TantAugusta

Jodå, det gjorde jag igår. Tillsammans med en massa andra människor som var där för att de/vi ger till organisationen Läkare utan gränser som har 15-års jubileum i år. Artisterna spelade gratis, det var inte biljetterna. Men eftersom de går till det ändamål de gör så känns det mer som något jag njuter av att betala. Jag kunde dessutom i samma veva göra min gode vän som fyllt 35 år väldigt glad eftersom han fick det som present och då kändes det ju ännu bättre.

Och glada var alla, artister som publik. Titiyo, Eagle-Eye Cherry (honom blir jag väldigt glad av att både se och höra) Andreas Kleerup, Ahmadu Jarr, Nils Landgren, Magnum Coltran Price och inte att förglömma två band med musiker som var av högsta klass. De STORA bonusarna Nicolai Dunger och Christian Linder som överraskade och gjorde magiska framträdanden.

Andra delen av konserten gick i funkens tecken och då kunde man inte sitta stilla. Härligt att se hela China-teatern gunga! Svårast att få av scenen var Ahmadu Jarr som ville berätta om sitt hemland och hur han kände för Sverige. 


Härlig kväll, bästa sällskapet och fylld av musik och glädje över att jag också är en liten hjältinna.

För att fira en hel helgs ledighet så gick jag på 3-timmars spinning idag, den första för i år och det längsta jag cyklat inomhus på 10 år. För jag har provat det förut, men vad jag minns var jag inte kontaktbar efter den gången. Ikväll skulle jag kunna tänka mig både hambo pch masurka. Men det blev en hemmagjord pizza och ett glas rött framför en film jag länge velat se; Polisorkestern som kom bort. Den handlar just om en egyptisk polisorkester som kommer bort i Israel. Sevärd om ni frågar mig, men gillar du amerikanska actions eller science fiction så ska du nog passa dig.

På spinningen var det en salig blanding som satt på cyklarna, allt från en randounneur till vanliga dödliga cyklister och de som vill tappa några kilon före jul. Jag satt precis bakom randounneuren och tog förstås tillfället i akt att ställa lite frågor. Ja, efter stretchen! Nej, jag ställde inte den klassiska blondin-frågan som man får när man cyklat Vättern; Får man inte ont i rumpan? Jag brukar svara: Jag vet inte, troligen har man ont lite varstans, men man är så nöjd och glad så det känns inte!
Förhoppningsvis träffar jag på honom nästa gång, jag glömde fråga hälften, men jag fick i alla fall hans råd om vilken klubb jag borde vara med i om jag ska köra. För jag är ju en wannabe.

Apropå dessa som jag anser högt stående varelser som klarar Paris-Brest-Paris och andra lopp med så långa sträckor på en gång, så lägger jag härmed ut två nya länkar. Den ena är min frisörkollega och tillika goda väns kusins blogg,  en kille som cyklar Mycket. (Sam Borombon) Tyvärr påkörd i USA på sista turen men verkar vid gott mod. Han ler i alla fall på bilderna.
Den andra är cyklande väninnas blogg (Annas äventyr) som snart kommer handla om turen Kairo-Kapstaden, en nätt liten sträcka på 1200 mil. Så får ni som tyckte att min lilla Dorotea-tur var en bragd, lite perspektiv på det här med cykling.

Läs dem och njut! Eller läs Att bota en fanatiker av Amos Oz.

Jag vet inte om det är åldern eller vad det är, men jag verkar ha fått lite för bra luktsinne på sistone. Och odörerna förföljer mig. På jobbet har det luktat kräk sen före helgen och jag har sprungit runt och letat döda råttor. Igår var stanken helt outhärdlig så jag tog en runda till, tillsammans med chefen för städbolaget. Som jag för övrigt hoppas betalar sin personal vita löner, med tanke på sista veckans skriverier i ärendet.
Och då hittade jag problemet. Mjölkpulvret i kaffemaskinen som gör mindre smakfullt kaffe, cappuchino, choklad och annat hade surnat! Ordentligt! Jag lovar att stanken var grym, den kändes tom. när man kom in på skolan på första våningen och den här maskinen står i andra änden på andra våningen. Urk!

Inte nog med det. Häromdagen tog jag ur mina fina sportsulor ur mina gamla mtb-cykelskor för att ha dem i mina stövlar. De gamla cykelskorna får numera agera spinningskor så de används rätt flitigt. Och då kände jag det - något jag normalt aldrig känner för jag har det inte - tåbira! Va?! I mina skor? Vem har släppt ner det, vem har använt dem? Men med närmare eftertanke så insåg jag att ett par väl använda cykelskor som åkt land och rik runt och dessutom är över fem år gamla faktiskt har rätt att lukta lite. Men nu har de badat grönsåpabad så nu blir det nog bra igen.

