Hatkärlek
Jag får känslan av att det är inne att hata lite för tiden. Bara för att man kan. Hata invandrare, hata starka kvinnor, hata cyklister. Hata trängseln i tunnelbanan, hata vargar, hata snö och hata juiceförpackningar med plastkork som sitter så hårt så att man får dåligt samvete för att man inte orkar källsortera ordentligt. Hata för att det är det enda du kan göra i din lilla frusterade intorkade värld av trygghet, med en självkänsla och ett självförtroende mindre än det minsta. Men kom igen! Sök hjälp om du inte fattar själv!
Om man vänder på det så kan man visa kärlek. Kanske inte älska trängseln i tunnelbanan eller juiceförpackningarna, men väl vargar, starka kvinnor och en och annan invandrare. Jag säger bara Zlatan, så var det sagt. Jag älskar också ganska många cyklister, inte för att de är just cyklister, men för att de förutom det är människor väl värda att älskas.
Det är inte enklare att älska än att hata, det första kanske till och med för många är ett ovanligt känslotillstånd medan det för andra är en livsnödvändighet. Liksom tvärtom.
Själv hatar jag inte så mycket, bara riktigt dumma människor. Men det brukar också gå över när jag inser den allvarliga graden av dumhet. Då kan den kan inte vara annat än medfödd och då är den förlåten. Men fortfarande farlig och i behov av omplåstring och bedövning. Vi får fortsätta plåstra om så kanske det blir lite mindre av hata och lite mer av älska. Men ibland blir jag så förbannad så jag har lust att riva av plåstret så det gör sådär riktigt ont som det gjorde när man var liten. För att det är så dumt.
