TantAugusta

Det var det som var meningen. Att jag skulle heta Erik. Det är alltså så jag kunde ha presenterat mig. Man kan ju tycka så här i efterhand att det logiska vore att jag fick namnet Erika istället för Birgitta. Men så blev det alltså inte. Ingen av barnbarnen heter Erik heller. Men jag har hört av folk i byn och av släkten att farfar Erik var en snäll man. Modig måste han också ha varit, som åkte till Amerikat i unga år.

Jag fick veta det en sen kväll när jag var cirka 7 - 8 år. Att det var meningen att jag skulle bli en pojke. Hur stor besvikelsen var när det var jag som tittade fram och ropade tjohejsan vet jag inte, sådant är ju väldigt svårt att veta även om man var med vid själva framkomsten och världshändelsen och hjärnan var både frisk och fin och utan påverkan.

Nu hade man ju kunnat göra ett könsbyte förstås. Men nu är det så att jag gillar att vara kvinna, trots allt det innebär. Som tycker om män. Det är ju i och för sig inget problem, jag hade ju kunnat vara bög. Men det är ju inte helt lätt i en fjällby, även om schlagers var en musikstil som dominerade och de flesta såg ut att komma från en "Brokeback mountain-film".

Vad den givna informationen ledde till, kan jag och alla runtomkring mig bara spekulera i. Men jag har mina aningar om betydelsen av det. Och kära föräldrar där ute, blivande och varande; Låt aldrig era barn få veta att ni kanske ibland önskat att de var någon annan än de är.

Den här veckan har en hel del diskussioner förts angående den här artikeln i Sydsvenskan. På grund av min förestående månatliga blödning så kunde jag ju inte låta bli att kommentera jag också, i all ödmjukhet och väldigt insiktsfullt - tycker jag själv alltså. Det är ofta väldigt roligt att läsa chatt och kommentarer men inte minst lär man sig mycket om hur "den andra sidan" tänker. Tyvärr är de från "andra sidan" som tänker från fler håll än sitt eget ganska få. De har väl annat för sig än att sitta och tjattra om trafiksituationen i Lund. Många som kommenterar, och det gäller ju "min sida" också, är väldigt engagerade just för sin sak. Helt objektiv är jag inte själv, men tycker ju naturligtvis att jag har en klokare och vidare helhetssyn är motståndarna...

Men frågan är ju större än så. Det det gäller är allas vår vilja eller ovilja, ödmjukhet eller brist på densamma eller helt enkelt också brist på förståelse för att alla faktiskt har rätt att ta plats - bara inte var som helst och hur som helst. Vad det är som gör att de "spandex-klädda" färggranna och ofta vältränade retar sådan gallfeber på andra trafikanter är kanske en gåta. Min gissning är ren och skär avundsjuka, något som väl är, om man får ha fördomar mot sina egna landsmän, symptomatiskt för svenskarna?

Jag längtar ibland till ett lite mer avslappnat men insiktsfullt tillstånd, fast med ramar. Ramarna finns, det är bara det att de är så lätta att ta isär. En ram/lag måste vara tydlig så att den inte går att tolka på vitt skilda sätt beroende på vem som för tillfället sitter som dömd eller nämndeman. Avslappnat/insiktsfullt för att jag tycker att det vore sundare om man brydde sig lite mer om sitt eget beteende än andras och det skulle eventuellt kunna göra att man blir mindre irriterad och arg - på andra. Nu finns det väl nästan inget värre än att bli det på sig själv, men då finns det professionell hjälp för att hantera det om det blir för mycket.

Köpenhamn är utnämnd som en av världens bästa cykelstäder, och i Danmark cyklade jag i den första och enda cykelrondell jag sett. Vad är det som gör att så nära grannar kommit så långt när det gäller insikt och hänsyn? Å andra sidan har de tappat mycket när det gäller att stoppa rasism, vilket är allvarligt. Det är en annan dock inte mindre viktig fråga, men som likväl går att koppla till det här ämnet.

