Publicerad 2010-01-31 18:55:42 i Allmänt,
En väldigt klok man jag känner säger att kärlekens största fiende inte är hatet utan likgiltigheten. Jag tror också att det är så. Eller så kan det vara energilöshet, som direkt skapar likgiltighet.
I mitt kylskåp står två burkar rysk kaviar. Samma sort, lika många och samma år fick min bror och syster också sådana av våra föräldrar som varit på besök i St Petersburg. Jag tror det var i början av 90-talet. Min syster med man åt upp dem snabbt, intresserade av delikatesser och god mat. Min bror likaså, vem han åt dem med minns jag inte men det var troligen min dåvarande svägerska. Jag, bestämde mig för att spara dem - till min bröllopsdag. Min brors kommentar till det var: Det är ju tur att det är helkonserv! Hur kunde han veta? Hur kunde han få så rätt?
Är jag kanske likgiltig inför kärlek, eller räckte helt enkelt inte energin till det också?
Publicerad 2010-01-16 15:26:10 i Allmänt,
Åh, jodå - jag har också provat. Nätdejting. Stundom fantastiskt, roligt och kul. Medan några får en att känna sig oväntat klumpig och ful. När man väl gått med på en date, står några med förvånat tappat ansikte, oförstående över att jag inte har packningen med mig på en gång. Radhuset står klart, barnen ligger och sover varannan vecka och plattTVn är på med Lets Dance på lagom volym. Nästa vände på klacken redan innan latten, jag stämde för dåligt in på hans bild av mig. Men snälla Farbror, jag ser ut sån - kanske är det dags att byta dina glasögon?
Lätt som en plätt är det inte, men roande och intressant. Jag erkänner dock att längtan efter en hund blir större och större för varje dag.
Och den diktsamling som tummats mest i min hylla åker fram, jag läser;
Lagom lång- Och lagom lång är du
sa han
när han kramade om mig
som om jag vore ett fynd på rea
- Jag önskar jag kunde säga detsamma
svarade jag
och tog på mig
mina högklackade.
Publicerad 2010-01-03 21:16:36 i Allmänt,
Återkomsten
Det var en välbehövlig vila under de tre juldagar som firades hos syster. Tre dagars lugn, ro, härlig samvaro med älskade syskonbarnen, syster och svåger och en pappa som tappert engagerat sig i julstöket. Särskilt imponerade var vi av den hemlagade leverpastejen, även om han påstod sig ha misslyckats.
Men sedan satte det som stod på agendan igång energin och frenesin igen - jag och syster som det samförstående och fantastiskt samspelade par vi utgör fixade både det ena och det andra. Själv var jag en trött trasa som åkte med bussen från Dorotea, som till och med glömt äta frukost - och lunch. Men byxorna var insydda, håret på pappsen klippt och maten i frysen.
Mellanlandningen hos tandläkaren, som satte i min nya porslinstand, var ett ovanligt och väldigt positivt besök. Han tog inte betalt, för "det är bättre att spara det så räknas försäkringsdatumet längre fram". Något som jag kommer tjäna på om jag ska göra mer i munnen. Sedan skjutsade han hem mig till dörren i sin bil, kylan var lite grym och jag var tacksam. Slå det du, Södermalmstandläkare som i slutet av november mötte mig i dörren med orden: Åh, jag är lite sen idag, tror du att du kan komma en annan dag? Jag ringer dig! Hon har inte ringt än och jag tror inte det kommer hända heller.
Ner kom jag, på nyårsaftonen, inflängandes i lägenheten med all packning som bland annat innehöll årets julklapp. Då skulle det tillverkas pannacotta till tio personer och nyårsfesten hos Godsägar´n och hans nya flickvän. Till det vit glögg-marinerade hjortron. Det misslyckades totalt! I likhet med min pappa och hans leverpastej så blandade jag det en och en halv gånger receptet totalt tokigt och det blev toksött och inte särskilt fast. Som ju en pannacotta egentligen ska vara. Jag försökte rädda anrättningen med syrliga hjortron istället, men...eh.
Så skillnaden mellan pappa och mig var att hans var fullt ätbar och till och med delikat.
Efter ännu ett dygn på vift med upplevelser och nya miljöer är jag nu i mitt försök att återgå till det normala. Det vill säga hemmet i beboelig ordning, träning, vettig kalorifattig kost och upparbetning av energi till att börja en ny termin.
Och det mesta känns bra och möjligt.
