TantAugusta

Tankarna går tillbaka och det känns mest surrealistiskt, allt som hände den veckan vi levde med döden så nära. Den var så påtaglig, självklar, medan vi praktiskt utförde alla sysslor omkring det, som för att göra Den så fin och så smärtfri som möjligt för oss alla. Vi spelade Nat King Cole och hans dotter Nathalies CD med "Unforgettable" och sedan den stunden förknippar jag såklart den sången med mamma. En av dagarna kunde tom. liknas med en Norénpjäs, en alldeles onödig och för oss ganska traumatisk händelse, men som i tysthet har bearbetats och den som annat skuffats undan i en vrå där allt annat energikrävande redan ligger. Där kan det samla damm, städat vet jag inte om det blir och jag kanske väljer att låta bli.

Tidigt den sista morgonen när jag kom in i mammas rum låg hon på sidan med ena benet utanför sängen, som om hon försökt kliva upp själv. Det hade hon inte klarat. Vi hade suttit i skift i en fåtölj under natten, medvetna om att det snart var slut. Jag lyfte försiktigt upp hennes smala ben, och det skulle bli en av väldigt få gånger jag hörde henne klaga över att det gjorde ont. När jag frågade om hon ville ha smärtlindring nickade hon svagt. Det var vår sista kontakt. Sen låg hon stilla i sängen och somnade in vid lunchtid, först när hon visste att vi alla fanns på plats.

Mamma, vila i frid. Du ska veta att det går ganska bra för oss.

Efter att ha baxat in Cubben (cykeln, för de som missat det) och en alldeles för tung väska i lägenheten gick jag till 7eleven och köpte fil. Det doftade regn och skön stockholmsluft. En hemtam luft och jag kände att jag nog faktiskt var hemma. Jag har inte längtat ner så mycket så jag har inte funderat på det och det är nog på grund av att jag haft det så fantastiskt bra att jag inte behövt längta alls.

Sommaren har innehållit för mycket för att sammanfattas i ett blogginlägg - det skulle bli "hur långt som helst". Och i bloggosfären är det många som inte orkar läsa så mycket.

Lite onödigt var det, såhär med facit i hand, att baxa Cubben nånstans alls den här sommaren. Min tanke var innan att jag skulle cykla igen en hel del av de av olika orsaker förlorade milen under det senaste 1,5 året. Men den har avverkat cirka två mil sedan början av juli. Då kom den förargliga Stukning av Fot. Sedan en rasslig hals (för att inte prata om rösten) som lät som om den absolut billigaste och sämsta wiskeyn, en 75a om dan, sköljt genom den tillsammans med morgonkaffet. Så av det planerade cykelloppet Storsjön Runt blev det inget, men jag såg målgången på de starkaste. De utlottade priserna var i år allt från CDrom-skivor till konstiga hålla-ihop-resväsk-attiraljer, men så länge man slipper spisplattelock med blommor på så är man ju såklart överlycklig. Men det är ju också det som är charmen med loppet, det opretantiösa, det traditionella och den eviga oviljan att inte förändra det, även om det vore till det bättre. Man måste faktsikt dra på smilbanden lite åt det. Den äldre man jag cyklade mitt första lopp med hade genomfört det, med samma fina dansskor i skinn och korg-pedaler. Still going strong, och där stod jag och försökte skylla på min onda hals. Han och hans kompis hade problem att överhuvudtaget gå. Vilken mes man är.

I övrigt så har jag återupptäckt, dvs. återupptagit kontakt, med så många gamla fina vänner under sommaren. Inte desto mindre viktigt har jag också träffat många av dem jag alltid har kontakt med. Jag har haft nästan lite för mycket sol. Jag har cyklat på några av gotlands små vägar och druckit hemgjord äppelmust. Provat riktig golf, igen, och inser än en gång att det nog liksom inte är grejen för mig. Jag fick de fem dagarna i Danmark med cykel och det bästa sällskapet. Jag har tillbringat ett dygn i Sveg (!) som fick mig se väldigt positivt på Härjedalen. Jag har dessutom genomfört det så länge innan ångestfyllda projektet med Auktionen, med, som det kändes efteråt, en klackspark. Jag har ridit i några av de vackraste fjällen och känt varm samhörighet med en häst. Jag har umgåtts mycket med min systers familj och älskat varje stund. Jag har fått vila. Jag har lärt mig och tillåtit mig att njuta.

Jag har haft en av de bästa somrar.