Men det går inget vidare. Fötterna vill liksom inte låta bli att jäklas med mig och nu är jag uppe i samma summa som en riktigt bra cykelresa - när det gäller vad jag kostat på dem och som hittills hjälpt föga.

Så kom tankarna, om det här med fötter och gå. Trampa. Det är ju det de gör. Kanske tåflörtar lite med det gör de bara med varandra och då liknar det ju nästan någon slags incest? Mina fötter svettas inte ens, och det är ju det mest underliga av allt, med tanke på hur övre delen av kroppen reagerar på rörelse.

Andra tankar kom också, de på mamma. I samtal med syster så har vi väl kommit fram till att vi gjorde det vi gjorde, hjälpte vår mor i dödens väntrum - med kärlek, given och eftersökt. Effektivt tog vi sedan hand om allt praktiskt, starka stod vi genom begravningen och med anletsdragen ordnade tog vi adjö av både mamma och gäster. Det vi glömde var att ta hand om oss själva. Vi bara gick vidare, trampade på, och med facit i hand så känns det som om det åtminstone för min del är både en, två och flera händelser som försökt tala om för mig att det är dags att stå stilla ett tag.

Jag påminns när jag går förbi den japanska resturangen där jag och mamma åt lax i teriyakisås. Hon tyckte att det var så gott. Jag påminns när jag ser Stadshuset och vår kväll där när jag fick mitt Mästarbrev. Jag påminns av butiken med alla balklänningar som hon drömmande gick runt i, bara för att det var så vackert. En dröm som hon kanske hade haft som ung, att en gång få sväva runt på ett dansgolv i den typen av klänningar. Men i tanken blir jag så arg, jag blir så besviken. Jag tycker att hon hade kunnat komma fler gånger. Vi hade kunnat få umgås mer på tu man hand. När jag blir arg går jag fortare. Trampar hårdare. Då kommer jag undan.

Men mamma, det är för sent och ilskan är utan mening. Men den är där. Jag saknar dig, jag hade velat ha mer.

Jag hade velat ha åtminstone en kväll till.

Och mina fötter? De vill bara vila.

Det blev inget av det den där resan, till "Smärtlandet" - och det tackar jag förstås för. Jag kan tacka mig själv och Mycket duktig naprapat också, det gäller att slänga ut rätt skyddsnät så att pirayorna fastnar. Så nu trampar jag vidare med två ömma och värkande fötter och en stycken sargad tumme. Men det är väl ändå sånt som ska gå över och ej heller komma tillbaka. Så länge jag är försiktig med kniven vill säga.

Och trampa är det nog bäst jag sätter igång med på allvar, nu blir det Portugal på sportlovet som det ser ut - och där kommer jag oavsett kadens och stryka tveklöst bli avhängd. Och det kommer kännas hur bra som helst, eftersom de som åker på den resan är urstarka cyklister. Så det är klart att man kan fråga sig vad jag gör där...men jag hänger glatt med. Min tanke är att jag ska bli starkare jag med, förstås.

Jag har dock en liten latmask i mig efter julens fröjder, vilket väl är helt naturligt och rätt så vanligt. Men jag skyller mest på att jag ätit vete under julen. Det får lov att bli slut på sånt trams. Tramp istället för trams. Blir bra det.

 

Jag har läst mina senaste blogginlägg och i nästan varje kommer den käcka informationen om mitt fantastiska hälsotillstånd. Men så dyker den där helgen upp, där man sätter sig i soffhörnet eller på stolen vid matbordet och inmundigar. Det ena och det andra, glögg och choklad och pappas hemgjorda senap på skinkan. Kanske inte i den ordningen, men ni förstår. Och sen sitter man, och sitter, och sitter lite till. Sen satt jag i pappas bil, körde den i snöyra och på halt väglag i ganska många mil. Spände mig väl i den ovana körställningen - jag brukar vara en smula mer framåtlutad.

 

Det är då det slår till, när man inte har fokus på sig själv och på kroppen. Det är då de kryper fram, kryper in igen. Men nu är det så att jag har klargjort för min kropp att det inte ska bli några fler turer på Diskbråcksbanan. Den diskussionen ska jag vinna den här gången. Jag har levt med mer eller mindre smärta från 13 års ålder upp till cirka 40, så jag tycker att jag har betalat tillräckligt med biljetter där. Nu får jag hjälp av Mycket duktig naprapat, och gör själv allt jag kan. För jag lovar er, för mig är det ren och skär skräck att kanske åka med en gång till. Jag blir åksjuk av blotta tanken. För er som inte upplevt "nervsmärta" med sin allra finaste repertoar, så kommer här en dikt jag skrev under mitt sista (?!) diskbråck.

 

Femton pirayor

Plötsligt en kväll får jag respit

smärtan tar en liten paus

Jag vet inte varför jag får denna gåva

och går försiktigt för att inte väcka odjuren igen.

Femton pirayor bor i mitt ben

gnager och hugger i nerver och senor

simmar fram och tillbaka

och de vassa fenorna river.

Mitt ben protesterar med kramper och ryck

och har sin egen sado-masochistiska fest.

 

Ikväll är också hjärnan ganska klar

inga starka piller som bedövat sinnet

Lite energi spritter till i mitt bröst

och gråten vilar en stund

Men alltför nära är den i minnet

den ofantliga, ofattbara och helt otroliga

den påhittiga och opålitliga smärtan

Kommer den snart igen?

 

Jag vill också glömma en stund

ångesten inför att lägga mig i sängen

natten som blir så oändligt lång

dörrkarmen som slår så hårt mot mitt huvud.

Nattvandringen runt i min lilla etta

försöken att gå en ny väg

kring vardagsrumsbordet

för att få en liten förändring

som kanske distraherar.

Längtan efter nästa piller är stor

och vattenglaset och klockan är mina bästa vänner.

 

På morgonen är mina knogar röda

av bitmärken som kommer från en

mental avledningsmanöver från smärtan

som förstås inte fungerat.

Sängen är våt efter en hemmagjord ispåse

och en stol som varit sängkamrat

ligger omkullvält på golvet.

Desperation tar sig olika uttryck

men i ensamheten är jag trots allt

sorgset medveten om

en strimma av levnadsglädje.

 

Jag har bett till Gud.

Jag har bett till mina förfäder.

Jag har bett till de andra – till andarna.

Ikväll kanske jag äntligen fått hjälp

en liten vila så jag orkar.

Men hur länge?