Men så gick jag på teater ikväll med en väninna, Playbackteater, superkul, där publiken står för manus och aktörerna improviserar. Ska absolut gå igen. Men, där alltså, blir jag sittade bredvid en trevlig man som jag också skulle diskutera de ämnen med som de eventuellt kunde spela på scenen. Han hade en obeskrivlig andedräkt. Den gjorde mig riktigt illamående och jag försökte på något sätt hålla för näsan för att inte känna så mycket. Men min väninna som satt vid sidan av mig kände det också, tydligt. Det var av den typen andedräkt som man är rädd smittar. Och som sitter kvar i kläderna när man kommer hem och man skulle betala vad som helst för en Vicks blå. Inte för smaken, utan för att kunna bjuda honom så han skulle bli skickad till Nordpolen så fort som möjligt. Jisses!

Inte konstigt att Julens parfymer i damtidningen verkar lockande ikväll, väldoft eftersökes!

Bara för att jag började tänka på en eventuell resa över julen till en plats där man kan cykla i värme, som inte kommer bli av helt enkelt för att pengarna ska gå till annat - så har cykelguden slagit till ordentligt. Jag tänker cykel halvtid trots novembermörker. Jag tränar styrketräning och tänker timmar med trötta axlar. Jag tränar spinning och tänker bättre kondis och benstyrka för bergen. Jag tränar rodd för bålen och baksida rygg som ska hålla mig uppe i sadeln. Plankan, för samma sak. Svettas och njuter.  Och idag kom en påminnelse, i form av ett videoklipp skickad av en cykelvän, om en av förra årets häftigaste cykelupplevelser.

Jag kommer få betalt för alla svettdroppar. Jag kommer orka mer. Och kanske kommer jag hit igen och får användning av styrkan både nedför och uppför.

Hehe.

Och för er som inte orkar se filmen, här är en bild:

En historisk afton var det igår. Jag och några släktingar på lite distans på släkträdet, dock några av de närmaste barndomsvännerna, kokade kams igår. Historiskt för att det var första gången vi provade utan någons moders vakande öga. För er som inte är norrlänningar så är det detsamma som palt och för er som inte vet vad det är heller så ser ni det på bilden. Det är mat. Norrländsk husmanskost i sin ädla form, gjord på rågmjöl, vetemjöl, mjölk och salt. I den lilla kamsen stoppade vi stekt fläsk och getmese. Mums! I min mammas recept har man även potatis, men det får bli nästa gång - vi har bara värmt upp lite.



Till dessert blev det kaffekask, med Grönstedts trestjärniga som är det vanligaste i vår hemby. Jag kände i morse att den sista kasken nog var lite onödig. Men god. Det gjorde ändå att dagens träningspass blev inställt, något jag var inställd på redan innan. Sprit dricker jag sällan och det är ingen vidare kombination med hård träning så en vilodag var helt på sin plats. Jag tror att låren tyckte det också, efter spinningpasset  i fredags som var ett av det bästa på länge, så kändes alla senor och muskelfästen ordentligt.

Övrigt på dagordningen är en liten gnagande oro för att bli lite utarbetad. Jag är lite trött, det har varit mycket  ett tag och ingen ljusning synes före jul. Och den helgen skulle jag gärna slippa men trisslottsförsäljarna vägrar släppa ifrån sig sina plötsligthänderdet-exemplar. En jul på hjul i något varmt land skulle göra susen för Tanten.

Annan oro är att jag på grund av tröttheten släpper på spärrarna och tillåter gamla energislukande funderingar och tillstånd krypa omkring inne i hjärnan -- och det kliar irriterat. Tränger undan goda humöret. Tar bort leendet i ansiktet. Får axlarna att sjunka ihop. Fötterna vrider sig inåt. Magen pöser ut. Rynkorna rynkar sig en gång till. Påsarna under påsarna under ögonen får påsar under sig.

Funkar skitbra att skriva det, för när jag ser det i skrift så känner jag att det bara inte får hända. Har inte tid, inte lust och vill ha det roligare än så i livet. Så kom igen bara, vik hädan demoner, jag slår tillbaka! Tamtata - Tantaugusta rules!

Ha!

