TantAugusta

 

Jag har då verkligen valt fel när de gäller det mesta. Yrkesval, vägval och till och med färgen på håret. Vid fel perioder i livet, i alla fall.

 

Som de neandertalare vi ända alla generellt är, lite till mans/kvinns, så är det inte konstigt att vi har så svårt att våga närma oss varandra. Jag kan ju bara försöka skydda mig från det bittra faktum att blondinerna vinner i längden hos det andra könet. Med sin vackra ljusa hårfärg, till synes i behov av beskydd och försvar utan att för den skull vara det. Men gärna kroppsligen lite mindre än sin man och med huvudet lite på sned, även om det kan vara för att de just då funderar över kvantfysik eller börsens uppgång och fall.

 

Det kanske är deras hämnd, som en (blond) väninna sa häromdagen. Hämnd för att i skolan fått sämre betyg för samma resultat som deras mörkhåriga kvinnliga klasskamrater. Det slog mig då att jag ju gjort helt fel! Helt tvärtom. Jag var blond då, men envisas med det mörka nu. Så jag fick sämre betyg då än jag kanske skulle ha haft, och sämre "betyg" nu, än vad jag tycker att jag borde.

 

Jahaja, och vad vill då, generellt, mörkhåriga neandertalkvinnor? Jo, vi vill ha en stark och stilig man, gärna längre än oss, och som kan beskydda oss. Som vi får känna oss lite små och svaga hos. Men inte för mycket, det får ju inte bli mesigt. Vilket kan förvirra livet ur vilken relationsexpert som helst.

 

Detta torde betyda att det springer omkring en massa korta män och mörkhåriga kvinnor och letar efter den stora kärleken. Det blir lätt lite komiskt om man tänker sig det en fredagskväll på Statt medan Barbie och Ken sitter hemma och har fredagsmys.

 

Generellt, är ett bra och användbart ord. Och vad är det för fel på Selma och Lilla Fridolf? Men tänker man efter, riktigt riktigt mycket - så tror jag att de flesta upptäcker att det är just så här det ser ut hos väldigt många. Även om hårfärgen skiftat lite med åren. Längre än så har vi liksom inte kommit. Neandertalare.

...har det varit män som tagit i järnrör, hamnat i onåd hos andra män och sedan tagit timeout. Sverigedemokraterna, om nu någon råkat missa  det. Som tur är så har de ju lön ändå så att de inte behöver gå hungriga. För vem vet vad de skulle kunna ta sig till då?

 

Andra män har spelat fotboll, tack och lov, så att vi har något att glädja oss åt i novembermörkret. En lika mild november som 2009, så jag passar mig för att pendlarcykla. Det är fint att ha en stark stilig man i ett lika starkt lag att förlita sig på när det stora britannien kommer på besök och nog säkert hade planer på att mosa det svenska laget. Trevlig, är han också.

 

Sen finns det män som sätter sig på höga hästar och i positioner som de hanterar med välsmorda munläder och tillika händer. Flottet rinner och plånböckerna blir tjocka. Tyvärr ser inte alla i omgivningen på insatserna med glans i blick och med särsklit hänförda miner, men det verkar vara något som går dem förbi. Och varför lyssna på massan? De/vi är bara där/här för att utföra.

Hir hör också en och annan kvinna, som lyckats komma några trinn uppåt i stegen.

 

Till sist de män som skräms av det starka kvinnliga nätverket som kanske kan lyckas nå dit de själva inte förmår. Och gör det enda de kan, motarbeta med ord och baktaleri.

 

Men stigande ålder märker jag hur den feministiska ådran sväller. Och förstår först nu den verkliga omfattningen av min frihet, och vad den har kostat - mig och många andra.

 

Nä, just nu är jag inte så vidare imponerad. Men jag vet att det finns fina motsatser och rakryggade kloka män. Det känns bara så länge sen jag fick träffa tillräckligt många av er.

 

 

 

Vi sågs några timmar, för första gången alla tre sedan mammas begravning. Det var mer än tre år sedan vi sågs samtidigt alla tre. Och det är klart att det blev för lite tid. Vi har en historia tillsammans, vi har minnen och vi har en hel del att bearbeta. Storasyster, mellansyster och lillebror. Tillsammans. Det kanske blir mer tid för det en annan gång. Men det var en varm och skön känsla mellan oss, det var respekt och glädje.

 

I köket när storasyster fyllde sju eller åtta år, det är lite svårt att räkna ljusen på tårtan, var det också värme. Jag kan känna smaken av mammas tårta när jag ser den. Visst är det underligt, att alla mammors tårtor smakar på sitt egna lilla vis? Under kylskåpet fanns "lekskåpet", det magiska skåp som rymde våra leksaker. Som jag tömde i en ryggsäck varje gång jag bestämde mig för att rymma, som barn gör när de inte fått det de vill.

 

Vi är samma personer idag, men med så mycket mer att ta hänsyn till. Försiktigt kliver vi fram mot varandra och närmar oss som vi gjorde i skogen när vi lekte indianer. Hoppade över bäcken till "Annas" men fick stryk av den arga gamla tanten för att hon inte ville ha några ungar på sin sida. Höll ihop, som syskon gör, retades och bråkade, som syskon gör, men med ett stark band till varandra. Vi är syskon. Vi är familj.