I Norge måste alla som kör ett cykellopp vara anslutna till en klubb. Det gör i sin tur att klubbarna har större makt på grund av sitt stora antal medlemmar. "Ju mer vi är tillsammans..."

Nog är de före oss i en hel del, våra grannar?

Några toppar finns i tanken, ikväll ska jag anmäla mig till det troligtvis tuffaste loppet hittills. Tour of Jamtland. Men, med det sällskap jag kommer ha så kommer det gå bra och det kommer bli väldigt kul! Jag kämpar för att få kroppen att blir hel och hållen, fast och stark och balanserad. Det gör jag bland annat på hinderbanan på Karlberg, och om inte annat så får man i alla fall en färggrann kropp. Som om inte den bland oss cyklister diskuterade "cykelbrännan" - är den snygg eller är den ful - skulle räcka. Nej, lite gul och blå på det så behöver jag inte köpa en ny bikini i år heller.

Andra pikar är inte lika uppbyggliga, varken för självförtroendet eller vänskapsbanken. Över tid så blir man förpassad från God vän med God hand till Vän med Vass sax till Bekant med Bra-att-ha-faktor till ... Men saker och ting sker i livet för alla. I en av mina lådor i hallen ligger ett mindre hårfärglager och torkar och saxen kan man ju ha till laxen.

Återkommande tankar är dem om styrkan och viljan, det som håller oss uppe. På cykel, just idag på den nyaste cykel jag någonsin äntrat. En vacker och stilig formfulländad sak i mattlackerad karbon. Man känner sig väldigt stark och snabb på en sådan. Det till och med kräver lite av klädseln, det känns inte rätt att ta på sig den noppigaste cykeltröjan.

Så kommer jag hem, duschar och äter en ungmömiddag med pasta (! - inte ofta, men jag orkade inte bry mig idag) med svamp och vitlök. Sedan ser jag et program på tv om personer som får sina drömmar uppfyllda för att de är så fantastiska. Inte drömmarna alltså, utan personerna. Och det är de, ödmjuka människor som gjort så mycket för andra.

Vem kom på det ordet förresten, och hur länge gäller det? Ungmö. Jag är inte så förbaskat ung längre, även om jag tror det när jag klättrar i hinderbanan. Och var kommer -mö ifrån? Det är misstänkt likt ljudet från en kossa som tycker att det är dags att mjölka. Oavsett var, hur och varför så är nog de flesta överens om att det inte är så positivt laddat.

Sedan ser jag filmen Precious och tycker mig ha haft en paradisisk uppväxt. Men känner igen mig i en del känslor. Som jag dövar med att ta på mig nya spandexkläder i morgon och köra några mil till. Och det är ju bra det.

Ibland har man så mycket att skriva att de inte blir skrivet nåt alls. Två veckor på Mallorca har fyllt på energinivån, men gjort låren trötta. Jag cyklade över 100 mil på 12 dagar, men det kändes egentligen mindre. Tills den sista dagen, då jag i sista stund bestämde mig för, nämligen vid vägkorsningen, att jag skulle ta Sa Calobra igen. Helt solokvist, vilket inte är lika kul, men började jag min väg ner. För det är neråt. Och kurvigt. Min höjdrädsla gjorde att jag mådde illa hela vägen. Omkörd hela tiden av diverse fordon och till och med ett proffslag från Tyskland.

Sen tog jag, med mina värkande armar (för det är de som får jobba på vägen ner - med bromsen) en kaffe och en cola och sen började jag trampandet uppåt igen. Det gick så fint i början, längst ner i berget där det är lite skog. Men sen kom motvinden från h-vetet i varannan kurva och kämpandet blev nästan övermäktigt. Men, jag kom upp efter tre stopp med energi/vatten-påfyllning och kunde sen känna mig nöjd med att åka hem.

Men, det här ensamma kämpandet känns också symboliskt. Något jag gör, måste göra och får lov att göra i mitt liv. Jag blir stark av att ensam trampa motvind. Men det är också så härligt att susa fram i medvind, i sällskap. Jag har gjort det, så jag vet hur de kan vara.

Och ibland önskar jag att det skulle sluta blåsa helt. Bara vara lugnt.