TantAugusta

Nej, det har inte skrivits mycket. Men hänt desto mer. Saker och ting som inte hänt på väldigt länge har hänt, och om det är bra eller dåligt får tiden utvisa. Jag har inte haft ork heller, allt tog slut av kraft och lust så det blev inga ord att pränta ner, helt enkelt.

Men nu är jag på gång igen, även om det är på en ganska slak lina. Lättirriterat och lättsårat, dock fortfarande djupt medveten om det så att jag ber om ursäkt för mina svagheter, går jag genom dagarna. Och de går, och går tillräckligt bra. Men jag är just nu riktigt irriterad över det svala intresse från mina vänner som visas det här projektet: Juliaresan

En av mina älskade systerdöttrar, mina enda, mina "barn", min familj, är en av de fyra tjejer som driver projektet - allt till minne av sin fina vän Julia som dog i cancer. Något de förstås gör för sin egen sorgbearbetning - men mest för att hjälpa till att förhindra att andra ska behöva drabbas av samma sorg som dem.

Engagemang är styrka. Det är lätt när andra gör det, att bara hänga på. Det är svårt att vara föregångare - och det imponerande när fyra väldigt unga tjejer gör sådant som många erfarna äldre inte alltid lyckas med. Bara därför förtjänar de allt stöd. För det är sådana som dem som gör att jag vågar bli äldre utan ångest i magtrakterna.

En stund fick jag hålla en hand. Det är inte så längesen så värmen sitter nästan kvar. En självständig stark kvinna upplevs nog stå emot både stormar och andra oväder som drabbar oss både mentalt och kroppsligt. Det gör jag, oftast. Men jag veknar och blir svag jag också ibland. Då är Folke, Frans och Fritz-Ibrahim lite hårda. Kalla, de bryr sig inte. I deras värld får man inte vara det. Och så blänger de på mig från sin plats i hallen.

Men jag fick hålla en hand en stund, och det var så skönt att veta att det enda den ville göra just då var att hålla just min.