TantAugusta

                          


Det börjar den ju med - min nya föjleslagare. En sammanfattning. Men den har jag naturligtvis inte skrivit än, det gör man i slutet. Jag önskar att jag i det här fallet kunde säga att slutet är nära, men så roligt ska vi inte ha det. Jag ser fram emot början av juni när den är klar. Efter det ska jag "bara" ha kurs för 50 lärare och SEN är det sommarlov!

Jag pratar om min pågående C-uppsats. Som är intressant, handlar om ett ämne jag så innerligt brinner för, men som tar tid och energi jag inte riktigt har. Jag har av olika anledningar kört hårt ett tag på jobbet. Jag har haft fantastiskt kul under tiden och det har varit givande. Samtidigt har jag försökt komma tillbaka i den form jag var i förra året vid den här tiden, en form som inte var optimal men åtminstonde godtagbar. Det går trögt. Mina "nya" knän, dvs. de som tog mest skada mot den fula Volvon jag flög in i, gillar inte riktigt den lite tuffare träning jag hänger mig till i mina självplågarstunder. Så då blir det istället en klok vila för Tant, vilket också betyder en viss antydan till soffliggar-anda.

Men på lördag åker vi, cykelkompisarna, till Mallis igen - till serpentinerna, vägarna genom olivlunderna, apelsinträden och en och annan mandelblom. Oavsett mil så ska jag njuta av de det blir.

Alltså jisses vad jag ska njuta! Nu börjar säsongen och nu börjar mitt cykelår 2010! 

 

Nej, mamma, jag har inte glömt. Bara inte skrivit ner mina tankar. Jag har väl egentligen också haft behov av att lämna dem ett tag.

Men det kom igen, när jag dammade av dina tavlor igår. När jag tvättade köksmattorna. När jag visade pappa hur man stryker en skjorta. Jag tror du hade dragit på smilbanden lite, det gick riktigt bra.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, framförallt blir kanske inte slutet som man tänkt sig, och det är väl det man minst har nytta av att fundera över. Det kan sluta precis hur som helst. Men jag lider ändå över hur din sista tid blev, kommer liksom inte över det. Jag gjorde det jag kunde, men ville mer. Nu är det som det är, och jag kan bara acceptera det. Kan bara försöka göra det jag kan för dem och det som är kvar. 


Jag gav förresten din fina ormbunke lite extra gödning igår, vi får hoppas den klarar sig.