Luften gick ur
Segare kropp får man leta efter. Den enda den vill är att ligga ner och bara vara. Men det får den inte utan dagarna har tillbringats framför datorn och den övriga tiden vet jag inte ens. Inte läst bok, inte tittat på TV, en liten sväng till Konsum. Iof lunch med tre vänner varsin dag, men det tar ju liksom inte så mycket tid. Lat? Ja, mycket troligt. Trött? Ja, det också - de andra veckorna på semestern gick ju i ett saligt tempo. Fundersam? Javisst, som alltid.
Även om det säkert inte verkar så, så har sommaren innehållt mer än cykling. Jag har ju vänner också, en och annan galenpanna som orkar med mig. Jag har föräldrar och syskon. Jag blir påverkad av andras väl och ve precis som alla andra, och just den här sommaren har det varit mycket.
Livet är inte så rättvist mot mina vänner just nu, och jag är bekymrad. Mycket av tankarna tas upp av frågorna kring liv och död och de prövningar som några råkar ut för, för tidigt i livet. Släktingar har smärtor. Andra separerar, på gott och ont. Mitt i allt blir jag förvirrad över hur jag ska tänka kring mitt eget liv och hur jag ska hantera det. Lever jag som jag lär? Lever jag efter en moral jag kan stå för? Lever jag så att jag kommer vara nöjd den dagen det är dags för mig? Finns jag tillräckligt för de som behöver mig? Har jag rätt att trampa på när andra inte får eller kan? Sista frågan har ett självklart svar, lika självklart som att vi ibland ifrågasätter det. Men rättvist kan det aldrig bli.
Men luften gick som sagt ur, nu när energin ska vara på topp och jobbet börjar på måndag.
Det blir till att komma sig ut och krama träd i morgon. Inget läker som en dos natur.
Även om det säkert inte verkar så, så har sommaren innehållt mer än cykling. Jag har ju vänner också, en och annan galenpanna som orkar med mig. Jag har föräldrar och syskon. Jag blir påverkad av andras väl och ve precis som alla andra, och just den här sommaren har det varit mycket.
Livet är inte så rättvist mot mina vänner just nu, och jag är bekymrad. Mycket av tankarna tas upp av frågorna kring liv och död och de prövningar som några råkar ut för, för tidigt i livet. Släktingar har smärtor. Andra separerar, på gott och ont. Mitt i allt blir jag förvirrad över hur jag ska tänka kring mitt eget liv och hur jag ska hantera det. Lever jag som jag lär? Lever jag efter en moral jag kan stå för? Lever jag så att jag kommer vara nöjd den dagen det är dags för mig? Finns jag tillräckligt för de som behöver mig? Har jag rätt att trampa på när andra inte får eller kan? Sista frågan har ett självklart svar, lika självklart som att vi ibland ifrågasätter det. Men rättvist kan det aldrig bli.
Men luften gick som sagt ur, nu när energin ska vara på topp och jobbet börjar på måndag.
Det blir till att komma sig ut och krama träd i morgon. Inget läker som en dos natur.