Publicerad 2009-12-19 11:00:02 i Allmänt,
Sista veckan har gått lite som i ett töcken, en dag i taget, ett kliv i taget. För lite vila förra helgen på grund av bland annat studierna har nog gjort att mycket glömts bort. Julkort och paket som ska skickas långväga, telefonsamtal som inte blir ringda, med mera, med mera.
Det viktigaste är nog gjort i alla fall, det vill säga det som hör till jobbet och det som berör de som tar väldigt illa upp om de glöms bort vid jul. Andra ser jag som "de som förstår" och detta att paketet eller kortet kommer lagom till nyår istället, inte blir en personlig förolämpning eller katastrof.
Just i år är vår traditions jul viktig även för mig, men andra jular hade jag nog helst suttit på cykeln i ett varmt land och ätit allt annat än skinka och köttbullar. Men cykling får det lov att bli något annat år.
Publicerad 2009-12-15 22:00:25 i Allmänt,
Jag köpte en saffranslängd i söndags, låtsades som jag skulle ha "främmande". Lustigt uttryck egentligen, främmande. Precis som man inte skulle känna dem som kommer på besök. Finfrämmande. Storfrämmande. Långväga främmande. Ungefär som en invandrare då väl? Och då är det ju bra att ha lite kaffebröd.
Sanningen var den att det var Lucia-dagen. Mamma skulle ha fyllt 70 år i söndags. Och ingen har någonsin bakat så goda saffransbröd som hon gjorde. Åren framöver kommer de bara bli godare och godare i minnet - så goda att jag inte har någon större lust att prova på att baka egna. Sen var det
likörtopparna. Obeskrivligt goda, små vackra bakelser. En spritsad biskvibotten, spritsad smörkräm med smak av grön curacao och en klick mörk choklad på toppen. När kakfatet skulle fyllas och någon var tvungen att gå ner i källaren för att hämta mer, så var det flera av oss som erbjöd sig. Då kunde man passa på att stoppa en extra i munnen nere i källaren och som var uppäten innan man kom upp.
Minnen av Lucia. Minnen av jul. Vemod och längtan, glädje men saknad.
Jag åt en bit av den inköpta längden, men inte dövade den det som gjorde ont.
Publicerad 2009-12-08 22:11:28 i Allmänt,
"Visst ska man älska varandra i nöd och lust, men när det är som vanligt då?"
Funderingarna kring detta kommer av att jag har börjat bli lite mer målinriktad. Med karriär och familjebildning. Sluta skratta.
I övrigt kan jag meddela att jag är på banan när det gäller universitets-studierna, likaså med det dagliga arbetet.
Jante motas i vanlig ordning och dumma människor hålls även de på avstånd. En armslängd ungefär.
Däremot så tryter tålamodet. Om jag inte kommer igång med den så viktiga träningen av lekamen kan jag lika gärna strunta i att hämta ut en ny cykel istället för den alltför skadade Folke. Jag kommer kunna rulla fram för egen maskin.
På nätterna värker höft/ländrygg/ljumske. Morgon och kväll värker skenbenet. Dagtid känns benet lite som en stum stock - men fungerar nästan som ett ben ska. Framgångar alltså. Men dåligt med tålamod. En gnällkärring helt enkelt.
Men snart så är det ju jul igen, så Hej tomtegubbar.
Publicerad 2009-11-29 20:11:03 i Allmänt,
Igenkännade var det med det vassa, mellan en meter och en meter och 20 centimeter ovanför markytan. Ännu en halvmeter upp kom det gnällande gnisslande ljudet.
Jag skulle bara, inte julhandla, men köpa dammsugarpåsar och kanske en julstjärna att hänga i fönstret. Jag hittar inte den gamla i min stora våning. Det var då de dök upp, de vassa. Hur kan de bli så många och så hårda plötsligt? Varje år drar jag på mungipan åt de gnällande, tänker att ibland är det skönt att gå omkring ensam på gatorna - som en helt vanlig kvinna.
På Botick Olens träffar jag på Lancome-experten/expediten som utbrister: Men där är du ju, jag har tänkt på dig! Hur är det med dig? Jag kände mig lite VIP då och såklart väldigt välkommen. Efter att jag handlat av henne fick jag en julkram och det värmde. En ung man värmde för att han med ett leende klev åt sidan för Tant som haltade fram genom det dimgrå på götgatan, med sina dammsugarpåsar, en julstjärna och en lussekatt. Det värmde igår att jag blev hembjuden på middag en helig lördag till ett riktigt hem, bara jag.
