TantAugusta

Nu är Fritz-Ibra klar för våren, och med lite tur så får han följa med till Mallorca om några dagar. Jag är väldigt sugen på att prova de nya (fast med några år på nacken, dock aldrig använda) hjulen med tubdäck. Så nu är jag en av de coola som kör omkring med punkagucka i bakfickan, ungefär så tufft som snusdosan var i bakfickan på killarna på högstadiet. Jag måste nog anlägga en lite ballare gångstil också, typ Macahan?

Riktigt roligt är det i alla fall, även om det nog är svårt för de ickecyklande att förstå fascinationen över den lätta karbonen och den välklädda styrlindan. Det susar fram lite fortare, det viner lite om hjulen och själv känner man sig som om man svävar fram över dansgolvet i en virvlande vals. Fast rakt fram, då.

Livet har de sista veckorna varit en transportsträcka fram till vårens Mallisresa, och på grund av den har veckorna varit lite för innehållsrika och med arbete välfyllda än vad som är hälsosamt för hjärnan. Så jag tar det lite lugnt några kvällar, tränar inte ens, men hämtar lite energi genom att rensa i röran och vattna mina tre blommor.

Och tittar på Fritz-Ibra - och blir alldeles varm i hjärtat. Visst blev det lite skillnad?

Nu kommer den igen, våren. Och med den en ständig ström av blogginlägg om hur fantastiskt cykling är. Ja, ständig är nog att ta i, med mer cykling blir det mindre tid för skrivande. Faktum är att jag tycker att det jobbas lite för mycket, men jag är verkligen inte den som ska klaga - eftersom jag är så lyckligt lottad att jag på grund av att jag jobbar så pass mycket att jag har rätt till extra ledighet. Och då är jag ju ändå lärare. Hur går det till tror ni? Jo, man jobbar med eleverna på tider som man normalt kanske inte gör, kvällar och helger + har för mycket lektioner under veckan. Slår två flugor i en smäll och får en så kallad win-win för alla. Verkligen för alla. För en lördag ska mina fantastiska elever köra Spin of Hope med mig, jag är rörd över deras engagemang. Men, jag hade inte kunnat jobba mer, det känner jag.

Och nu är det inte långt kvar till nästa resa, två veckor kvar och sen står jag på flygplatsen i Palma de Mallorca och väntar oroligt vid bagagebandet på Fritz-Ibra, min fina cykel, som åker med. Just nu får han nya flaskställ och sen blir det nya hjul (karbon med tubdäck, vad annars?) och ny kassett och kedja. Cykelporr.

Det kommer en ny bild så småningom...

Jag har alltid trott på det, att man kan göra så mycket i det lilla. Se varandra och bry oss om varandra. Jag skrev en ledare till en tidning en gång, och en gång är som det sägs ingen gång, men jag var nog lite stolt ändå. Den handlade om att gräva brunnar i Afrika istället för att vara frisör och därmed bara syssla med ytliga saker som utseende. Men slutsatsen var att det aldrig bara handlade om utseende. Om mitt uppdrag dessutom var att försöka få varje kund att må så bra som möjligt (ja, jag upprepar mig; se tidigare blogg) och gå ut som en gladare människa så skulle det enligt mig göra att kunden var mer villig att dela med sig - till exempel till en insamling för brunnsgrävning i Afrika.

En dag när jag kom till min t-banestation så står en gammal man med sin rullator precis vid kanten av trappan. Just där finns ingen hiss, och skräcken i hans ögon inför färden nedför var tydlig. Det var förståeligt, för han hade aldrig klarat det. Jag kom ångades med dator, träningsväska och handväska, men stannade upp när jag såg honom. Jag gick fram och frågade om han ville ha hjälp, men då upptäckte jag att han inte kunde prata. Han såg istället vädjande på mig. Jag sa till honom att stå kvar medan jag bar ner rullatorn så skulle jag komma upp och hämta honom efteråt. Sagt och gjort, först ner med den och sen hämtade jag farbrorn. Det gick inte fort, men i det läget så kan man inte ha bråttom. Uppdraget är viktigare än att spara tid. När vi kom ner tog han sin rullator, såg med varma och tacksamma ögon på mig, jag gjorde tummen upp och gick vidare. Han gjorde min dag, och mitt hjärta lite varmare, och kanske gjorde jag hans dag också.

Det var en bonusresa, till Portugal. Inte alls planerad, men verkligen en bonus. Jag och bästa väninnan får åka och göra det vi gillar mest - cykla! Benen blev skönt trötta av mycket upp, lite mer upp och en hel del ner. Det sista tröttar väl armarna mer, hålla i styret och med tungan rätt i mun i ganska höga farter tar ordentligt på krafterna.

Landet var vackert, cyklingen fantastisk, sällskapet det bästa och kakor och tårtor man kan drömma längtansfulla drömmar länge om. Tillvaron, på ett hotell där du inte behöver bädda din säng, plocka ditt eget skräp eller laga din mat är förstås behaglig. Man kan satsa all tid på att må så bra som möjligt. Och mår bra gör vi, och gläds över kroppens styrkor och hjälper den när den gnäller med massage och stretch.

Samtidigt, många mil bort, flyr en ung själ bort från oss och kroppen ligger kvar, död av cancer. Mina nära och kära och alla runt den unga drabbas hårt av sorgen. Jag känner inte henne, den unga flickan, men lider för att andra lider. Det är orättvist, det är fruktansvärt och det är så sorgligt. Vi fäller våra tårar men det gör ingen levande igen och det gör så ont.

Så vad gör vi då, vad ska vi välja? Leva förstås, så bra vi kan, så mycket vi kan och så innerligt vi kan. Vårda vänskap, vårda kärlek och vårda oss själva. Tillåta oss känna, gråta, skratta och vara arga om det behövs. Men allt med en tanke om att vi och så många omkring oss som möjligt ska må så bra som möjligt så länge vi lever. Och det kan vara en kort tid, likaväl som lång. Så ta hand om dig. Ät en kaka utan dåligt samvete - njut istället över att du kan.