TantAugusta

Plötslig kom jag upp ur underjorden, rakt ut på Drottninggatan. Det var så mycket folk, jag förbannade det idiotiska företaget att stanna med T-banan just där. På väg hem från lärarhögskolan var det bara så trevligt att snick-snacka lite med en av de bästa kompisarna från kursen - vi är inne på fjärde året tillsammans. Så jag glömde att jag känner mig lite vimsig just nu, glömde att det är urjobbigt med en massa människor.

Men så sken solen så vackert så jag tänkte att jag provar, jag testar att gå till Gamla stan så kan jag ta T-banan därifrån. I sakta mak letade jag mig igenom stan på de lite mindre befolkade gatorna. Hela tiden längtade jag efter grönt. Men så gick jag förbi Gamla stan också, så jag hamnade på Söder. Där kändes det riktigt jobbigt att gå ner i underjorden igen, ingen sol och tjockt av folk som alltid på Södermalm. Så jag promenerade ända hem, fick skavsår och var riktigt nöjd med det. Vik hädan, utmattnings-symdrom och tjafs! Nu vill jag bli som vanligt igen!

Så är det över då. Men det är det ju ändå inte. Sorgen hänger kvar och kommer så att göra, länge, men förminskad. Min rejäla förkylning tog en paus under begravningsdagen för att sedan förvandlas till en slags kraftig fylla på Ålandsbåten. Jag är yr och mår illa - kanske virus, kanske annat. Jobba går i alla fall inte och den redan kraftigt decimerade ekonomin decimeras ytterligare. Men det är säkert någon mening med det också. En mening med det är som jag upptäckt är att känna att det är väldigt roligt att gå på jobbet. Det viktigaste man har är inte pengar, utan hälsa. Så kom igen då hälsan, kom och hälsa på! Det har varit nog med sjukhus och vitrockar för det här året nu. 

Begravningen blev som den var tänkt förutom några detaljer, som i huvudsak var positiva. Men stressen innan med allt som skulle fixas tog ändå bort mycket av tankar som jag hade velat ha. Men det är väl så på begravningar, de anhöriga har så mycket att göra att de inte hinner sörja. Så, poff, så var det över. Och det är ju just det, man vill inte att det ska vara över. Man vill ha det som förut.

Och fortfarande verkar jag inte ha fattat, att de dagar som kommer och går, att det är livet.

De slår hårt. I det vackra sommarvädret mitt i september, faktiskt så varmt att man inte kan tänka sig att det någonsin ska bli vinter, vill jag helst cykla. Men jag kommer inte ens ut på en kvällspromenad efter förrättat dagsverk. Slaget i mellangärdet känns, det molar.

Insikten är, att de känslor jag själv just nu går omkring med, kommer ingen att ha för mig en dag. Det är förvirrande kluvet om det är en positiv eller negativ sak.

- Why do you live?  Min bror ställde frågan till en nyfunnen kamrat, en medpassagerare och fotograf från Chile, på flyget till Reykjavik. Han skulle egentligen fråga VAR han bodde. Ibland kan de enkla frågorna (lite galet ställda) och tankarna sätta djupa funderingar i gungning.

Det slutna och tomma rummet, med det i mitt tycke varma hjärtat, fylls aldrig. Rädslan får för stor plats. Why do You live?

Bubblan är där, men jag går ut och in i den. Känner mig ganska humör-lös. Ett lyckorus gick genom kroppen ikväll när jag hade ett par timmar att bara sitta framför TVn, ensam med en kaffe och en baklava. Egentligen var jag sugen på en öl, men det kändes lite billigt att köpa med sig en folkbärs - lite tragiskt liksom.

Ett annat slags lyckosrus när mina elever kom med blommor till mig igår. Man tror inte att gymnasieelever i en "stockholmsförort" gör sånt. Men det gör de, bevisligen, och Fröken fick mycket fuktiga ögon.

Nästa rus för att jag snart har en ledig helg framför mig, som ska innehålla cykling igen, som ska ge mig vila. Ett annat för att jag har en fräsch lunch med till jobbet. Enkla saker, små ting som betyder mycket. 

Men jag är hela tiden på väg till telefonen, måste ringa. Måste ringa och berätta det här. Eller det där. Men det går ju inte. Eller också gör det det, man behöver helt enkelt inte ringa alls. Du skulle se vilken fin bukett jag har fått, mamma!

Jag tänkte när jag satt och höll dig i handen, strök dig över armen, som så många gånger i sommar - bara en kväll till. Orka bara en kväll till så jag får se dina klara ögon. Orka, så jag får höra dig be mig om att stanna hos dig, eller lämna dig ifred. Få ge dig lite vatten eller till och med några klunkar kaffe. Känna din hands kraft som kramar min och vill att den ska hålla. Men det blev inte en kväll till. Jag saknar det, så väldigt mycket.