skulle också vara trevliga, glada och omtänksamma.

Det är vad en 16-årig tjej tycker om en vän. Det tycker hennes 44-åriga lärare också. Jag tackar också min lyckliga stjärna att jag inte är mattelärare för jag har ingen lust att börja räkna de tillfällen jag har känt att en så kallad vän, med ärliga intentioner, inte har varit nästan något av ovanstående. Lyckligtvis kan jag också glömma och förtränga de tillfällen jag själv inte stämt in så bra på beskrivningen. Tyvärr har några av de vänner som stämmer in väl också försvunnit ur mitt liv, men det får man väl hoppas har mer med livssituationen än besvikelsen över mig som vän att göra. Men vilket det än har som orsak så vill man kanske ändå veta. Det är upp till var och en att ta reda på, prioritera in på "att göra listan". Vilket år som helst. Ofta tyvärr försent.

Jag diskuterade vidare med min syster angående ämnet kärlek och frånvaron av det. Från vän är inte steget långt till "nära vän". Hon, som levt i samma lyckliga äktenskap sedan gymnasietiden har inte riktigt samma erfarenheter som mig, den förtappade. Det  ska hon tacka sin lyckliga stjärna för. Jag tackar också hennes stjärna för det. Min, har fallit?