TantAugusta

 

Med mindre än en vecka kvar så ser jag hur alla springer omkring och stressar för den kommande helgen. Själv har jag bakat en kaksort som enligt planerna skulle åka med uppåt landet, men jag tror de får ligga kvar här. Skamset dåligt försök. Macarons. Varför?

 

Det är då jag börjar sakna. Jag saknar farmors klenäter och framförallt struvor. Som jag fick en hel burk av henne i födelsedagspresent en gång, och jag tror att det var den present jag gillade mest det året. Det är väl först nu jag förstår vilka konstverk de egentligen var, vilken kunskap som ligger bakom att kunna skapa sådana bakverk. Då var det bara självklart att alla kvinnor kunde. Jag saknar mormors rån och bondkakor. Rejäla, med smör och mycket smak. Men mest saknar jag mammas saffranslängd - och likörtopparna. Mammas saffranslängd var aldrig torr. Aldrig degig, alltid med lagom av allt. Likörtopparna, som hon med tiden faktiskt tyckte var riktigt tråkiga att göra och som också med tiden minskade ganska mycket i storlek. Något som vi förstås inte kunde låta bli att påpeka och retas för. Jag saknar dem, oavsett.

 

Men det är ju inte så mycket bakverken, utan det som de blev bakade av, som jag saknar. Bakade av en vilja att ge, en energi för familjen och för högtiden, en glädje över att kunna glädja och av kärlek. Till matlagnings- och bakkonsten, och till oss.

 

Vi tappar någon tradition nästan varje år. Vi slutar med det ena och vi slutar med det andra. Vi har inte energin och vi har inte rätta viljan. Vi försöker halvhjärtat glädja, det är ändå så skönt att vara tillsammans, vi har ju ändå det lilla.

 

De sista jularna i mammas liv var skådespel, de var inte roliga men vi försökte - vi gjorde så gott vi kunde. Men hennes saffranslängd var densamma, vi åt den med glädje - och jag minns den med värme. Jag önskar så väldigt mycket att jag hade kunnat få smaka något liknande igen. Och att hennes sista jular hade varit lika varma och gyllene.

 

Jag måste göra ett lite avbrott i berättelsen om Tant Augusta. Jag tycker att det borde räcka nu, att det någonstans skulle komma in lite eftertänksamhet i alla diskussioner och ibland helt idiotiska kommentarer kring pepparkakor, luciatåg och psalmer. Med mera.

 

Snart måste jag göra som andra kloka och modiga personer gjort på bl.a facebook, och endera dölja eller ta bort vänner, för jag orkar inte läsa skiten längre. Jag mår dåligt av det och jag gillar inte att må dåligt.

 

Jag vet inte vilka traditioner som det avses att det inte ska röras, vilka som inte ska röra dem och vilka katastrofala följder det blir om de rörs. I min egen familj har traditionerna ändrats ganska ordentligt de senaste åren och vi har överlevt. Några hade jag velat ha kvar, andra är jag faktiskt väldigt glad över att vi inte följer. Men nu lever jag ju inte enligt "god kristen sed" i en rosenskimrande traditionsbunden kärnfamilj som räknar dagarna fram till julafton, så jag kanske inte ens har rätt att säga min mening.

 

Men jag måste säga att jag känner mig tryggare med en uttalad sverigedemokrat utrustad med järnrör, som jag vet var jag har - det vill säga så långt ifrån min egen övertygelse som det är möjligt - än en smygrasist som inte vågar stå för sitt ord med mer än "Rör inte våra traditioner".

 

Så var det sagt, så vet ni var ni har mig.

Det är väl på tiden att jag berättar lite om Tant Augusta. Det är inte jag. Det är en klok kvinna jag fick äran att bli vän med när jag var 6 år, och som jag sedan var vän med tills hon dog. Då var jag 17 år. Hon kom från fjället till vår by eftersom det var för tungt för henne och sonen att bo kvar under vintrarna. Hon var väl ca 75 år då, och sonen runt 55. Bokstavligen krökt av ett hårt liv med kor, getter, en häst, höns och en hund att leva av fick de inse att att de behövde vara närmare sjukvård och annan hjälp som ett samhälle kan ge under vintrarna. På sommaren flyttade de upp igen med alla djuren hem till fjället. Med tanke på det som händer i bygden just nu när det gäller just sjukvård så är det nog snart dags för fler att flytta ändå längre ner i landet. Men jag hoppas förstås att den kämpaglöd ockupanterna i Dorotea har är av samma styrka som Tant Augusta hade.

 

Jag kan inte berätta allt i ett inlägg, det är för mycket. Men det är till hennes ära jag namngett bloggen. En stark kvinna, som såg mig och som gav mig och mina upptåg utrymme, lärde mig respekten för djuren och vördnanden för det de gav oss. Som skrattade åt mina påhitt men gav mig rejäla åthutningar om jag gjorde något hyss som gick över gränsen. Som lät mig koka mese i mesehuset som höll på att rasa, som lärde mig kärna smör och som lät mig slippa när blåsorna i händerna blev lite för stora. Som litade på att jag kunde sätta ihop en separator utan hennes överinseende redan vid 7 års ålder. Jag får ärligt erkänna att det var en väldigt mörkrädd 7-åring som satt i potatiskällaren och separerade mjölk under sommarkvällarna. När det knakade i skogen var jag alltid helt säkert på att det var en jättestor björn som skulle komma och ta både mig och mjölken. Men det var inte så att man protesterade, det var mitt jobb att göra och då gjorde jag det.

 

Tant Augusta, en riktig kompis.

 

 

 

 

Det här är tiden man hör fler klyschor än vanligt vina runt öronen och som gör att man drar ner mössan lite extra. Att julsakerna dyker upp tidigare och tidigare och att julstressen börjar märkas i butikerna. Hade det första varit ett faktum så hade de aldrig behövt plockas in, för då är det i sådana fall januari som gäller. Eftersom jag har hört det så länge jag kan minnas och det börjar ju bli ganska länge nu.

Att stressen skulle vara "julig" istället för den vanliga gamla stressen vet jag inte, jag känner ingen större skillnad. Däremot tror jag att andelen ångest iblandad däremot är större. Och det är väl just av den anledningen som jag mer eller mindre faktiskt ganska mycket avskyr den. Julen.

 

Men den är mysig också, så länge det är lugnt, så länge man slipper krav på att det ska vara på ett visst sätt och så länge ingen har för stora förväntningar på att andra ska göra den så fin och underbar som den är på TV. Numera finns inga småbarn i släkten så det är förhoppningsvis inte ett problem.

Jag gillar glögg, julöl och...ja. Gravad lax är fint också. Saffran är grejer, men det är ju så sällan det smakar det numera. Annars kan jag gärna äta i princip vad som helst. Och sen dricka ännu mer glögg. Så är allt över ganska fort och så bestämmer jag mig återigen för att nästa år, då ska jag åka utomlands minsann.

 

Roligast den här tiden är ända alla som förvånat och irriterat upptäcker att det kommer snö. Själv tänker jag att det är nog något vi ska vara oerhört tacksamma för att det gör, sådär någorlunda normalt vid den här tiden. Om forskningen har rätt så kommer årstiderna slätas ut och bli liksom samma lika året om, tack vare våra miljöförstöringar. Så jag njuter av snön, även om jag numera inte använder den så frekvent som när jag bodde norröver. Och finner mig i att det är lite jobbigare att gå och att jag ibland fryser.

 

Det gnälls för mycket, tycker jag.