TantAugusta

 

På ett annat forum, en cykelklubbs bloggsida, läste jag igår en hel del av mina gamla inlägg. Det var allt från panik när jag skulle byta krans på min Cube Frans tlll glad över Sthlm - Doroteaturen 2008 till den sorgliga när mamma dog. Det som slog mig mest var alla glada tillrop men också allt stöd och den medkänsla jag fått genom åren av människor jag knappt kände då, men där också några av dem nu är de absolut värdefullaste av vänner.

När jag såg bilden på bloggen på min mamma, bakifrån i en rullstol i en park utanför Umeå lasarett, tänkte jag förstås på hennes sjukdom. Cancer. Den vill jag inte ha. Risken är stor att drabbas, varannan svensk får det och när så många av kvinnorna i min släkt redan haft det så får jag nog räkna med en liten släng. Men det är inget jag går och tänker på faktiskt. Tvärtom så har jag nog vid väldigt få tillfällen varit i så bra fysisk form som nu, och aldrig varit så smärtfri.

Jag har alltid förknippats med en dålig rygg. Det började när jag var 13 år, och fick "domen" att jag aldrig skulle kunna arbeta som frisör när jag var 20 år och nyutbildad. Jag har fått två erbjudanden om akut diskbråcksoperation och flera jular legat över en stol med tallriken på golvet för att överhuvudtaget kunna vara med på julmiddagen. Den grymma smärtan som följer ett diskbråck kan bara en drabbad förstå, men en sak är säker - den gör en galen. Man upphör existera, det finns bara den. Den gjorde också att jag under dessa år aldrig kunde tänka på att ha en man på närmare avstånd än ett par meter. Om tandborstning är ett problem så förstår ni vad det skulle kunna innebära.

Men nu är allt det borta! Jag har knappt ont nånstans och har aldrig varit starkare. Jag har heller aldrig varit så tillfreds med livet. Så nu får det bli så ett tag tycker jag, smärtfri, frisk och lycklig över livet. Det är ju så skönt.

Jag vet att ni har det, ni, därute. Eller därinne. Jag ser er, jag känner några av er och jag hör er. Inte så mycket hör längre förresten, de mest hödljudda grannarna har flyttat och om det är en positiv eller negativ händelse i mitt liv har jag inte bestämt än. Ni, som har nån. Ni, som lever med någon annan. Jag vet att ni har kärlek, närhet och samhörighet. Jag kan glädjas med er. Är aldrig emot, det är meningen med livet.

Häromdagen ringde en gammal vän och frågade; hur är det? Jag svarade helt ärligt; det är faktiskt jättebra. Jag tycker verkligen det. Jag har ett fantastiskt liv, jag har bra fysik och är väldigt sällan eller aldrig deprimerad. Jag har mat och en säng och tre cyklar och underbara vänner, inget att klaga på med andra ord.

På en jobblunch får jag en annan fråga, den om barn ni vet. Som man ställer först när man känner att samtalet är tillräckligt förtroligt och man är "nära". På frågan kan jag också ärligt svara att jag inte saknar det.

Men vem är jag att veta vad som saknas när jag aldrig haft det? Alla ni (för det är några) som gjort min situation till det den är idag - jag kommer aldrig glömma det ni gjort. Det därför är jag här, i min etta. Med tre cyklar. Och med ett oerhört starkt psyke som har förmågan att stoppa undan det otänkbara och det onåbara. Det gör i sin tur, att jag kan tycka att mitt liv är jättebra och tillräckligt.

Men ibland blir jag ändå påmind. Jäkla kärlekssånger.

Idag körde vi vägen upp till kapellet, en gammal grusväg som med jämna mellanrum sköts av vägföreningen i byn. Jag har åkt den vägen så många gånger, gått den nästan lika många gånger och cyklat, åkt sparkt och skidor och till och med åkt hästskjuts på den när jag var en liten tjej.

Jag fick åka på vagnen med kantorn i byn, Erik Anton, granne till min mormor och morfar. Han hade väl varit och handlat hos mina föräldrar på affären och jag tog chansen och frågade om jag fick åka med. Första gången jag åkte var jag nog inte så gammal, själv gissar jag mellan tre och fyra år. Det var spännande, det var den stora lyckan, det var ett äventyr. När jag kom fram till morfars möttes jag av varma kramar, näverspån (efter morfars hantverk) och saft och bullar. Vägen dit betydde lycka, då.

Sen blev jag äldre och grusvägen kom att betyda andra saker. Måsten. Ångest. Ånger. Dåligt samvete. Motvillighet. Så många turer på den som jag inte hade velat göra. Man växer upp och man känner, man förstår och man gömmer.

Men jag försökte fånga lite av lyckan idag, trots att anledningen var att besöka gravar. Försökte komma tillbaka till det som en väg kan betyda och som jag ofta känner när jag trampar fram på välbekanta men också nya spännande, vägar. Vägen är målet, men ibland är det själva målet som är lyckan - eller det motsatta. Det är svårt att vända precis innan man kommit fram.