TantAugusta

 

Ett psykiskt fenomen uppstår så gott som alltid när jag utmanar mig lite extra. Som när jag till exempel gör en lång ensamcykling, eller som igår - på sex timmar spinning för Rosa Bandet.

Det visade sig efter några timmar att jag var den enda som skulle köra i sex timmar, och då uppstod det som jag ofta känt när jag cyklar de långa turerna ensam. Det blir först en slags eufori över att jag är fysiskt stark, frisk och att jag även har den psykiska styrkan att göra det. Då lovsjunger jag hela världen, blommorna i vägkanten, de snälla bilisterna - ja, ähum, man har liksom lite lättare för att tänka väldigt positivt i just det här läget - i princip allt är fantastiskt och underbart. I cirka 5-7 mil. På spinningen igår får det väl översättas till någon timma, eller en och en halv kanske.

 

Sen kommer ett matande av asfalt eller då på spinningcykeln matande av svett och ett affirmerande av fina vägar eller bara tankar som kommer och går.

 

Men det är efter det som det händer, vid cirka 13-15 mil i mitt fall, och igår sammanföll det efter två och en halv timma med musik av ett av världens bästa band. Musik som går rakt in, en text som betyder så mycket. Och jag fick verkligen kämpa för att hålla tårarna borta. Tankar kom på familj och vänner som har det svårt. På mamma, och hennes verkligen vidriga cancer. På hur skört livet är, och hur kort. På ensamhet och värdelöshet.

 

Det tror jag dels beror på kemin i hjärnan, plötsligt har man en brist på till exempel kolhydrater eller annat (har inte sett några vetenskapliga belägg för det här, ska söka vidare) som gör att man även blir psykiskt utmattad. Men också på att man har den tiden för sig själv, tid utan iPhone, dator eller andra människors tankar och funderingar, så att man kan helt gå upp i sina egna och bearbeta sorg, oro och få ha sina djupa funderingar i fred. Det är då det kommer, för det händer då i alla fall aldrig mig när jag cyklar med andra. Och det är nog en bra grej. Helt naturlig. Bara lite jobbig, ibland.

 

Nog har jag undrat hur mycket det ryms. Och när jag vänt och vridit på den funderingen ett tag har jag ibland kommit fram till; för lite. Och ibland; för mycket. Ofta har jag fått skuldkänslor över det första, eftersom jag tycker att så många andra får plats med så mycket mer - och klarar av att hantera det. Jag pratar om skallen, hjärnan, huvudet.

 

Jag varit i en snabb kontakt med den berömda väggen tidigare, så jag är ganska uppmärksam på eventuella symptom. Jag vill inte träffa den igen. Så jag kämpar emot, men det tar också energi. Vart man än vänder sig så har man rumpan bak och med den tänker man inte så bra. Den ska sitta på en sadel. Det kanske är så enkelt att det är den balansen, den så sköna fysiska aktiviteten kontra en hanterbar psykisk påfrestning, som är rubbad, och inte jag.

 

Men i rävsaxen sitter man ändå, och jag vill inget annat än jobba - en tillvaro utan elever omkring mig, i en halvrörig etta utan tv och för mycket olästa böcker vill jag inte vara i för många timmar på dygnet. I det här läget blir jag till och med stressad över just de olästa böckerna; jag borde ha.., jag skulle ha..., för allmänbildningens skull...och så vidare. Jag kan inte heller låta bli att jobba, ingen har råd att vara hemma idag. I synnerhet inte en som lever ensam.

 

Så hur hanteras vägg-känningen? Träning, och ett envist byggande av pansar - så det inte ska göra för mycket skada om det blir ett tvärt kast in i den. Förtränga, intala sig att man inte kan vara bra på allt och göra som många andra och stoppa huvudet i sanden. Och hanka sig fast vid den klenaste trösten av dem alla - att så många andra sitter fast i samma rävsax. Men det blir ju så trångt.

 

 

Vi tar vår plats på gatan. I tunnelbanan, i varuhuset, på vägen. Vi medmänniskor, vi miljötänkande, ofta upprörda över orättvisorna i världen. EU är plötsligt fredspristagare och vi hyllar eller skakar på huvudet. Vi betalar vårt "tionde" till Amnesty, Läkare utan gränser, Barncancerfonden, Djurens rätt och många andra organisationer.

 

Men vi orkar inte se, orkar inte veta något om dem som är så nära att vi "råkar" stöta till med en ganska hård armbåge i trängseln. Vi låtsas som om alla är osynliga med blicken riktad på en punkt långt bort, som om vi gick balansgång på en glödande kolbädd. Fort, hårt och egoistiskt självmedvetet. Så rädda för att beröras eller bli berörda söker vi ändå en slags bekräftelse genom en hård och ovänlig kroppskontakt. Aldrig ett förlåt eller ursäkta, det fyller ingen funktion längre.

 

Ändå är sanningen den, att vi inte skulle klara oss utan varandra.

 

 

Det är inte bara i fotboll det är skillnad. Det är ju det bland cyklister också. Jag menar, nån kör på nyaste finaste karbonhojen - nån annan kör på aluhojen som köptes från början och nöter vidare, mil efter mil. Och däremellan, mellanskiktet, största gruppen, medelsvensson. Som kanske uppdaterar nån gång. När det är rea.

 

Många av oss som känner varandra spelar ändå verkligen inte i samma lag, inte i samma klubb och inte under samma förutsättningar.

Det slog mig hårt när jag gick förbi Presstop idag och botaniserade bland blaskor, tidskrifter och magasin. Några killar stod vid en hylla och imponerades av en riktig tjock och fet tidskrift om båtar. Det var troligen inte så många artiklar om svenska roddbåtar i trä i den. Själv sökte jag efter en särskild tidskrift, och fann den. Det fanns ett nummer kvar, som jag inte köpte. För när jag bläddrade i den kom känslan av ett stort misslyckande över mig, när jag såg storheten och det för mig grandiosa liv människor lever, så nära inpå. Så perfekt, så genomgott och krysmyntadoftande välartat.

 

Då blev lite tungt att komma hem till lilla hyresettan och se karbonhojen hänga med slokande styre över de andra, uppallad på en hopvikt trasmatta för att inte skada lacken eller nöta strylinda. Tävlandes om yta med en överfull låda med cykelkläder som mest ser ut som en hoptryckt avokado där inkråmet letar sig ut genom sprickorna.

 

Mitt i eländet inser jag mitt ilandsproblem och biter ihop. Kontentan av det hela blev i alla fall att den som det kändes hyfsat nya och fräscha "tishan" ju faktiskt var en ganska urtvättad sunkig. Och jag vet att den skulle skava under armarna så det enda den kommer användas till är att torka kedja med.

 

En klok kvinnas insikt är värd mer än slott och herresäten.