Plötsligt blir de vassa inte så svåra att parera och smilbanden åker ännu längre upp när jag hör gnäll och gnissel.
Så, God advent på er!
Publicerad 2009-11-21 22:38:19 i Allmänt,
"Livet är ingen dans på rosor men vad är det för fel på kattfot och blåviol?"
Aforismen kommer ur min "bibel", Rickard Stenbergs; Dick, teckningar och aforismer. Tyvärr nästan omöjlig att få tag på i bokhandeln, men hittar jag fler så köper jag. Det är stor risk att mitt exemplar blir väldigt slitet med åren. Och ja, jag tar den med mig om det börjar brinna, tillsammans med ugglan och Cuben.
Benen börjar fungera ganska normalt efter kraschen, får bara lite "bakåtsläng" ibland, av typen "vi-som-suttit-för-länge-på-parkbänken". Det tar lite tid nedför trappor också men jag och de andra tanterna samsas om ledstången. Jag ska iväg på röntgen nr.3 som är en magnetröntgen och besök hos ortoped. Sen ska jag väl bli som ny får vi hoppas, cykelsäsongen 2010 har ju börjat redan. Mycket papper blir det också, brev till försäkringsbolag 1,2 och 3. Jobbets försäkring är redan ordnad. Så man ska gott om tid när man hamnat på en Volvo.
I övrigt har jag ju att se fram emot att nu är det snart jul igen. Hurra.
Publicerad 2009-11-12 16:02:59 i Allmänt,
I senaste numret av Hälsa kan man läsa om några personers förhållande till döden. Mycket fin läsning, gripande och ger eftertanke. Tidningen ger också rådet att skriva sitt testamente så att anhöriga vet hur man vill ha det. Efter det här årets erfarenheter kan jag inte annat än hålla med. Man vill ju göra som den döda anhöriga vill ha det. Så svårt att ta reda på i efterhand.
Och efter min starka "näradöden-upplevelse" igår, när hela min kropp låg klistrad mot en krossad vindruta på en Volvo 740, så ska jag nog ganska snart skriva mitt eget. För det kan ha varit ganska nära igår, men någon ängel vaktade mig noga och jag kom undan med några stygn och lite halt och lytt. Så bra kanske det inte går nästa gång, eller så gör det det. Men jag vet ändå att min sista vilja finns på pränt även om jag blir 94 år och senil eller döv eller något annat. Det fina i kråksången är ju att man inte vet hur det blir.
Hur det går med bilföraren som orsakade olyckan vet jag inte. Han var i alla fall mer chockad än mig, men att jag inte blev så väldigt chockad tror jag har att göra med mina erfarenheter från det här året. Vad är väl en trafikolycka i jämförelse? Stackars Folke Focus har fått åka på verksta´n och om han någonsin kommer hem igen vet jag inte heller. Han var bra, Folke, jag tror jag vill ha hem honom igen. Eller någon av kusinerna. Vi får se.
Publicerad 2009-11-06 21:27:10 i Allmänt,
Vi gick förbi en glasögonbutik igår, en väninna och jag. Hon fick syn på ett par riktigt rosa med bling-bling på som var jättefina. De borde passa henne alldeles utmärkt till de färger hon har och klär i. Själv använder jag, sparsamt, mina gamla från slutet av 90-talet. De är italienska, svarta med en slags marmorering på. Ganska klassiska och faktiskt fortfarande gångbara. Gångbara. Ja, det kanske så det är! Om man ser på sig med nya glas-ögon så kanske man ser att man fortfarande är det. Gångbar.
Jag ska nog beställa tid hos optikern.
Publicerad 2009-11-04 21:35:54 i Allmänt,
Jag klev ur duschen, torkade av mig och svepte in mig i en skön morgonrock. Sen tog jag på mig min favoritparfym och sminkade mig sparsamt eftersom min fräscha hy inte behöver så mycket make-up. Jag tog sedan på mig den sköna och mycket smickrande klänningen som föll så vackert kring min kropp. De högklackade matchande skorna i mjukaste skinn väntade i hallen. Jag tog på mig dem och den nya kappan och klev ut för att vänta på taxin. När den kom gav jag chauffören adressen och vi åkte iväg. Förväntansfull drömde jag mig bort och tänkte på den underbara kväll som det här skulle bli, på tu man hand på en fantastisk restaurang.