Det mesta är möjligt att kategorisera. Även vänner. Började återigen fundera över detta igår då jag hade träffat en av de äldsta. En väninna från "förr", den typen som vet det mesta om en, utom kanske de sista åren då allt gått för fort till och med för mig. Vi insåg att om två år har vi 30års-jubileum. Vaffanhände?? Jag tycker det var igår att vi satt nästgårds krematoriet i Östersund och drack te och funderade över Aspnäs på torsdagen. Det var ett dansställe, numera ålderdomshem och det säger väl en del. Men än så länge är det inte jag och min väninna som sitter där och vår gemensamma känsla är att det är väldigt länge dit.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så känns det som det är flera. Flera liv jag levt alltså. Till och med perioderna går att kategorisera. Vissa perioder innehöll fast förhållande (nåja, EN period då!) andra party och för mycket jobb, någon enstaka deppigt martyrskap som är ett strängeligen portförbjudet tillstånd numera. Och så den sista perioden då, hälsobefrämjande klarsynt lyckligt leverne. Där jag själv bestämmer vilka vänner jag vill umgås med och när - om de råkar vilja samma sak vill säga.

För jag har upptäckt att det inte är självklart. Mycket står och faller med att åtminstone en av "parterna" orkar lite mer, hör av sig lite mer, bjuder till lite mer. Annars blir det lätt att man ses över en sax eller en snabb fika för sakens skull. För att man umgåtts under någon av de andra perioderna och då tyckte om det, då ville man samma saker eller åtminstone trodde det. Eller så är det något annat som önskas utöver bara ren vänskap. I den snabba tid vi lever med ett krav om att allt ska vara effektivt så måste vi "göra flera flugor på smällen". Det gäller även mig. Men är det så själsligt uppmärksamt?

Det är då det värmer med vänner från förr som bara vill träffa mig för att de vill träffa mig. Och det är sant - jag har aldrig mått så bra som jag gör just nu. Det enda jag kan önska är att jag hade förstått det jag förstår idag lite tidigare.

Duktig Tant gick på spinning i morse och gick dessutom tidigt för att hinna ro (inte vara i, utan fysiskt utöva) och hinna träna axlar, armar och rygg. Det var en hel del andra Tanter och Farbröder där, även en och annan sevärd 35-åring. Trevligt.

Spinningledaren, en tjej, kan beskrivas som klämkäck med Björne-röst och då är vi inne på avdelningen underdrifter. Det känns konstigt att sitta och fnittra samtidigt som man ska upp i "position tre" och öka motståndet. Med sina muskulösa armar och spretiga fingrar försökte hon visa hur vi andra skulle slappna av i dessa lemmar under passet. Det var jätteroligt.

I slutet av passet, i en "uppförsbacke",  spelade hon ett stycke ur Carmina Burana. Just det stycket låter ungefär som "nu-ska-vi-cykla-till-Afghanistan-och-där-blir-vi-arkebuserade-när-vi-cyklar-i-mål". Jag råkar gilla det väldigt mycket och såg dessutom Carmina Burana i Reykjavik på deras minimala operahus i slutet av 90-talet. Jag var där på kurs med en väldigt duktig tekniker som tyvärr inte lever längre, frid över hans minne. Men varför man drar iväg på frisörkurs dit är lite underligt, eftersom när frisörer är på kurs, så är de på kurs. Det vill säga - man jobbar hela tiden. Vi hade en hel och en halv dag ledigt (på en vecka) såvitt jag kommer ihåg. Den halva dagen ägnades åt shopping, jag köpte japanska kaffekoppar, fullt logiskt...



Den hela lediga dagen skulle vi naturligtvis ut på islandshästar nedför vulkanbranterna. Jag, som knappt kunde skilja bak från fram på den lille pållen, fick den segaste tröttaste "islänningen" på hela ön. Men iväg for vi, rättare sagt de andra gjorde det och jag stumpade fram i sakta mak. Om jag hade vetat då det jag fick veta när jag kom hem så skulle jag ha sagt att det var Guds försyn eller något i den stilen. Jag hade nämligen ett begynnande färskt och elakt diskbråck. Och de gillar inte ridning något vidare. Så att jag fick just Trötter kanske var min räddning.

En annan positiv sak med detta var att isländska fotbollslandslaget bodde på samma våning på vårt hotell. Ok, de har kanske inte så många spelare att välja mellan, men de som var med i laget var i alla fall snygga. Om jag minns rätt, men ibland vill man ju gärna försköna minnen lite - de blir liksom värdefullare  då. Jag fick hjälp av hotellpersonalen att förklara för deras massör mina problem och sen gav han mig genast ryggmassage. Oavsett om det gjorde diskbråcket bättre eller sämre så är det ju en rolig händelse att berätta på hemmet sen. På samma hotell bodde dessutom just då Morten Harket från Aha och jag har väl aldrig varit så nära att låtsas svimma i hissen när han klev in, för att samtidigt trycka på nödstoppknappen eller något i den stilen. Tror Tants ansiktsfärg blev lite rosigare då minsann.

Ja, ja. Det är inte ofta de reaktionerna kommer numera. Men trevliga minnen skola icke förkastas.