TantAugusta

Igår hade jag en riktig skitdag. Inte kändes det bättre av att jag precis överallt blev attackerad av allahjärtansdagspåminnelser till höger, vänster, uppifrån och nätifrån. Som ensamboende är det kanske inte den mest "rememberable" dagen man har.

Dagens stora överraskning, för övrigt också en av de mest obehagliga överraskingarna jag fått - gjorde ett stort djup i säcken för sparade bekräftelser. Nu är den faktiskt tom. Så nu ska det jobbas på att försöka att helt ta bort behovet, hur lyckosam jag kommer vara i det projektet återstår att se. Och vad den bestod av kan jag inte skriva här.

Väl hemma, efter att ha släpat mig genom snöhögarna och isvindarna, med modet och livsviljan på släp nere vid hälsenan, var det dags för middag. Som jag inte ville laga, ej heller äta, men borde inmundiga. I kylskåpet fanns ett stort blomkålshuvud som legat nån vecka. Samt buljong. Soppa är bra, så det var det jag också tillagade. Det blev den äckligaste maträtt jag hittills sväng ihop av "kylskåpsrester", så vidrig att den åkte i vasken. Middag blev istället lite frukt och en Finn crisp orginal med tahini (sesampasta).

Ej heller nattsömnen var god.

Sådär, nu har jag fått gnälla.

Jag har ålder, jag har erfarenhet. Jag har styrka, jag har en del mod.

Jag har ett liv, jag har god hälsa. Jag har vänner, jag har utmaningar.

Jag har tak, jag har golv. Jag har tvål, jag har vatten.

Men jag saknar.

Jag fick häromdagen en lliten påpekan om att bloggen inte uppdaterats på ett tag. Och jag håller med, det går ju inte an att lämna den så helt obeskriven så länge! Särsklit som det med skrivandet är så viktigt för mig, att hålla igång det, att bekräfta mig själv lite. För visst är det i sanningens namn lite av den anledningen jag skriver. Roligt är det också!

Jag har ägnat en hel del tid, och kommer göra i fortsättningen också, åt träning. Mycket mer tid till och med, de flesta dagar gör jag någon form av aktivitet. Men mest är det fortfarande spinning.

Jag är nog lite av en expert på spinning tror jag. Jag har tränat det i cirka 15 år. Det jag tänkte på när jag satt på spin-cykeln ikväll var att det har ändrats lite. För bara några år sedan så var alla med "på banan" när man körde ett pass. Alla orkade det pass de befann sig på. Så är det inte längre. På intensivpasset jag går var det tidigare ett gäng starka cyklister och nästan-cyklister som körde järnet tillsammans. Nu sitter det skoltrötta gymnasieelever sida vid sida med en och annan förvirrad nybliven mamma. Missförstå mig rätt här, såklart tycker jag att de ska träna! Men varför välja pass man inte klarar, tar plats för de som skulle klara det - istället för välja ett pass där de skulle ha det lättare att utvecklas i rätt takt? Det som händer är nämligen att alla påverkas och hela passet blir "tröttare". Istället för att det skulle innebära en utveckling även för de vältränade.

Det funkar ju så i alla grupper, om den ena trötta sidan är större än den starka. Om den starka är större så drar den upp den trötta. Men här verkar de flesta starka ha gett upp och tränar nåt annat eller nån annanstans.

De trötta sitter och trampar håglöst bredvid mig, och jag ska väl vara storsint och ödmjuk. Men jag får känslan av att det för en del bara är lite småcoolt att kunna säga det sen, eller skriva in det i träningskalendern - jag har varit på intensiv ikväll. Eller för att med gott samvete äta en tårtbit till...

Men det finns ju f-i-h-vete lugnare pass! Hur många som helst!