Sen vaknade jag, klev in i duschen, torkade snabbt av mig, spacklade fejset ordentligt och klev in i de paltor som hängde längst ut i garderoben, åt en filtallrik och åkte till jobbet med 474an.
Vilket år som helst är det min tur.
Publicerad 2009-10-22 16:15:47 i Allmänt,
Om en halvtimma kommer taxin och kroppen är i ett pirrigt förväntansfullt tillstånd. Snart ska jag få vila. Vila i min omsorg om mig själv. Det pirriga tillståndet gör nästan ont, trots att det enda jag ser framför mig är att bara få lägga mig ner - och vila. Tanken gör att det också gör ont i bröstet och en klump dyker upp i halsen. Att det ska vara så tydligt. Allt man trycker undan, håller ifrån sig, det pockar på. Vill ut. Jag tänker inte använda baklavan som en tillfälligt energifrigörelse, jag tänker att jag släpper den här gången. Kanske.
Publicerad 2009-10-14 22:35:04 i Allmänt,
Ja, det står det på bloggsidan. Det är väl liksom meningen att man ska använda sig av den funktionen lite oftare, men det är lite svårt just nu. Det är fullt upp med vetenskapsteorier och loggar och den självutvecklande pedagogiken. Tack gode gud eller vem det nu är för den. Den är fantastisk, inte bara för att den är det den är utan också för att jag får "grotta in" mig i den. För nu gäller det att ta på sig skyddsutrustningen för att hålla sig undan. Men den rostar lite undan för undan så jag vet inte om det kommer fungera.
Emellanåt jobbar jag jag lite också, hundra procent på skolan och några till på annat. Har fått ett jobb till på några procent också men jag funderar på att tacka nej. I-landsproblemen hopar sig och "hur ska jag få plats med tårtan i kylen".
Uppdatering sker på sidan när orden vill komma. De kommer inte i ett rikt flöde just nu, men det känns som om proppen kommer gå ur när som helst och då blir det nog en eller ett par romaner. Jag lovar, jag ska dedikera!
Publicerad 2009-10-01 20:40:47 i Allmänt,
Övertygad om tillfrisknande blev jag lite oroad när den stora tunga tröttheten anföll på eftermiddagen. Men, jag åkte hem till Söder, handlade mat och var hemma före kl.17. Lyxtid. Satte mig med en damtidning och läste om höstens mode. Vilade.
På affären köpte jag grädde och mandelspån, bland annat. Just när jag tog i påsen med mandeln förflyttades jag till föräldrarnas kök och sista dagen. Jag och min syster skulle baka upp all mandel som fanns i skafferiet. Pappa hade lång-stekt grisfläsk under natten så det var nog en önskan att försöka balansera upp doften. Vi bakade två sorters mandelkakor, den där sista dagen. Det är så konstigt vilka påhitt som dök upp. Irrationella men kanske behövliga.
Och nu kommer jag, precis som mamma, lägga halva påsen i kylen när jag använt ur den, så den håller sig ett tag. Så det inte blir så tomt.
Publicerad 2009-09-30 22:28:00 i Allmänt,
Restaureringen går ganska snabbt, igår kunde jag igen gå med styrka i benen och med ungefär samma fart som vanligt. Idag gick jag hemifrån före kl.7 och kom hem från jobbet efter kl.18. Så det är gott hopp om att jag är riktigt på banan vilken dag som helst.
Men nu ska latmasken (får väl anta det, den brukar ju krypa under skinnet på en så fort den får chansen) motas bort och kära lekamen få sitt, men när har jag inte planerat än. Helgen ser ut att bli ett sus och dus i dagarna två, men det var det ju längesen man upplevde så varför inte. Lite plugg däremellan och en liten promenad, eller kanske tom. ett liten prövotur på Folke, crossen, på Järvafältet?
Under tiden ska jag känna mig själv.
Publicerad 2009-09-25 19:30:39 i Allmänt,
Plötslig kom jag upp ur underjorden, rakt ut på Drottninggatan. Det var så mycket folk, jag förbannade det idiotiska företaget att stanna med T-banan just där. På väg hem från lärarhögskolan var det bara så trevligt att snick-snacka lite med en av de bästa kompisarna från kursen - vi är inne på fjärde året tillsammans. Så jag glömde att jag känner mig lite vimsig just nu, glömde att det är urjobbigt med en massa människor.
