TantAugusta

Mycket handlar om beslutsamhet. Att bestämma sig, att lura ödet på dess luriga kluriga händelser och göra det bästa man kan åt sin egen situation. Men när man inte vet. När man inte har modet att våga hoppa, våga prova eller släppa taget. När intellektet styr undan de känslor som vill fram och man hela tiden hoppas att det ska bli bättre. Bara av sig självt.

I funderingarna, eller fundringarna som jag väljer att kalla det, kämpar jag själv med ostyriga och inte så positiva känslor och tankar. Har jag lurat mig själv att välja fel, eller råkade det blir rätt när jag kämpade med ödet. Kan jag någonsin få svar på frågorna? Det enda jag vet att är att jag valt det jag kunde välja, det som för tillfället kändes rätt och det som mitt så undangömda och hårt inkapslade hjärta faktiskt vågade släppa in.

I den pressande gråten som jag som vanligt trycker undan ryms frusterade skrik, ilska och rädsla. Jag pressar ihop allt till en hård liten kula som inte tar så mycket plats. Den ramlar in i utrymmet för bortträngda känslor och minnen, och vid stöten mot de andra kulorna känner jag hur kroppen vinglar till. Snart är de för många.

Och jag väntar.

Jag gick genom stan idag, inget som händer ofta numer. Förr, eller egentligen för bara en sisådär 10 år sedan, så gillade jag att springa på stan. Kolla på prylar, kläder och på folk. Det sista gör jag fortfarande gärna eftersom det är det som är mest fascinerande. Men när det gäller det övriga är jag faktiskt ganska mätt.

På drottninggatan satt en man och spelade dragspel. Han spelade riktigt bra, en skicklig musiker. Det är inte alltid jag tycker att dem som spelar på stan är särsklit bra. Men den här gamla mannen påminde mig om min morfar som också spelade dragspel. Jag gav honom inga pengar, något som jag genast ångrade. Han var värd det och behövde det säkert. Men att gå drottninggatan fram en fredag eftermiddag betyder att rätta sig i leden, annar blir du nersprungen. Så jag bara gick förbi, men kände en klump i halsen när jag tänkte, på honom, på morfar. En riktig människa.

Sen gick jag gamla brogatan ner mot vasagatan. För många år sedan, cirka 25 år, när jag var frisörelev, så bodde jag faktiskt på gamla brogatan en helg. På Maranataförsamlingens pilgrimshem. Det finns inte kvar där idag, men jag minns det väl. Jag och en klasskompis från frisörskolan var nere i storstan för att gå på den stora frisörmässan som vi hade fått biljetter till från den salong vi gjorde praktik på. Naturligtvis var det otroligt spännande, och jag hade min nya egendesignade jeanskappa på mig, som jag sytt själv av mina gamla jeans. Jag har den kvar i en väska i förrådet. Min klasskompis, från Kramfors, hon var också en riktig människa.

Nere på vasagatan möter jag återigen en stor massa, alla har bråttom hem - eller bort - vad vet jag. I en hotellbar hade jag stämt träff med en väninna för en after work. Hon är också en riktig människa. Som det alltid blir när vi ses så går tiden fort men den räcker, vi ses ju igen. Men jag inser när jag sitter där, att det är de riktiga männsikorna som ger de finaste spåren i skivan om mitt liv. Några spår är tunna och börjar fyllas igen av för mycket erfarenheter. Både av goda och lite mindre goda. Men sen är det alltså en del riktigt djupa spår, några gjorda av de tidigare tre nämnda riktiga människorna. Och är det det som kallas rynkor, så vill jag gärna ha många fler.

Fast det har jag egentligen. Man har alltid tid. Men man använder fel och då blir det såhär, det man gillar hinns inte med och prioriteringen ligger på det man måste. Men, för att citera Kjell Enhagers 5-åriga dotter; (hon borde vara 18 nu, det är längesen jag lyssnade på honom) Det enda man måste är att äta och skita. Det ligger en del i det.

Den här veckan har förhastade kommunpolitiker och chefer tagit lite underliga beslut utan konsekvensanalys gällande vår skola - så då fick jag plötsligt väldigt lite tid. Det fick många andra också, samt problem med sömnen och ganska ont i magen. Men det löste sig (inte magen alltså, utan problemen) och nu ska det flyta på som vanligt igen är det tänkt.

Vad "som vanligt" betyder på en gymnasieskola kan och vill jag inte skriva här. Men detta kan jag säga, det finns en anledning till att jag använder tiden som jag gör, med att ligga vaken, bekymra mig, bry mig och fundera på lösningar. Jag gillar mitt jobb med eleverna väldigt mycket. Jag gillar när de ber mig göra dem förbannade med mitt tjat för att de vet att de behöver det. Jag gillar när vi dansar "i-otakt-dans" när vi är trötta och behöver pigga upp oss. Jag gillar att de behöver mig, just nu.

Och då blir det inte så mycket över, till allt annat. Men jag hinner träna, sova och vara en smula social. Och äta, och skita.