TantAugusta

Kroppen är orolig. Plötslig blev den ensam och rastlös igen, medan hjärnan lugnt vilar från ett fullspäckat schema. Livet, det jag arbetar vidare med att fylla, att göra meningsfullt och emellanåt lyckligt skyndar vidare i det ruggiga oktobergrå. Och det går ganska bra, det där med emellanåt. Jag tycker att jag har det rätt bra. Det är ju, som någon klok person uttryckte det, inte hur man har det, utan hur man tar det, som räknas. Jag tar det ensamma och rastlösa, för att emellanåt få det lyckliga och i livet fyllda. Det är valet just nu, det som man också kanske kan kalla ödet.

En gang så jeg en kvinne,

ut mot storhavet

I hennes øyne, ante jeg,

livet ville aldri bli som før.

Prøvde å dra, uten avskjed,

allerede da var det for sent.

Författare känd.

"Risken med att ta sig i kragen är att man tappar fotfästet istället"
Dick


Den ständiga känslomässiga pendlingen tar på. Den är inte dramatisk, aldrig har jag behövt vare sig ångetsdämpande medel eller uppåt-tjack. Jag har fixat det själv, med "positiva" tankar och en och annan god vän. Ibland behöver man inte tänka alls, tillvaron är så positiv som den kan bli och allt flyter på som Ljusnan en vårdag. Som igår, i skogen på en cykel med tre andra tjoande cyklister.

Men så kryper hopplösheten över en och det mesta känns lite meningslöst. Ett uppgivet varför då? Och för att stockar sig i halsen. Allt är självvalt, det liv jag lever, den situation jag är i och det arbete jag utför. Jag kommer ändå inte över känslan att det var nåt annat, nåt jag missade, nåt som glimtade förbi en gång men som jag just då struntade i att se, eller i dimman skrattade bort. Kroppen säger att jag fortfarande är ung och stark. Sinnet säger att jag snart är en ensam gammal Tant som man måste höra av sig till. Jag behöver absolut snart en ny "så länge krabborna kryper och ryggen håller-period". Det här är inte utveckling.

I dagens DN kan man läsa en lång artikel om Torgny Lindgren. Han säger i intervjun att hans liv bestått av 90% plikt och 10% lust. Och att han har "en känsla av att ha genomfört fel liv". Jag är säkert inte ensam om att känna igen mig i dessa rader. Så mycket annat, så mycket mer som man kunde ha gjort. I igenkännandet kryper känslan av misslyckande över mig, och frustration över att tiden för att "göra om, göra rätt" är så kort. Det är inte en positiv känsla men rätt använd kan den kanske hjälpa till att ge livet den mening jag söker. Men eftersom magkänslan på sista tiden blivit förkastad av diverse forskare så vet jag inte hur jag ska göra de rätta valen. Logik och realism är för mig inte de begrepp som ligger närmast drömmar.

Jag får påminna mig om att gå tillbaka till nuet, till det som faktiskt är. Inte då, inte sen - men nu. Vad vill jag nu?

Jag vill annat.