Men så sken solen så vackert så jag tänkte att jag provar, jag testar att gå till Gamla stan så kan jag ta T-banan därifrån. I sakta mak letade jag mig igenom stan på de lite mindre befolkade gatorna. Hela tiden längtade jag efter grönt. Men så gick jag förbi Gamla stan också, så jag hamnade på Söder. Där kändes det riktigt jobbigt att gå ner i underjorden igen, ingen sol och tjockt av folk som alltid på Södermalm. Så jag promenerade ända hem, fick skavsår och var riktigt nöjd med det. Vik hädan, utmattnings-symdrom och tjafs! Nu vill jag bli som vanligt igen!
Publicerad 2009-09-21 14:58:16 i Allmänt,
Så är det över då. Men det är det ju ändå inte. Sorgen hänger kvar och kommer så att göra, länge, men förminskad. Min rejäla förkylning tog en paus under begravningsdagen för att sedan förvandlas till en slags kraftig fylla på Ålandsbåten. Jag är yr och mår illa - kanske virus, kanske annat. Jobba går i alla fall inte och den redan kraftigt decimerade ekonomin decimeras ytterligare. Men det är säkert någon mening med det också. En mening med det är som jag upptäckt är att känna att det är väldigt roligt att gå på jobbet. Det viktigaste man har är inte pengar, utan hälsa.
Så kom igen då hälsan, kom och hälsa på! Det har varit nog med sjukhus och vitrockar för det här året nu.
Begravningen blev som den var tänkt förutom några detaljer, som i huvudsak var positiva. Men stressen innan med allt som skulle fixas tog ändå bort mycket av tankar som jag hade velat ha. Men det är väl så på begravningar, de anhöriga har så mycket att göra att de inte hinner sörja. Så, poff, så var det över. Och det är ju just det, man vill inte att det ska vara över. Man vill ha det som förut.
Och fortfarande verkar jag inte ha fattat, att de dagar som kommer och går, att det är livet.
Publicerad 2009-09-10 19:56:30 i Allmänt,
De slår hårt. I det vackra sommarvädret mitt i september, faktiskt så varmt att man inte kan tänka sig att det någonsin ska bli vinter, vill jag helst cykla. Men jag kommer inte ens ut på en kvällspromenad efter förrättat dagsverk. Slaget i mellangärdet känns, det molar.
Insikten är, att de känslor jag själv just nu går omkring med, kommer ingen att ha för mig en dag. Det är förvirrande kluvet om det är en positiv eller negativ sak.
- Why do you live? Min bror ställde frågan till en nyfunnen kamrat, en medpassagerare och fotograf från Chile, på flyget till Reykjavik. Han skulle egentligen fråga VAR han bodde. Ibland kan de enkla frågorna (lite galet ställda) och tankarna sätta djupa funderingar i gungning.
Det slutna och tomma rummet, med det i mitt tycke varma hjärtat, fylls aldrig. Rädslan får för stor plats. Why do You live?
Publicerad 2009-09-09 22:46:51 i Allmänt,
Bubblan är där, men jag går ut och in i den. Känner mig ganska humör-lös. Ett lyckorus gick genom kroppen ikväll när jag hade ett par timmar att bara sitta framför TVn, ensam med en kaffe och en baklava. Egentligen var jag sugen på en öl, men det kändes lite billigt att köpa med sig en folkbärs - lite tragiskt liksom.
Ett annat slags lyckosrus när mina elever kom med blommor till mig igår. Man tror inte att gymnasieelever i en "stockholmsförort" gör sånt. Men det gör de, bevisligen, och Fröken fick mycket fuktiga ögon.
Nästa rus för att jag snart har en ledig helg framför mig, som ska innehålla cykling igen, som ska ge mig vila. Ett annat för att jag har en fräsch lunch med till jobbet. Enkla saker, små ting som betyder mycket.
Men jag är hela tiden på väg till telefonen, måste ringa. Måste ringa och berätta det här. Eller det där. Men det går ju inte. Eller också gör det det, man behöver helt enkelt inte ringa alls. Du skulle se vilken fin bukett jag har fått, mamma!
Publicerad 2009-09-01 11:47:56 i Allmänt,
Jag tänkte när jag satt och höll dig i handen, strök dig över armen, som så många gånger i sommar - bara en kväll till. Orka bara en kväll till så jag får se dina klara ögon. Orka, så jag får höra dig be mig om att stanna hos dig, eller lämna dig ifred. Få ge dig lite vatten eller till och med några klunkar kaffe. Känna din hands kraft som kramar min och vill att den ska hålla. Men det blev inte en kväll till. Jag saknar det, så väldigt mycket.
