TantAugusta

 

Det cyklas för lite för tiden. Jobbet och allt annat tar för mycket tid men jag känner mig ändå stark och med stor lust att leva. Läser bakåt i tiden på bloggen och inser att den stora 50-årsdagen som jag väntat på snart är här. Då ska jag också jobba, fira födelsedagar är inte riktigt prioriterat i mitt liv - men den här gången är firandet till och med över. Festen har varit. Skönt, trevligt, vänligt. 

 

Jag läser om mamma igen. Och minns sista kvällen då hon satte sig upp med min hjälp, drack några munnar kaffe och till och med ville ha en halv bit sockerkaka. Det är svårt att förklara den tillfredsställelse det är att se en cancersjuk vilja ha något att äta efter så många dagar utan matlust. Dessutom tycka att det är gott. Inte visste jag då att det var det sista hon skulle äta. 

 

Nu fyller jag 50 år och det kunde inte kännas mer underligt. På så många sätt, jag är inte femtio. Det går inte ta in. Kroppen är yngre och sinnet likaså. Livet tar så många nya vändningar så jag hinner knappt med. Utmaningar som utmattar men inspirerar och engagerar. 

 

Men jag är med. Och jag vill. Till den sista koppen kaffe.