TantAugusta

Jag var orolig länge, för att komma hem i söndags. Gruvade mig, tänkte att det skulle bli tårar. Men det blev inte så. Jag hade sällskap hela vägen in i lägenheten av Juliaresan, och det kanske var det som var medicinen mot min eventuella självömkan. Juliaresan, sommarens största cykelhjältinnor.

Jag kom alltså hem från Ride of Hope, detta lilla stora äventyr där jag haft rollen som en av ledarna i år. En ära, ett för mig stort uppdrag och något som jag kände att jag inte direkt gjorde med en spd-spark. Jag skulle cykla på för mig helt nya vägar och leda gruppen så säkert som möjligt i den svenska naturen och semestertrafiken och samtidigt sprida gemenskap och glädje, trots väder och vind. Det gick bra. Det var fantastiskt roligt och givande! Jag mötte helt otroliga människor som jag aldrig kommer glömma. En upplevelse som är värd allt och lite till.

Jag var rädd för att komma hem för att jag bor i ett singelhushåll. Ensam, som det heter. Det känner jag mig väldigt sällan som - ensam. Jag gillar mitt eget sällskap. Men det klart att det oroar när man fått vara i en så stor varm familj i över en vecka. Där många har familj och vänner hemma som väntar, som möter upp, som får dem känna sig välkomna hem och som ger applåder, kramar och pussar när de kommer i mål.
Men så får jag små meddelanden där jag förstår att jag också är saknad, några tycker att jag också borde vara på en annan plats. Det värmer och jag kan borsta bort både självömkan och sorgsenhet. Det är ändå inte mig allt har handlat om, det har handlat om vår mål - att kunna hjälpa sjuka och försöka stoppa det fruktansvärda. Cancer.

Så det var vad min tredje del av sommarlovet kom att handla om, och det blev också den viktigaste delen. Allt det andra, möten med släkt, vänner, cykling runt Vättern och i höga berg i Sundsvall - allt har varit väldigt roligt och gett mig en innehållsrik sommar. Det har varit utmaningar både fysiskt och mentalt, precis som jag vill ha det. Men Ride of Hope var det stora.

Och nu har jag börjat jobba.

Jag är väl egentligen en väldigt lyckligt lottad människa som kan dela in semestern i ett sommarlov i olika delar. Jag är på inget sätt omedveten om det. Det är det som är det finfina i kråksången med att vara lärare. Alla som provoceras av det hälsar jag glatt välkommen till vårt skrå. Det behövs fler så sätt igång och plugga pedagogik. Kanske är just du den som får eleverna att tycka att skolan är det mest intressanta och roliga man kan tänka sig. När de är 16 år, har fjuniga överläppar, planerade bröstförstoringsoperationer som kommer innebära sjukskrivning och det största dramatiska problemet just innan terminsstart var att piercingstudion hade semester.

Hur blev då Del.2? Jo, det är ju just det. Jag kommer nästan inte ihåg, för det blev så hittit och hattit alltihopa. En dag här, två dagar där, plantera på mammas grav, buss hit, buss dit. Cyklat. Och lite tåg. Ensam. Hela tiden ensam. Men på varje anhalt fanns det nån fler. Klippte pappas hår och Ingeborgs gräsmatta. Svor ve och förbannelse över vädret, men just den informationen känns ganska onödig. Hälsade på fd svärföräldrar och fler.

Men jag vet att jag träffat två kusiner - en i Dorotea och en i Tåsjö, av vardera moster född. Jag träffade mostrarna också, och lite familj kring dem som till exempel min ena kusins nya kille, som jag känner från ungdomens dagar i styrdansträsket/bli full i baksätetträsket. Min kusin, hon som träffat ny (igen, får jag lov att tillägga) utryckte det som så att; man måste ju få nån ordning på livet. Det var därför hon skaffat man nr.3? 4? Har inte riktigt koll på det men jag förstår att det kan ha att göra med att jag då alltså inte har nån ordning på mitt liv. Att jag inte har koll, alltså. Ingen ordning för jag har ju ingen man.

Jag träffade två kusiner till, i Sandviken, samt farbror och faster. En riktig familj, skönt "häng" och god middag. Det kändes välkommet. Överhuvudtaget har jag träffat så många i sommar, fikat, ätit, druckit - så det har flutit ihop till ett enda stort kalas.

Men jag har cyklat också.
Cykeln har ju räddat mig många gånger, och det har den kanske gjort i sommar också. För mitt i allt hitt och hatt så har tankarna varit på annat som egentligen är jobbigt men som jag vill skjuta ifrån mig. För jag kan inget göra och behöver energin själv. Men det är så svårt, bägge händerna är bakbunda och hjärtat vill bry sig. Det blir slitet hur man än försöker med balsam och mjuka betydelselösa ord.

Men, nu är det dags att borsta av igen. Putsa kedjan och pumpa däcken. Jag får helt enkelt skriva mer om cyklingen sen. Nu är det natt och från fönstret blåser faktiskt en kylig höstvind.